Lita aldrig på män i feminismen.

Detta med manliga feminister.

En man kan ha en bra teoretisk förståelse för feminism. Han kan veta jättemycket om genushistoria, könsmakt och så vidare. Han är fortfarande en man, och som man kommer han fortfarande ha en överordnad position över kvinnor i detta samhälle. Det spelar liksom ingen roll hur upplyst och medveten han är, denna politiska position han innehar kommer alltid att påverka hans relationer till kvinnor. Som man sitter en fortfarande inne på patriarkal makt över kvinnor, hur mycket en än vet om patriarkala strukturer.

Feministisk organisering bör på grund av detta inte inkludera män. Hur ”medveten” en man än är så kommer hans närvaro i ett rum fortfarande att påverka kvinnorna där. Han kommer fortfarande att ha ett tolkningsföreträde, han kommer fortfarande att värderas högre av de närvarande, han kommer fortfarande inte att ha ett direkt materiellt intresse av feministisk kamp. Speciellt om mannen är intresserad av att ha kärleks- eller sexuella relationer med kvinnor så uppstår problem, då han kan komma att använda feministiska sammanhang som en arena för att komma i kontakt med intressanta kvinnor och närma sig dem.

Många män är hur fina och medvetna som helst, tills de hamnar i en relation med en kvinna eller har sex med en kvinna. Många män som är väldigt feministisk insatta kan trots detta inte hantera nära relationer med kvinnor över huvud taget det är något som många kvinnor bittert har fått erfara. Kvinnor som tror att de hittat en rimlig kille med bra åsikter, och som förvånas när han trots detta visar sig vara precis lika mycket av ett kräk som vilken man som helst.

Hur ska en, i könsblandade feministiska sammanhang, hantera nära relationer mellan manliga och kvinnliga deltagare? Om en man skadar en kvinna i en nära relation, hur gör en då? Ska mannen uteslutas? Ska det hållas någon slags intern rättegång för att avgöra? Hur ska vi kunna säkerställa att kvinnan som utsatts faktiskt vågar lyfta det som ett krav, och inte bara drar sig undan med skammen som kvinnor ju göra gör när de blivit utsatta för mäns våld och förtryck?

I feministiska sammanhang borde det vara en självklarhet att kvinnor kan dela med sig av sina historier om patriarkalt förtryck och bli trodda och bekräftade. Detta blir emellertid svårt när relationerna äger rum mellan medlemmar av gruppen. Hur ska en som kvinna kunna lita på att en får stöd?

Även om hon till slut får stöd så kommer det finnas ett intresse från gruppen sida att granska hennes historia, för en vill ju såklart veta på vilka grunder ett uteslutande sker. Bara detta är i sig en utsatt position. En kvinna som blivit utsatt för patriarkalt förtryck ska i ett feministiskt sammanhang kunna känna sig trygg med att berätta sin historia i sin egen takt, för de hon önskar, och inte utsättas för någon slags granskning. Detta försvåras avsevärt om det gäller en man i samma grupp.

Därför borde all feministisk organisering utgå från en separatistisk grund. Det handlar om att säkra tryggheten för alla de kvinnor som deltar, de kvinnor som har ett direkt materiellt intresse av att för feministisk kamp framåt.

11 reaktioner till “Lita aldrig på män i feminismen.”

  1. Men JA. JAJAJA. Så jävla sant. Och så äckligt lätt att som bekräftelsetörstande tjej som behandlats som skit av snubbar jämt jämt att trilla dit på de här killarna som är superinsatta (hmm) i feministisk teori och framställer sig som så GODA och MEDVETNA och inte-alls-som-dom-där-andra. För att en så otroligt gärna vill att de faktiskt ska vara annorlunda. Och så går en med på att ta några glas vin och bara praaata och vips så ligger man på sängen med deras händer i trosorna och en tunga i örat, ”fan vad skön och trång din fitta är mmmmmmm gu vad jag vill knulla dig” och en bara NEEEEEEJ HELVETE INTE IGEN. Det slår aldrig fel. Blir så äcklad av mig själv när jag tänker på hur många gånger jag gått på deras bullshit.

  2. Jaaaa jag känner mig alltid obekväm i närvaro av män. Liksom om den där mannen nu då skulle vara så himla god så blir det som att jag måsta ta hänsyn till att det och enbart med sin närvaro gör han att jag slätar över handlingar andra män gjort. Egentligen skiter jag ju fullständigt i om jag gör den här mannen obekväm (för de blir de ju ofta?!) med mina historier om andra män men det blir ändå att jag hellre håller igen?! Det blir väldigt svårt att komma framåt om man ska visa hänsyn till dem som är en del av problematiken.
    Tänker att män gärna får stötta den feministiska kampen men då snarare genom att arbeta med sig själva på behörigt avstånd än att närvara i feministiska sammanhang.

  3. Hej, intressant bit text. Problematisk men intressant borde jag kanske skrivit. Jag anser att separatism bara når till en viss gräns eftersom all separatism cementerar tvåkönsnormen och omöjliggör ett upplösande av kategorin kön som meningsfull uppdelningsprincip; något som jag anser vara av avgörande betydelse för att nå de feministiska målen. Vi kanske inte håller med varandra om detta men det spelar ingen roll, det är viktigare att vara medsystrar i det stora hela tycker jag.

    Vad händer när din separatism möter transpersoner? Du säger att den feministiska rörelsens organisation skall bygga på separatism. Hur hanteras då, till exempel, binära transpersoner? Kommer transpersonen exkluderas pga av sin bakgrund eller sin nuvarande position i tvåkönssystemet? Vad händer när den illa behandlade parten råkar vara en transperson som har behandlats illa av en ciskvinna?

    I en inkluderande rörelse med en levande diskurs kring övergrepp, eller varför inte helt enkelt assymetrisk maktfördelning (inom gruppen, relationer, arbetsplatser etc etc), så bör ju en feministisk grupp ha bra verktyg för att hantera den typen av skeenden eller menar du att feminismen saknar förmåga att bemöta och hantera missförhållanden? Jag tycker feminismen är stark, intelligent och bemedlad att klara av dessa saker i många fall och i de fall där vi misslyckas så hoppas jag att vi blir starkare, smartare och skaffar oss det vi behöver för att kunna lösa våra interna problem precis så som vi menar att vi har delar av lösningen till de yttre problemen.

    1. Tack för din teori. Dra den för de kvinnor som blivit tvugna att lämna feministiska sammanhang för att de blivit utsatta för övergrepp av män där, och inte fått uppbackning från andra. Det kommer säkert hjälpa dem!

      Transkvinnor ingår såklart i kvinnoseparatism, eftersom de är kvinnor. Det är transfobt att anse att det utgör ett problem.

      Jag har fö aldrig sagt att kvinnosep löser alla problem, vilket du verkar utgå från. Däremot tror jag definitivt inte det ör en lösning att använda transpersoner som ett argument för att inkludera män. Det är både misogynt och transfobt.

      1. Vilket nedlåtande svar. Tack för den, syster. Jag som transkvinna upplevde din text som transfob och ifrågasatte det. Det förefaller som att du menar att feminismen inte är kapabel att lösa våra interna problem och underminerar därigenom det feministiska arbetet då vi då givetvis inte är kapabla att lösa yttre problem.

        De kvinnor som upplevt övergrepp och inte får stöd inom feministiska kretsar skall givetvis få stöd och hjälp inte minst av oss feminister. När så inte sker så har vi ett internt problem som vi feminister givetvis skall hantera, lösa och förebygga.

        Din text kanske du bör läsa igenom en gång till. Du uttalar dig kategoriskt och i absoluta termer. Du presenterar inga alternativ och ditt språkbruk signalerar inte att alternativa lösningar finns. Om du menar att feminismen är bra nog för att lösa problemet så behövs inte generell separatism för feministiska sammankomster överlag. Du skriver att ”…all feministisk organisering //(bör)// utgå från en separatistisk grund.” Du invaliderar feminismen som en kraft för förändring och säger i klartext att världen är och förblir patriarkal med eller utan feminism. Detta tycker jag är sorgligt och inkorrekt. Feminismen är stark, kapabel och dynamisk nog för att det förändringsarbete som behövs för att bryta ner de patriarkala strukturerna.

        Om du istället hade sagt att det finns behov för separatism inom feminismen för att skydda individer och skapa trygga rum så hade jag hållit med dig. Tyvärr är det inte vad du skriver.

        1. Förstår inte hur min text är transfob. Transkvinnor är ju kvinnor och de ska givetvis få plats i feministiska rum. Det är inte det jag skriver om här. Din kommentar var också nedlåtande, varför jag anammade samma ton.

          Nej, jag invaliderar inte feminism genom att hävda att män inte har plats i feministiska rum. Jag skriver ju ingenstans att det alltid kommer vara så, jag utgår ju från en nutida kontext. Jag anser också att feminismens mål är att bryta ner bland annat könsbinären, men i rådande samhälle strukturerat kring binära kön har män fortfarande makt över kvinnor.

  4. jag tänker att det egentligen handlar om att skapa platser där våld inte ligger under tonen
    och runkmanipulationer inte ligger bakom varje ”ok”

    jag tror aldrig jag varit i ett sammanhang, egna och runt om kring mig, där det varit den inhemska förövaren som fått avgå.

      1. Alltså (förövare)ur den egna gruppen(=inhemsk), kommer individen utifrån är det enligt min erfarenhet olika vem som får avgå/utgå

  5. Tack för din text!!! Som vanligt sjuk hög igenkänningsfaktor! Har även upplevt tillfällen då feministiska män som varit mina vänner har varit hur fina och feministiska som helst i teorin, när det kommer till kritan så sviker de. De slår dövörat till för kvinnors upplevelser som inte stämmer överens med deras världsbild. Jag tror dessvärre många män endast är feminister så länge de själva vinner något på det, det vill säga, får högre status bland kvinnor (eller andra män) chans till att få ligga, för att få verka intelligent och beläst och så vidare. Men när det väl gäller, när deras feministiska insikter kan användas så skiter det sig för när de nått sina mål så spelar inte feminism så stor roll längre.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *