Män som hatar män.

Ibland dyker de upp, männen som hatar män. Feministiska män som ogillar mansrollen, helst inte hänger med andra män och så vidare. Som går upp i feministiska kvinnors manshat och hejar på det, utmålar sig själva som minst lika stora manshatare och så vidare.

På ett sätt förstår jag det här. Jag förstår att även män utsätts för andra mäns förtryck, att även män skadas av mansrollen. men jag tycker ändå att det är viktigt att komma ihåg att en man inte kan ha samma position gentemot patriarkatet eller andra män som en kvinna har.

Att hata män är inte samma sak för en man som för en kvinna. Kvinnor som uttrycker att de hatar män får betydligt mycket mer skit för detta. Män som hatar män blir inte lika hårt utsatta för det. Därför kan de finnas väldigt mycket blindhet inför de egna privilegierna i att som man liksom försöka uttrycka så mycket manshat som möjligt.

Många av de män som uttryckt att de hatar män som jag har träffat har själva utövat mycket maskulinitet, och de har genom att idogt hävda sitt manshat faktiskt på sätt och vis approprierat feminismen. Män som har försökt övertyga mig om hur värdelösa och usla män är, som har tagit sig tolkningsförträde över mig när det kommer till hur en ska tycka illa om män och på vilka grunder, fastän en kan tycka att det kanske är jag som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där. Ibland har jag rentav varit med om att män berättat för mig att jag inte är tillräckligt intensiv i mitt manshat, något som jag tycker är fullkomligt absurt eftersom just en av de grejer jag hatar maskuliniteten för är att ständigt ta sig tolkningsföreträde. När män gör såhär så blir det som att de återupprättar sitt tolkningsföreträde, det blir okej för mig att hata män eftersom de tycker det, och de ska visa mig vägen in i det korrekta manshatet.

Att uttrycka hat mot män kan också vara ett sätt att avsäga sig ansvar. Genom att ta avstånd från manskollektivet så utmålar en samtidigt sig själv som att inte vara en del av problemet, som den upplysta mannen som har insett hur pissigt det är med maskulinitet och därefter inte behöver bry sig.

Det finns också män som inte tar avstånd, men det kan också vara problematiskt. Ofta angränsar det till essensialism. Män som erkänner sig som en del av det förtryckande manskollektivet, men liksom gör det med en uppgiven ryck på axlar. De hatar mansrollen och sig själva, men det gör ingenting för att förändra sig själva. Istället fortsätter de utöva maskulinitet som om de inte kunde.

Det finns också den typen av män som inte umgås med män för att det är trevligast så för dem. Detta provocerar mig något oerhört, för de talar ofta om det som om de liksom ingår i kvinnokollektivet och är där på samma premisser som de närvarande kvinnorna, vilket i princip aldrig är fallet. Det är klart som fan att det är soft för dem att umgås i ett sammanhang där de är överordnade alla närvarande. Jag kan också tycka att detta sätter en del press på mig som kvinna att vara så jävla härlig, något jag inte direkt känner för att leva upp till. Hur mycket än den här typen av män tar avstånd från män och är med i den feministiska jargongen så påverkar deras närvaro kvinnor, de utövar fortfarande maskulinitet och förtryck, de har fortfarande en överordnad position som män.

Jag efterfrågar ansvarstagande, ansvarstagande för sin position och för manskollektivet. Jag tycker att en har en skyldighet som feministisk man att försöka påverka andra män, inte isolera sig med kvinnor eller appropriera kvinnors feministiska strategier. Vi har inte samma position i patriarkatet, och ditt manshat kan aldrig bli som mitt. Snälla, ta det inte ifrån mig.

10 reaktioner till “Män som hatar män.”

  1. Jag blir skit-provocerad av män som typ skriver långa blogg-inlägg om att de är manshatare. Jag tänker såhär: Om du verkligen var manshatare så skulle du hata dig själv. Och om du verkligen hade sånt himla självhat så skulle du väl sitta i ett hörn och hålla tyst. Men nu breder du ut dig och LÅTER väldigt mycket som om du tycker dina åsikter är jättebra och förtjänar att höras av alla. Vilket gör att jag misstänker att du inte ALLS hatar dig själv, utan det där med ”åh, jag är så otroligt feministiskt att jag t o m HATAR MÄN!” mest framstår som koketteri.

  2. Lite relaterat till detta typ så hade jag ett Facebook-bråk med en manlig internet-bekant för ett tag sen. Han hade suttit och skrivit om hur tjejer upplever sexuella situationer, och att tjejer känner sig väldigt utsatta, och känner att de alltid lever under hot att bli våldtagna, så fort de är i en sexuell situation med en man. Jag blev provocerad och skrev att jag inte kände igen mig i den beskrivningen, jag har haft sex med lite alla möjliga personer utan att fundera i dessa banor, och det vet jag många tjejer som haft. Killen börjar då prata om att tjejer ju, vare sig vi känner så eller inte, FAKTISKT lever under hot hela tiden eftersom vi inte kan veta på förhand vilken kille som är en våldtäktsman. Jag blev rent förbannad och frågade om han menade att jag BORDE gå runt och känna mig hotad hela tiden, och vem sjutton han trodde att han var som kunde diktera för mig hur hotad jag ska känna mig?

    Senare såg jag att vissa sätt han uttryckte sig på, vissa meningar och sådär verkade hämtade från DENNA BLOGG. Grejen är att när DU skriver om att kvinnor ofta är utsatta i sexuella situationer osv blir jag inte ett dugg provocerad.
    Först tänkte jag att det innebar att jag var partisk och taskig mot killen ifråga – om jag inte blir sur när du skriver om kvinnors utsatthet borde jag väl inte bli sur när han gör det heller. Men sen tänkte jag lite till och tänkte att jag visst var i min fulla rätt att bli provocerad av den här snubben. Det ÄR skillnad på när en kvinna skriver om ”vi kvinnor känner oss ofta utsatta” och när en man skriver ”NI kvinnor är så utsatta, NI lever ju under ständiga hot”.

      1. Ja, det blir alltid lite fel när en man ska börja tala om för en hur det är. Jag vet inte om han faktiskt hämtat sina uppfattningar om hur det är att vara kvinna i sexuella situationer just härifrån, men i så fall kan man tycka att han helt enkelt borde länkat till Fanny istället för att själv sitta och förklara för oss kvinnor hur det känns att vara kvinna.

  3. Vad får er att tro att människan på den nedre bilden är kille? Har hen skrivit ut sin könsidentitet på lappen? Nej. Försök att inte placera folk i könsfack utefter deras utseende.
    Hälsningar en transperson.

  4. Träffade en man på en fest igår som började att diskutera en sak som jag inte riktigt höll med om, och sen helt plötsligt avbröt och sa ”men jag är ju bara ett fuckface och jag kommer alltid att vara det, jag är ju vit medelklass man och jag värderar allt ni säger så jävla mycket högre än allt jag någonsin skulle kunna säga blablabla” slutade med att alla försökte trösta honom och övertyga honom om att hans åsikt visst var värdefull och att han skulle kunna byta klass om han verkligen försökte och blablabla… känner bara: inte ok att ta så mkt plats fast verka dom en person som inte alls försöker ta plats :/ inte som att jag som vit skulle ställa mig bland massa rasifierade på en fest och ba ”lyssna inte på mig jag är ju vit, jag fattar ingenting blablabla” då har jag ju redan tagit plats från de som kanske ville prata om ngt vettigt… aja

    1. Då är det ju faktiskt MINDRE illa om personen bara stolpar in och börjar säga ”såhär är det, nu ska jag förklara för er…”. Alltså det är ju inte bra det heller, men det är iaf mer ÄRLIGT än när folk tar plats genom att prata jättehögt och jättemycket om att de INTE ska ta plats.

  5. Undviker detta beteende då det är ganska konstigt(som ju Fanny förklarar här). Kan dock ibland säga/tänka saker i stil med: ”Vilka svin vi män är ibland” ”Fan vad jag hatar när jag och andra utövar manlighet” och dylikt. Försöker också se till att det inte blir glimten i ögat och: ”Fast jag är ju aldrig ett svin, höhö, för jag tänker ju på sådant här”. Men det kanske också är korkat att göra?

Lämna ett svar till Hej Sonja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *