Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Männen i mitt liv: provokatören.

provokatörenAtt en som kvinna lär sig att det skulle vara ett tecken på svaghet att låta sig ”provoceras” av mäns uppenbara provokationer är ytterligare ett sätt att definiera oss som problemet. Problemet är att det inte finns något sätt att som kvinna reagera legitimt på mäns övergrepp. Det är alltid vi som ska vara duktiga genom att ta emot så mycket skit som möjligt utan att säga ifrån. Även om män slutar provocera oss när vi säger ifrån så är det vi som är problemet, männen är bara snälla mot oss och anpassar sig.

Jag har löst detta genom att helt enkelt sluta umgås med män som försöker reta upp mig. Det är inte värt det, för en kan inte vinna.

4 kommentarer till Männen i mitt liv: provokatören.

  • Johanna skriver:

    Igenkänningsfaktor. Hur ska en göra när det är ens pappa eller bror då? Suck… Hatar patriarkatet. Har märkt att det blivit mer stormigt/ansträngt samspel med manliga familjemedlemmar sen jag börjat säga ifrån på skarpen. Varför kan de inte bara vara normala och respektera mina gränser?! Typ sluta kalla mig ”liten” (jag är 23?!) eller sluta avbryta mig när jag pratar bara för att kunna kalla mig grälsjuk när jag påpekar detta och blir arg. Typ acceptera när en säger åt dem att sluta? Blir så nedbruten och trött. Och jävligt arg!! Men ilskan används ju bara emot mig.. :(((( blir så frustrerad. Vill helst inte bo med dessa men jag har inte möjlighet att försörja mig själv just nu så jag är liksom fast. Hm förväntar mig ej att du ska svara Fanny, behövde mest få lätta på trycket typ. Kram!

  • Lina skriver:

    Åh, känner också igen mig så mycket! De vet vad som irriterar en och sen alltid komma med (ofta framför andra): ”ahmen du är ju så sur hela tiden”, ”skönt att se dig glad för en gång skull” bla sluta provocera då!! Har sett mig som en ganska glad och positiv människa men sådana kommentarer får mig att tvivla på min egen uppfattning om mig själv. Hör nu hur sjukt det låter…

  • sak skriver:

    Det bästa med nätet är att jag ofta kan bemöta folk som de beter sig själva (i verkligheten är det svårare både att orka och att hinna, det tar ju lite tid och ork att kunna formulera sig på ett sätt som inte faller sig naturligt för en). Det är väldigt intressant att se hur alla tar väldigt illa vid sig när de själva får sig lite av sin egen medicin till livs. Då blir det ett jäkla gnäll vill jag lova!

Lämna ett svar till maja Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv