Konsten att bli lesbisk och lust.

wpid-img_20140511_234705.jpgLäste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

22 reaktioner till “Konsten att bli lesbisk och lust.”

  1. Jag tror att man kan ha hyfsat sex med nästan vem som helst oavsett kön, men jag tror inte att man i grunden kan förändra sina sexuella preferenser. Den där rent fysiska blixtsnabba reaktionen jag får när jag attraheras av en person styrs inte av överjaget, snarare av detet.

      1. Det finns inga bevis för att vår sexuella läggning går att ändra. Däremot finns det forskning som tyder på att den är medfödd.
        Inser du att om du hävdar att man kan välja föremålet för sin attraktion så skulle de kristna knäppgökarna som vill ”bota” homosexuella ha rätt?
        Men framförallt bygger jag på min egen subjektiva erfarenhet av den rent fysiska kraften i attraktionen. Och det är ju bara tro och tyckande.
        Sen måste jag kommentera Anonym ovan. Jag fattar inte varför ofta både homo- och heterosexuella tycks ha så svårt att acceptera att bisexualiteten faktiskt finns.

      2. Det är lustigt det där, för jag gick länge och förträngde stenhårt att jag VAR attraherad av tjejer. Så det kändes verkligen inte som något jag valde, utan något som bara bubblade upp och som jag till slut fick erkänna. MEN det kanske går att påverka sin läggning ändå under rätt omständigheter? Om man typ skaffar sig lite mer avslappnad inställning (när homofobi krockar med homo-attraktion så blir man ju snarast himla stressad)?

        1. Jag tycker det är stor skillnad på att gå från hetero t homo än tvärtom. Det finns liksom ingen homonorm i samhället.

          1. Enligt en del forskare så är vi alla mer eller mindre bisexuella. Sexualiteten är alltså inte statisk.
            Dessutom så är det vårt undermedvetna som styr det mesta.

  2. När jag kom som bi för några år sedan var det väldigt smärtfritt och odramatiskt, vilket jag mer eller mindre hade räknat med, då jag räknar mina närmaste som ”toleranta”, eller vad man ska säga. Men något som störde mig lite var den milda skepsis vissa heterokvinnor uttryckte. Framförallt som liksom satte mig i försvarsställning; jag blev helt enkelt tvungen att övertyga dem om att jag hade varit attraherad av kvinnor, och att det visst handlade om förälskelse av det sexuella och romantiska slaget och inte bara om någon slags platonsk kompis-crush, och att det inte bara var efterhandskonstruktion och så vidare. Det störde mig lite, framförallt var jag irriterad på hur de kunde vara så jävla övertygade om att jag var heterosexuell (något som jag själv ifrågasatt ända sedan jag var tonåring, även om det tog mig många, många år att uttala dessa tvivel högt), alla argument de använde mot varför dessa förälskelser mot kvinnor inte var äkta, hade de också kunnat använda mot mina förälskelser mot män. Men det var det naturligtvis ingen som gjorde.

    1. *”framförallt två kompisar som liksom satte mig i försvarsställning,” skulle det stå.

  3. Vad spännande. Jag har tänkt mycket på det du skrev för några dagar sedan, om att ha samma känslor inför män och kvinnor men att man tolkar känslorna för männen som förälskelse och känslorna för kvinnorna som stark vänskap. Det var verkligen en ögonöppnare för mig, jag har tänkt på det konstant sedan jag läste det. Även om det innebar ett helt nytt tankesätt så gjorde det saker och ting så mycket lättare, det fick mig att förstå tidigare obegripliga känslor och se olika relationer i nya ljus. Jag vill tacka dig för att du skrev om det, det var nog en av de största insikterna jag fått.

  4. Jag tror personligen att det är MÅNGA fler som är bisexuella än vad statistiken säger, men att många som har en bisexuell läggning s.a.s. aldrig upptäcker det, eftersom vi lever i ett samhälle där heterosexualitet är normen och det vi fostras att vänta oss. Typ eftersom man som tjej från barnsben lär sig att man längre fram kommer att bli intresserad av killar, så tittar man, när man kommer i den ålder att intresset vaknar, bara på killar, träffar en kille och voilá, blir kär i honom. Känslorna man har för sina tjejkompisar tolkas som vänskapliga eftersom man har lärt sig att det är så det skall vara. Särskilt enkelt för tjejer, egentligen, eftersom tjejvänskapen tillåts rymma lite romantik och sensualitet; man får kramas, pilla i varandras hår etc på ett helt annat sätt än vad killar får. Med viss reservation för att jag förmodligen är färgad av att jag råkar känna ett par stycken som gått från långa heterosexuella förhållanden till homosexuella diton och som sagt sig ha verkligen älskat sina heteropartners och inte ha levt något slags heterolögn för att tillfredsställa omgivningen.

    1. Jag håller helt med – jag tror att de flesta människor egentligen rör sig på bisexualitetsskalan och att de som är 100% hetero- eller homosexuella egentligen är i minoritet.

  5. Jag var lesbisk i yngre tonåren. Sedan blev jag kär i en kille när jag var 17 och fick en smärre identitetskris. Har fortfarande sjukt svårt för när killlar bekräftar mig som kvinna genom att ha sex med mig. Hatar att känna mig som någons flickvän i heterorelationer eftersom det bygger på att han är en Man och jag är en Kvinna och han skulle inte vara ihop med mig annars.

    Men alltså… jag gillar heterosex. Lite för mycket för att konvertera tillbaka till lesbianismen. Och uppenbarligen handlar det inte om bekräftelsebehov för min del. Feromoner, kanske?

  6. Skriver under på detta att ha betraktat sin sexualitet och kropp som nåt som inte är riktigt mitt. Har alltid, ända sedan debuten för drygt 16 år sedan alltid tänt mest det faktum att jag blivit tänd på. Alltså min kåhet har inte stått i centrum utan killens. Jag har njutit mer av att vara föremål för upphetsning än av att själv faktiskt bli fysiskt stimulerad. Detta har jag ägnat mycket kraft åt att dekonstruerat i och med att jag blev feministiskt medveten på riktigt för ett par år sedan. Jobbigt men livsnödvändigt. Har börjat omvärdera hela min sexuella aktivitet och mina preferenser och börjat förstå vad allt kommer från.

  7. Intressant! Som en som gått från heteroliv (med långa förhållanden) till lesbisk så känner jag igen mig mycket i att heterosex i första hand handlar om patriarkal bekräftelse. Just av den anledningen så är (i mina ögon) heterosex så mycket sämre rent sexuellt för kvinnor. Även känslomässigt iofs. Alltså jag har aldrig haft så bra sex som sedan jag blev flata och det är för att sex faktiskt handlar om att bli tillfredsställd. Alltså om att min partner vill tillfredsställa mig och att jag vill tillfredsställa henne. Vi gör det alltså så skönt för varandra som bara möjligt och njuter oerhört. Jag skulle aldrig gå tillbaka till heterosex någonsin. (och penetration är inget problem att fixa för två tjejer, om någon undrar över det…). Sedan om sexualitet är medfött, jag vet inte. Jag vet bara att heteronormen begränsar något oerhört vad en kan föreställa sig är möjligt. Och att sexualitet är flytande vet jag for a fact 🙂

  8. Håller på att läsa boken, och den har många intressanta vinklingar. Jag har vetat om jag är bi sen jag var 13, långt innan jag visste att det fanns ett ord som beskriver min sexualitet. Har haft långa förhållanden med både kvinnor och män, lever nu med en man och vill inte ha fler än en sexuell relation samtidigt. Jag är nöjd med hur jag blir tillfredsställd, även om jag ibland måste ”förklara”, något jag inte direkt upplevt med kvinnor. Om denna relation nån gång tar slut, är jag så gott som övertygad om att jag kommer att leva med kvinna/kvinnor resten av mitt liv, då jag rent fysiskt är mer attraherad av en kvinnlig kropp än en manlig dito.
    Håller med någon som tidigare skrev att vi bisexuella är rätt osynliga…både för homos och heteros. Har (alltför) många gånger hört att jag är beräknande eftersom jag kan bli ihop med, typ, vem som helst. Falskspel alltså. Även en del kvinnliga vänner som jag berättat om min sexualitet för, blir antingen rädda eller lite ”sugna”. Alltså……………… jag gillar inte vilken man som helst, och det går för kvinnor också. Don’t flatter yourselves (sagt med en del humor och del allvar)

  9. Hej! Hörde dig i Glädjeflickornapodden och har fått aha-upplevelser av det ni diskuterade och mycket som jag läst i din blogg nu (så glad att jag hittat hit!). Har aldrig trivts bra särskilt länge i mina heterorelationer, typ slutat vara kär efter två månader men fortsatt vara ihop i över ett år efter det… En stor anledning är att jag alltid känt mig underlägsen min kille på flera olika plan. Dina texter har hjälpt mig att börja bena ut hur mina gamla relationer faktiskt såg ut, och jag kan se tydligare varför jag har vantrivts så.
    För ett halvår sedan blev jag ”oväntat” intresserad av en tjej. Oväntat därför att jag varit ihop med och legat med män hela mitt liv. Det kom delvis som en överraskning men var delvis också ett aktivt val, att undersöka om det jag tidigare skulle kallat kompis-crush möjligen kunde vara samma känsla som jag tidigare bara känt för män jag blivit intresserad av.
    Den här insikten, att jag kunde gilla en tjej på det sättet, blev en lättnad och är det fortfarande. Alternativet, att _INTE behöva vara ihop med en man_ uppenbarade sig. Det känns så himla befriande!

Lämna ett svar till Dvärghundspossen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *