Manshat är självförsvar.

Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.

BjC_qzWIUAAl5O5.jpg largeVARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.

Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.

Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.

Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.

Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.

19 reaktioner till “Manshat är självförsvar.”

  1. Mycket bra skrivet. Det stör mig också enormt när kvinnors ”manshat” jämförs med mäns ”kvinnohat”. Ledsen, men det är inte alls samma sak. Det ena är som sagt var en försvarsmekanism byggd på erfarenheter, såväl ett liv av personliga som en flertusenårig historia, det andra handlar om värderingar.

  2. Så sjukt bra skrivet! Du satte ord på precis det jag funderat mycket över, att jag hatar män för att själv orka leva. Tack för att du skriver <3

  3. Det här väcker en del frågor hos mig. Menar du att en kan skilja på förtryckande och icke-förtryckande maskulinitetsutövande? Eller menar du att maskulinitetsutövande i sig är förtryckande? Oavsett vem som utövar maskulinitet (cismän/transmän)?

    1. Menar att definitionen av man/manlighet är att vara överordnad kvinnor, så nej. Detta gäller oavsett utövare, men en kan såklart ha olika positioner att utöva maskulinitet ifrån så att det ger olika effekt. En man som har makt på andra sätt kan göra mer skada med sitt maskulinitetsutövande.

  4. Ja verkligen. Det här med att förlåta och förstå blir ju i princip omöjligt när män exempelvis dyker upp på ens blogg för att ”hjälpa en att vässa ens argument” och liknande. Har jag bett dig främmande random nätman om hjälp? Nej det har jag inte. Eller när man får kommentarer av typen ”du har fått för lite kuk, knulla mer och sluta sprida din dynga på nätet”. Klart att man blir förbannad då och att man även ibland känner hat.

    Jag tänkte på det här häromdagen. Hur jag så himla gärna skulle vilja vara den glada, trevliga, omtänksamma person jag egentligen är men den här typen av män, och de är många, gör det helt omöjligt. Jag har kommit till den punkten att jag bara vill bli lämnad ifred av män MEN de få gånger jag stöter på någon man som är snäll på riktigt blir jag själaglad. Jag vill vara glad och snäll. Jag tycker inte om att vara arg och misstänksam.

    1. Jag blir också själaglad de få gånger jag stöter på någon man som är snäll på riktigt. Problemet är att det sedan brukar visa sig att de inte var snälla på riktigt i alla fall.

  5. Ah, jag läste din rubrik och tänkte direkt ”JA! Jag hatar män för att inte hata mig själv”, och sen skrev du precis det.
    Jag har fått höra många gånger att det skulle vara destruktivt att gå omkring och hata, och visst kan det vara så ibland. Fast allt jag egentligen har gjort är att lägga hatet där det hör hemma, d.v.s. på förtrycket istället för på mig själv. Men att vi kvinnor går omkring och hatar oss själva är så vanligt och så normaliserat att det är helt okej (kanske till och med förståeligt?), men direkt när vi riktar det hatet mot förtryck (så att det drabbar männen), då är det destruktivt och dåligt. Och självklart helt irrationellt.

    1. En grov generalisering anser jag att säga att VI KVINNOR går runt och hatar oss själva och att det är vanligt.

  6. Det är enkelt att skriva som du gör. Men du skriver aldrig konkret om dina erfarenheter. Vad är dina erfarenheter?

    1. Det gör jag visst det, skrivit om konkreta situationer åtskilliga ggr. Tänker dock inte skriva ngt på beställning.

  7. Jäkligt intressant resonemang, och jag känner mig faktiskt smått upplyst om problemet. Nu funderar jag på om jag är en del av det och behöver lite hjälp med att se mina egna mönster.

    Hur vet jag när jag utövar maskulint förtryck? När borde min varningsklocka börja pingla? Jag gör det säkert fast jag hävdar motsatsen.

    Så om Fanny eller någon annan kan hjälpa mig med en knuff i rätt riktning, så vore jag ytterst tacksam.

    1. Alltså det finns ju massa olika sätt att göra detta på. Tror det viktigaste är att lära sig att känna in signaler från kvinnor.

      1. Eller att överhuvudtaget se och lyssna på kvinnor. Utan att ha någon enbart egennyttig baktanke med det, helst.

Lämna ett svar till A-C Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *