Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet.

Har konsekvent undvikit att sätta mig in i detaljerna kring det våldtäktsmål som varit på tapeten de senaste dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte hatt ännu en man har kunnat ta sig rätt till en kvinnas kropp ostraffad. Jag orkar inte tänka på vad hon kände då och vad hon känner nu, när det hon blivit utsatt för inte anses vara något brott.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet. Vi kan inte lita på att det tas hänsyn till vår utsatta position, varken när det kommer till våld i hemmet eller våldtäkter.

Det viktiga anser jag är inte att våldtäktsmän som faktiskt döms straffas hårt, det viktiga är att det faktiskt erkänns att det är ett brott att ta sig rätt till en kvinnas kropp utan att försäkra sig om samtycke. Straffantasier leder inte till någonting gott, men att erkänna offrets berättelse, att erkänna att allt inte gått rätt till, gör det.

Jag tror inte att män våldtar av ondska, jag tror att de våldtar för att de växt upp i ett samhälle där de anses ha rätt till kvinnors kroppar. Straffandet av individuella män tror jag inte är särskilt relevant. Det relevanta är att pränta in i alla män att det är fel att ta sig rätt till en annan människas kropp.

Vi måste införa en samtyckeslagstiftning, för det kan inte handla om att säga nej, utan det måste handla om att inte säga ja. Den som ämnar utföra sexuella handlingar tillsammans med en person bör försäkra sig om att det är okej. Det är den enda rimliga lösningen.

Vi måste också ta en titt på hur domstolarna fungerar. Vad är det för människor som dömer dessa ärenden? Rättssystemet dras ju såklart också med sina patriarkala problem, och jag tror att det är viktigt att diskutera dem och inte bara hänvisa till lagstiftningen. Det är klart att lagstiftningen faller olika ut beroende på vilka normer som råder.

37 reaktioner till “Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet.”

  1. Tycker på något sätt det är lite snuskigt med en massa fokus på enskilda våldtäksmål. Lätt att gå på en demo och skrika att det var synd om den stackars våldtagna flickan och att våldtäktsmännen borde dömas, men desto svårare att sätta det i sin samhälleliga kontext och typ krossa det här jävla skitsamhället. Förstår att enskilda våldtäktsmål kan ha ett symbolvärde, men det är ändå rätt onajs och väldigt enkelriktade tankegångar om hur en ska krossa våldtäktssamhället (säg att en våldtäktsman var dum, sen har du gjort ditt…) kan dessutom tänka mig att en massa uppmärksamhet för att en blivit våldtagen är inte direkt något en vill ha

  2. Det stora problemet är lagen inte rättsväsendet, de senare har ju att döma efter lagen. Lösningen är inte heller att bara införa en samtyckesbaserad lag. I det läget är ju uppsåts och bevisproblematiken kvar. Det som krävs är en lagändring där en ny paragraf införs som utgår ifrån oaktsamhet eller liknande. Även om manen då påstår att han uppfattade ”nej” som ”ja” kan rätten då resonera kring om det var rimligt att göra i den situationen samt om manens agerande överlag var rimligt. En jämförelse kan vara om en person ska bygga om något men ignorerar allt som rör säkerhet varpå en förbipasserande skadas. Personen hade ju inte uppsåt att skada den förbipasserande personen. Däremot var personens agerande oaktsamt och han kan därför tänkas dömas till ansvar för det.

      1. Det stora problemet är lagen. Domarna kan inte hitta på sina egna regler. Det är enkelt att säga att rättsväsendet är problemet eftersom det flyttar ansvaret till någon annan, istället för att inse att det stora problemet är lagstiftningen och den har ju folket bestämt om än indirekt via riksdagen.

        1. Jag har inte sagt att de är det ”stora problemet”, däremot att det finns problem där också. Tolkningar är aldrig objektiva utan påverkas av rådande normer. När personer om pagrotsky menar att ”alla kvinnor säger nej i början” så spelar det såklart roll.

          1. Men jag inledde ju min kommentar med ”Det stora problemet är lagen inte rättsväsendet”, har inte sagt att rättsväsendet är oproblematiskt i sammanhanget. Jag pluggar själv juridik och jag är glad över att vi fick läsa ”Flickan och skulden” eller ”En riktig vådtäktsman” av Katarina Wennstam samt ”Varför går hon?” av Carin Holmberg och Viveka Enander samt disskutera dem när vi läste straffrätt. Just för att det gav ett ett nytt perspektiv på saker och ting och de problem som finns i sexualbrottsmål och kvinnor som blir misshandlade av sin partner. Vilket antagligen inte de som läste till jurist för t.ex. 15 år sedan gjorde. Men det stora problemet är fortfarande den nuvarande lagstiftningen som måste ändras.

            1. Jaha. Ser inte varför du kände dig tvungen att påpeka det då jag menade att det var ett tudelat problem.

              1. För att det klart största problemet i min mening fortfarande är rådande lagstiftning, vi kan ha domare som är hur utbildade i allt som rör genusrättsvetenskap som helst men om lagen ser ut som den gör idag och de ska döma efter den kommer läget fortfarande vara väldigt problematiskt. Lagen behöver först ändras så att den är korrekt. Efter det gäller det att få domstolarna att tillämpa den korrekt, men det senare är svårt så länge lagen i grunden är ”fel”.

  3. Det blir fortfarande ord mot ord även om du ändrar lagen.

    Många problem med dessa uppmärksammade fall beror på media som gärna utelämnar detaljer vilket gör att det ser värre ut än det egentligen är.

    1. Fast nu anses det ju vara fastslaget att han tingade henne t sex med våld, om det inte är våldtäkt så är inget det. Bevisbördan är inte det enda problemet här, och mig veterligen har ingen föreslagit en förändring av den, problemet är hur brottet definieras.

      1. Frågan är om han visste att han gjorde det. Fallet i fråga visade att han vid flera gånger stoppade saker då kvinnan sa nej. Om han nu inte brydde sig om kvinnans samtycke, varför stoppade han då i dessa fallen?

        1. Typiskt bra exempel på när en samtyckeslag behövs. Han hade isf behövt försäkra sig om samtycke ist.

            1. Ja, då får en väl avgöra om det är en rimlig bedömning. Vet inte om just det här fallet skulle dömas annorlunda, tkr ändå vi ska ha samtyckeslag.

              1. Det tycker jag med men du kommer in på nyckeln i det hela när du skriver ”Ja, då får en väl avgöra om det är en rimlig bedömning.” Det är precis det domstolen får göra om de ska bedöma om en person varit oaktsam vilket inte är fallet på samma sätt vid uppsåtsbedömningar. Tänk dig att en person kör ner en slagborr i marken mitt på någon gata så att stenar åker omkring och träffar förbipasserande. Det går antagligen inte att bevisa att personen misshandlat någon eftersom han inte hade uppsåt till att skada någon. Däremot kan personen antagligen dömas för det som brukar kallas vållande till kroppsskada då han agerade oaktsamt när han använde slagborren i marken utan skydd, hans agerande var inte rimligt eller som en ”normalt funtad person” hade agerat för att uttrycka det lite krast. Av samma anledning bör dels en samtyckesbaseradsexualbrottslagstiftning införas och dels en regel där kravet är oaktsamhet inte uppsåt för att fånga upp just sådana här situationer om uppsåtet inte går att bevisa.

                1. Ja, det låter rimligt. Jag tänkte att oaktsamhet lite skulle bakas in i samtyckesgrejen, men om det krävs ett sådant tillägg är jag helt för.

                  1. Då verkar vi vara helt överens kring den frågan 🙂 är svårt med begrepp ibland när vi har olika tankar om vad de innefattar.

    2. Usch vad jag blir deprimerad när jag ser såna här åsikter. Som om problemet ens låg i hur media rapporterar. Som om preblemet inte är hur män ser på kvinnor som saker, varor och helt avhumaniserade. ”Ser värre ut än det egentligen är.” Och det vet du för att du detaljgranskat alla våldtäkter? Eller för att du var på plats när våldtäkterna skedde? Eller för att det är så vanligt att kvinnor överdriver och hittar på?

    3. Om den ända ändringen är till en samtyckeslagstiftning som Fanny föreslår om vi utgår ifrån hur den normalt definieras lär det fortfarande bli ord mot ord ja. Jag ser inte hur det här fallet skulle sluta på något annat sätt då. Det finns ju dock andra alternativ t.ex. ett nytt brott med oaktsamhetskrav istället för uppsåt vilket t.ex. folkpartiet beslutade sig för att förespråka på förra landsmötet eller någon annan form av liknande regeländring som bygger på ett oaktsamhetsresonemang, se t.ex. http://www.dagensjuridik.se/2013/05/garningsmannens-perverterade-verklighet-borde-inte?utm_source=anpdm.com&utm_medium=email&utm_content=link&utm_campaign=nyhetsbrev

      1. Men fattar ej fixeringen vid ”ord står mot ord”. Så är det med en massa olika brott och det gör inte att en diskussion om vad som faktisk utför en brottslig handling blir mindre relevant.

        1. Poängen är att allting som kräver ett uppsåttsresonemang är problematiskt när det kommer till sexualbrottsmål. Det är väldigt svårt att bevisa vad gärningsmannen faktiskt förstod och insåg i många fall. Säger den åtalade att han tolkade nej som en del av något ”spel” och att det egentligen inte betydde nej är det inte helt enkelt att bevisa att han inte tolkade det så.

          1. Förstår fortfarande inte hur det är relevant. Givetvis kmr det att finnas en massa våldtäkter som ej kan dömas, men det är fortfarande relevant att definitionen av brottet ändras till att inte inhämta samtycke.

            1. Men jag har ju inte hävdat att vi inte bör införa en samtyckesbaseradsexualbrottslagstiftning? Jag har tvärtemot hävdat att vi bör införa det. Utan det jag hävdat är ju att det inte i sig är tillräckligt utan att det krävs mer lagändringar än så.

          2. Kanske dags att ändra i lagen så att det inte går att våldta i ”god tro” längre då? Så att om det finns anledning för gärningsmannen att tvivla på samtycke (även om han inte tolkade det så) så kan det bli fällande dom. Det är tydligen helt okej att våldta folk nu bara man är korkad eller spelar korkad.

          3. Men det är ju ett problem att ”jag trodde det var på skoj” är en giltig ursäkt, och bara vad gäller sexualbrott. Liksom, om jag slår ner någon kan jag ju knappast säga ”men jag trodde hen ville boxas med mig!”, utan det avkrävs ju isåfall ett oerhört tydligt samtycke innan för att det öht ska ses som rimligt.

            1. Och det är ju en bedömning som görs av rättsväsendet, inte i lagen, vad jag vet. För lagen specificerar väl inte att ”jag trodde det var på skoj” funkar vid våldtäkt men inte misshandel?

      2. Såvitt jag har förstått så har domstolen fastslagit att kvinnan i just det här fallet utsattes för en våldtäkt. Förövaren frias pga att uppsåt saknas. Med en samtyckeslagstiftning borde han alltså rimligtvis ha fällts eftersom uppsåt blir irrelevant – det blir då båda parternas uppgift att försäkra sig om att samtycke finns.

        1. Nja beror på vad som menas med en samtyckesbaserad lag. Även i en sådan lag lär grunden vara att åklagaren ska bevisa uppsåt vilket betyder att åklagaren måste bevisa att den åtalade insåg att samtycke saknades alternativt var likgiltig inför det. Däremot kan ju t.ex. en paragraf där det räcker med oaktsamhet införas, se min och Fannys diskussion ovan rörande skillnaden.

  4. Jag har varit med om något liknande!
    killen bekräftade min berättelse, polisen, personalen på AVK och min kurator kunde alla stödja min berättelse, min reaktion stödde min berättelse, mina dokumenterade skador stödde min berättelse
    åklagaren trodde på min berättelse, det fanns inga oklarheter förutom
    kille sa att jag gillade det
    vilket åklagaren hade svårt att tro i och med allt annat, men hej, hellre fria än fälla..

    det är precis så illa som det låter, och om det händer igen eller någon jag känner, jag kommer inte anmäla, kommer inte ge ”rättssystemet” en chans att fucka till igen.

  5. Jag hörde Mark Levengood berätta om en misshandel han utsatts för en gång (tydligt hatbrott). Han sa att när domen föll och både han och förövarna officiellt fick veta att vad de hade utsatt honom för var fel, så var det en av de viktigaste delarna för att han skulle kunna läka mentalt. Inte att de straffades utan mer att han fick bekräftat, från någon typ av auktoritet på området, att de som hade hänt honom inte var ok. Han sa att det bidrog oerhört till att kunna komma över otryggheten han kände efter övergreppet (typ, hur ska en våga gå ut bland okända människor om vem som helst kan börja misshandla en helt plötsligt?).

    Det här tycker jag är enormt viktigt att vi förstår, så att vi kan få en tydligare förståelse av vad vi gör mot offren när vi _inte_ dömer deras förövare. Jag upplevde själv samma känsla av otrygghet efter att ha blivit trakasserad av min förra chef och ingen fanns som officiellt kunde slå fast att det hen hade gjort mot mig var fel (facket borde såklart ha gjort detta men när en hade ett skitakademikerförbund till arbetsgivarrövslickande fack så blev det inte så). Då kan jag bara föreställa mig hur mycket värre det måste vara som våldtäktsoffer.

Lämna ett svar till Tess Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *