Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!
Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.
Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.
Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.
För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.
Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.
En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.
Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem
Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?
Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.
Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.
Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.
Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.
Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.
Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.
Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.
Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.
När du skriver att det är vanligt att bli utsatt för misshandel under graviditet, vad lägger du in i ordet ”vanligt”? Har du nåt att hänvisa till? (hahaha, frågade precis ”källa på det?”- men jag lovar det är för att jag är intresserad)
Det står om det i skl:s översikt och i våldsutsatta kvinnor bland annat. Tror det var 3 % av tillfrågade kvinnor som blivit utsatta under graviditeten, och mörkertalet gällande detta är ju stort.
På tal om förekomsten av pojkvän som argument _mot_ att föda barn… När jag hade sex första gången gick kondomen sönder. När vi gick för att skaffa akut-p-piller (han utgick först från att jag skulle gå ensam, men ändrade sig i sista stund) sade jag – på hans förfrågan – att jag inte skulle tveka att göra abort. Han nickade förstående då, men några månader senare i vårt förhållande tog han upp det som ett exempel på ”känslokallt” beteende hos mig. Härlig kille… Det tog slut rätt snart efter det, tyvärr inte på grund av det utan något ännu dummare, men det är en annan historia.
Nu bor jag i ett land där man visserligen har fri abort, men ändå inte. Man måste alltså ange skäl om man vill få det beviljat (det brukar kallas ”sociala skäl” om man helt enkelt inte vill ha barn). ”Men man får det ju ända”, sa en i övrigt frisinnad kompis. Kanske, men det är ett förnedrande hinder, precis som den där barnmorskans kommentar i texten. Tänker också att det kunde ha varit jag där.
Ibland känns det som att vi lever i nån slags masspsykos när det kommer till den samhälleliga inställningen till barnaskaffande. Jag försöker bygga upp en liknande reaktion i ett jämförbart scenario men det är stört omöjligt.
Tänk bara att någon stod inför valet att skriva på ett kontrakt som band upp dem under 20 år till en specifik arbetsplats. Ett långt mycket mindre åtagande än att skaffa barn och ändå tror jag att människor skulle vara mer måna om att personen skulle tänka igenom ett sånt beslut och överväga saken ordentligt än de är när det gäller barn.
Jag har gjort tre aborter då jag har väldigt lätt att bli gravid. Fick också höra från andra att det måste vara jobbigt. Nej, det var inte ett dugg jobbigt förutom den fysiska smärtan. Jag antas ha dåligt samvete men borde det inte vara mycket taskigare att skaffa ett barn man inte vill ha? Jag tror jag skulle bli ganska dålig förälder och ser det som ansvarsfullt att då låta bli… När jag var yngre var jag ibland rädd att folk skulle ha rätt och jag skulle ångra mig i framtiden och skaffa barn. Det är liksom väldigt lätt att vara ansvarsfull när lusten inte finns men blir man egoistisk och tycker sig ha rätt att bli förälder om man börjar längta efter barn? Nu är jag ändå ganska säker på att jag aldrig kommer ångra mig så detta är bara en massa teoretiskt svammel…
Apropå det där att ångra sig. Det kan en ju göra med precis alla beslut i livet, hela tiden? Varför ska en ägna tid åt den gissningsleken just när det gäller barn.Visst, upplysa om fertilitetstid som vårdgivare, men komma med ”argumentet” att ”du kanske mår dåligt av detta beslut längre fram”? Känns snudd på oetiskt att lägga allt ansvar för barn på kvinnor så till den grad att vården utnyttjar känslorna hos kvinnor för att pressa dem till ett beslut i en viss riktning. Det är ju iofs inte bara vården som resonerar så, men jag bara tycker det är så dumt.
När du skriver att din främsta invändning mot familjeinstitutionen är att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, skulle du kunna utveckla? Blev nyfiken på hur du tänker.
Nu var det ju rätt länge sen det här inlägget gjordes, men jag kan inte låta bli att lägga till en kommentar. Jag arbetar med barns rättigheter i offentlig verksamhet och det gör mig alltid lika ledsen att det är OK att öppet diskutera hurivida man ”tycker om” eller inte tycker om barn i största allmänhet.
Barn är ju som bekant människor, och det skaver i åtminstone mina öron och känns så respektlöst att höra någon säga att de vill hålla sig borta från en hel befolkningsgrupp, bara för det sätt som en tillskriver den gruppen. Barn är inte heller någon priviligierad grupp där en åtminstone kan säga att en sparkar uppåt. Inte heller är det som gör barn till barn något som borde ändras på, eller något att bedöma som trevligt eller inte.
Och vad är det med barns sätt som vissa vuxna ogillar så mycket att det måste läggas fram i varje samtal om föräldraskap? Om det till exempel är nyfikenheten, impulsiviteten och närheten till känslomässiga uttryck – betyder det då att det också är okej att säga att en aldrig vill ha något att göra med vuxna som är annat än ”normalstörda”? Retorisk fråga för mig, tycker att det uppenbara svaret är nej. Uppväxten och barndomen är en del av livet som förtjänar precis lika mycket respekt som den tiden som följer efter barndomen.