Manlig gemenskap och rå och hjärtlig jargong.

Twittrade lite om manlig gemenskap och den ”råa men hjärtliga” jargong som kan förekomma i dessa:

Manliga gemenskaper är bland det vidrigaste som finns. Män som håller varann om ryggen när de begår sexuella övergrepp. Män som gemensamt trycker ner och exkluderar kvinnor ur sällskapet. Män som tycker att deras lojalitet gentemot varandra är viktigare än att försvara kvinnor som blir nedtryckta.

Hade en gång en relation med en man som värderade manlig gemenskap mycket högt. Skämtade om ”the bro code”, men det låg alltid allvar bakom. Fanns en extremt osoft ”rå men hjärtlig” jargong i det kompisgänget som exkluderade alla som var ”känsliga”. Bland andra en kvinna som alltid blev utsatt för div ”skämt” om att hennes kön var opassande på olika vis. ”Om någon tar illa upp slutar vi”, sades det, men vem vill ta risken att framstå som överkänslig.

Som kvinna i sådana sammanhang balanserar en på en tunn tråd, ska alltid bevisa att en är värdig att vara ”en del av grabbarna”. Att ta illa upp över misogyni är inte accepterat, det tolkas som överkänslighet. Så många gånger jag känt mig tvungen att skratta med i misogyni för att visa att jag inte är som andra kvinnor. Detta extremt manliga sätt att umgås på skapar ett klimat där det inte är okej för någon att uttrycka sina känslor.

wpid-img_20140515_135713.jpgFunderar lite på hur en rör sig bort från detta i sociala sammanhang. I de sammanhang jag beskriver så är det ofta väldigt svårt att ta upp problem eftersom det finns en självbild av att allting en ägnar sig åt är så himla kul och oproblematiskt, som alltid måste försvaras. Därför blir det personen som påtalar problemet som uppfattas som problemet. Personen som påtalar att det inte är så jävla soft uppfattas som överkänslig, för att gruppen ska kunna ha kvar sig självbild som sköna människor. Kanske tas det hänsyn, men då tas det hänsyn till specifikt den personen som något slags problem och inte på en generell nivå.

När jag har stött på grupper där det har skämtats misogynt så har jag försökt påtala detta som strukturellt problem, inte som en fråga om att jag personligen blir kränkt. Jag har påtalat möjligheten att någon tar illa vid sig, och hur svårt det i sådana situationer är att försvara sig. Ibland går det fram när en förklarar det på det här sättet. Många människor vill ändå respektera andra människors gränser, men har inte riktigt kläm på hur en ska gå till väga för att göra det.

Jag tycker att det åligger alla i sådana sammanhang att själva ta ansvar för att säga ifrån, inte bara den som faktiskt är utsatt och tar illa vid sig. Det är alltid jobbigt att exponera sig själv som en ”kränkt” person. Ibland kan till och med personen som är utsatt försvara de som utsätter hen och säga typ ”nejmen det är ingen fara”. Så sådana fall tror jag att det är viktigt att trycka på att det inte handlar om den enskilda individens upplevelse av situationen utan om potentialen till att det går för långt. Det är precis som med samtycke vid sex; det handlar om att känna in gränser och ge utrymme för personen att säga ifrån, inte om att bara köra på och utgå från att personen säger något om det går för långt. Risken att det går för långt är i sådana fall överhängande.

Det är viktigt att vara försiktig i sociala sammanhang, att faktiskt fundera på hur saker en säger upplevs av mottagaren och att ha ett klimat som underlättar till att säga ifrån om det skulle gå för långt. Grundregeln bör dock vara att det inte ska gå för långt från första början. Om en försöker att förhålla sig till det istället för att lita på att människor själva ska kunna värna sina gränser så blir det ofta lättare för alla att känna sig bekväma.

11 reaktioner till “Manlig gemenskap och rå och hjärtlig jargong.”

  1. ”Män som gemensamt…exkluderar kvinnor ur sällskapet.”

    Var inte separatism något bra? Och vad det gäller jargong… Det som idag så ofta kallas för ”härskartekniker” kallar män ”att umgås”. Man kan tycka vad man vill men kan och får välja sitt umgänge.

      1. Ja, jag förstod att min kommentar angående accepterandet av andras åsikter inte alls föll dig på läppen…

        Nu är det ju så här att man tycker ju vad man tycker och du har ett kommentarsfält. Om du tror att jag på något sätt anstränger mig för att kommentera på ett sätt som du inte gillar har du fel. Jag är inte en idiot, jag håller bara inte med dig i ganska mycket.

        Jag kan alltså inte sluta med något jag inte gör och skulle verkligen inte göra våld på mina åsikter för att passa någon annan, lite som du med andra ord. Så alternativet som är kvar är ju bara det: antingen accepterar du kritik som ärligt talas framförs på ett ganska civiliserat sätt (god ton och så…) eller så blockar du mig.

        Jag kan ju tycka att för någon med intellektuella och opinionsbildande ambitioner skulle kritik vara något positivt men jag vet ju också vilken hållning till meningsmotståndare och debatter med dessa som vinner mer och mer mark.

        1. En kan framföra sina åsikter på olika sätt, du gör det på ett sätt som är översittigt och utan nyfikenhet fullt av spydiga inflikningar överallt. Den typen av utbyte intresserar mig inte, jag föredrar att ha utbyte med människor som ger mig något intellektuellt. Eftersom du inte önskar ändra ditt beteende är du från och med nu blockerad.

        2. Du skrev i något annat kommentarsfält att du skriver saker du egentligen inte håller med om bara för att det är roligt. Orka.

  2. var med om denna härliga jargong alldeles nyligen. en mansominerad grupp konstnärer varav en tycker att de bästa skämten är de som nedvärderar kvinnor till horor/slampor. Han frügade varför jag alldrig skrattar üt hans skämt och vad min humor bestür av. av skämt som sparkar uppüt och inte nedüt svarade jag och började prata om strukturer etc. De blev alla mäkta upprörda Det är ju bara skämt! man müste fü skämta om allt! Absolut svarade jag, men jag tycker inte att det är kul. Jag accepterar era skämt om hur düliga kvinnor är och sü kan ni acceptera att jag tycker det är kul att säga att jag skulle vilja skära kuken av alla män inklusive er. Det var tydligen inte lika roligt.

  3. Jag jobbar nästan uteslutande med män i olika åldrar och känner så väl igenom mig i det du beskriver om män i grupp. Jag tycker ofta att de beter sig ynkligt och vågar sällan säga emot eller ha en annan åsikt än majoriteten av gruppen. Tyvärr märker jag att det finns en unken och liksom lite ’självklar’ nedvärderande och dumförklarande syn på tjejer även hos unga killar. Med unga menar jag runt 30 vilket många i min omgivning är. Jag avskyr sättet många killar förändrar sig på när de är i grupp jämfört med när de är ensamma. Det är som att dom tror att dom är tuffa med att spela sina löjliga rollspel istället för att bara slappna av och vara sig själva.

  4. Rått men hjärtligt är tidernas största floskel. Det är alltid några få som tycker att dom är råa men hjärtliga och resten vågar inte öppna munnen.

    Däremot kan jag köpa att vissa yrkesgrupper har en, för utomstående, rå ton. Tänker sjukvårdspersonal, poliser, brandmän och andra grupper där det finns mycket adrenalin, reell fara för sig själv eller andra och en rejält höjd tröskel på vad man upplever i sin vardag.

  5. Jag tror ibland att det är svårt att veta hur mottagaren tar emot informationen. Det som kändes så rätt från början kan bli så fel.

  6. åh tack jag behövde läsa detta nu. När jag påtalar att jag inte trivs med männens nedlåtande kommentarer så ”överdriver jag” , ”är extra känslig” eller ”inbillar mig”, så trött på att om man går emot strömmen så blir man dumförklarad helt enkelt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *