Jag har funderat lite på det här med manshat. Jag tänker att en kan ha två olika vinklar när en angriper manshat. Dels en moralisk, det vill säga; är det ”rätt” eller ”okej” att hata män, men också en strategisk. Den moraliska vinkeln tycker jag är ointressant. Hur kan en ens tala om moral i ett samhälle där människor blir utsatta för hat, hot och våld på grund av sitt kön? Det är uppenbarligen ett större problem än manshat att vi lever i ett patriarkat.
Som strategi kan en också ha invändningar i stil med att ”hat föder hat” (hej största klyschan) eller att det skulle ”skrämma bort” män från feminismen. inget av dessa invändningar tycker jag är särskilt relevanta. Jag tycker alltid att det är viktigare att inkludera människor som blivit utsatta för patriarkalt förtryck och därför hatar män än att inkludera män.
Däremot har jag själv börjat tycka mig se ett problem med manshat som strategi, och det är att manshat i sig kan vara något manstillvänt.
Jag tänker att när en hatar män för skiten de gör så ser en de också som handlingskraftiga. Det vill säga att en ser det som att de skulle kunna välja att inte göra allt de gör. Detta är säkert delvis sant, men jag tror också att det finns många fall där de faktiskt är inkapabla. Vidare har jag svårt att se mäns handlingar som drivande i att störta patriarkatet, så frågan är hur meningsfullt det är att definiera dem som kapabla.
Jag tänker att manshat lätt sätter en i en position där en fortsätter att vara beroende av män, i det här fallet vara beroende av att män inte ska bete sig som sådana kräk, att de ska ge en det en vill ha utan att förtrycka en. Jag tror tyvärr att detta aldrig kommer ske inom ramarna för patriarkatet, så jag frågar mig hur konstruktivt det är att gå omkring och hoppas på en sådan grej.
Hat kan vara en frigörande strategi, men jag tänker att det är det i ett steg av en process och inte kan utgöra hela processen som sådan. Hat har för mig varit en frigörande kraft, men det har också varit frigörande att sluta hata och istället se det som en fråga om begränsningar inom patriarkatet. Så länge jag hatade så tänkte jag att han skulle kunna göra det bra igen, bara han ville. Detta försatte mig i ett tillstånd där jag var utelämnad åt honom och hans impulser. Jag hatade honom för att han (som jag upplevde det) valde att göra mig illa, men jag tänkte samtidigt att han skulle kunna ta bort det onda genom att välja att göra något annat. Det faktum att jag tänkte så band mig till honom, det gjorde att jag fortsatte vänta på att han skulle ge mig det där jag behövde.
Jag tänker att det finns en tröskel en behöver ta sig över, och det är sorgen. När insikten om hans oförmåga växt sig stark i mig så har jag känt sorg. Jag har känt sorg för att jag blivit fråntagen min ilska som jag klamrat mig fast vid. Hat är en enkel känsla, den kan riktas mot ett specifikt mål, den har en mottagare. Det går att få ur sig det, det går att konfrontera någon och säga ”jag hatar dig för att du gjorde det här mot mig”. Men jag har också känt sorg för att insikten om de begränsningar som finns i det här samhället har slagit mig med full kraft, insikten om att det inte hade gått att göra annorlunda. Detta är en vidrig insikt, men den är också frigörande, eftersom det är hoppet om att kunna nå människan inne i mannen som binder oss till honom. När jag slutade tänka att detta var en möjlighet så blev jag mer fri, och jag slapp också hata eftersom det är meningslöst att hata en person för att denne gjort något den inte kunde undvika. Det har också fått mig att sluta hoppas så mycket på att andra män skulle kunna ge mig det jag behöver.
Med detta såklart inte sagt att manshat skulle vara ”fel” på något sätt, men jag ser en risk i att vi skapar en position där manshat automatiskt ses som något frigörande, vilket jag inte nödvändigtvis tror att det är i alla situationer.
Jag tänker också att vi måste börja fundera på nästa steg, när vi kommit fram till att män är skit, vad gör vi då? Hur frigör vi oss från deras makt i våra liv? Jag tänker att frigörelse föder frigörelse, om vi lyckas hitta strategier för att frigöra oss från mäns makt i våra privatliv kommer vi också kunna kämpa mer på ett samhälleligt plan. Jag tänker att målet för feminismen borde vara att slippa hata, att slippa ödsla så mycket känslomässig energi på män, och jag tänker att en inte behöver hata den som inte har någon makt över en. Jag märker själv att jag hatar män så mycket mindre när jag är i livssituationer där de inte har så mycket makt över mig.
Nå, detta är ganska nya tankar för mig. Jag skulle gärna läsa vad ni tänker om saken.
”Nå, detta är ganska nya tankar för mig. Jag skulle gärna läsa vad ni tänker om saken.”
Inget ljug eller ”ass-kissing” här.. det här är vad som hände faktiskt och det är även så ärlig som jag KAN vara ang mig själv.
Galen synkronicitet precis som vanligt i mitt liv. Min första reaktion när jag läste detta blogg-inlägg var ungefär, ”men vad i helvete är detta!?” (jag fick alltså ett negativt intryck utav ditt inlägg).. jag kom dock snabbt på att för 2 timmar sedan satt Jag själv i nästan exakt samma funderingar angående en annan sak och upptäckte, ”OJ… samma tankar men med EN skillnad… ”män” (dvs.. jag hade ”x” i mitt huvud som jag inte kan nämna (inte är det kvinnor eller feminister i alla fall.. inte heller judar så att folk förstår att det liksom inte är någon ”vanlig kategori” utav människor).
”Som strategi kan en också ha invändningar i stil med att ”hat föder hat” (hej största klyschan) ”
Den är dock, för Mig, ganska sann.
Då jag inte kan prata om vissa saker rakt ut så får jag använda mig utav delvis metaforer och delvis detaljer från mitt eget liv. Jag och en kvinna definierade oss en gång som ”X” (i vår grundläggande natur s a s) och lade där fundamentet för en mycket annorlunda version utav samhället och världen. Så när hon många år senare hävdade att hon var feminist så frågade jag:
Jag: Så du har glömt vilka vi ÄR?
Hon: Självklart inte men feminismen är väldigt relevant för mig också (varpå jag bara accepterade hennes ställningstagande…idag förstår jag henne bättre och det beror på att jag spenderade MÅNGA år med att utveckla det hon och jag en gång påbörjade.. det har tagit enormt mycket energi och tid.. först nu, sedan ca 1 år tillbaka, så har jag haft tid och energi att sätta mig in i feminismen).
Jag hittade äntligen manuskriptet till filmen ”Snow Queen” (2012) ”Snezhnaya koroleva” (original-titlel) som enligt min mening är vida överlägsen ”Frozen” (2013). Den här biten är en riktigt bra metafor för min, hennes och flera andras situation:
”Many years ago, a girl was born into the family of a wise Lapp wizard. Even as a young child she displayed more powers than many wizards of the North. Her name was Irma and her peers admired her for her extraordinary gifts. But those who could not understand what she was discriminated against her. Irma couldn’t fit into the real world. Children were cruel and mean, because she was different. ”
*background voices*: ”Witch! Crazy!”
”Her gift turned into a curse, everyone shunned Irma. This made her deeply sad, and her sadness turned to anger, festering in her heart. Then one day, Irma decided to go into the Imana’s caves and made a wish: ”
”Let all those who dislike me turn into ice!”
”Hatred weakened her heart… and the cold took hold of Irma’s soul forever.”
Det är som sagt en bra metafor. Jag äger dock inga ”magiska egenskaper” eller döljer änglavingar på ryggen MEN jag och flera andra äger väldigt ovanliga mänskliga egenskaper och döljer aktivt dessa många gånger (vi använder dom också i div syften.. oftast i det fördolda och risken för missbruk finns absolut)… det är ju som bekant nästan totalt förbjudet att vara annorlunda i det här samhället eller hävda att du är speciell eller bra på en viss sak (den regeln verkar dock inte gälla inom sport t ex… jävla dubbelmoral.. får lust att spy på den och jantelagen).
Jag personligen kan inte kalla mig för feminist eftersom det (för mig och en del andra) finns en maktstruktur över den och alla andra som styr otroligt mycket (från min vinkel sett). OM jag väljer rätt… om jag väljer att bry mig om andra människor så kan jag bekämpa den strukturen eller rättare sagt styra den i en positiv riktning (pga jag är INUTI den). Därmed försvagas åtminstone många andra maktstrukturer i längden (yes.. patriarkatet är med där). OM jag väljer fel… ja, det säger sig självt. I princip får jag göra det valet varje dag i mitt liv då jag är ”ambivalent” till vilket val som egentligen är rätt.
Som vanligt sätter du ord på eller ger den sista puzzelbiten i något som legat och gnagt ett tag. Jag har länge haft känslan av att manshat inte är helt destruktivt, att det ofta är förståeligt och till och med nödvändigt. Jag har kunnat tänka mig själv i situationer där manshat hade varit den rimliga reaktionen _och_det_hade_känts_konstruktivt_. Din text om sorgen var det som förlöste det. Självklart! Ilska är ett av stegen i sorgeprocessen (oavsett om man sörjer en förälder som dött eller att patriarkatet suger), och man kan inte skippa något av stegen. Destruktivt blir det bara om man fastnar där.
Korrigering (av någon anledning så uttryckte jag mig alltför stelt ang en person som finns i mina tankar nästan varje dag… pga den personen inte längre finns i detta livet):
”Jag och en kvinna definierade oss en gång som ”X” (i vår grundläggande natur s a s) och lade där fundamentet för en mycket annorlunda version utav samhället och världen.”
=
Jag och en utav mina bästa vänner i detta livet (en förebild på många sätt) som var kvinna och som självklart tillhörde ”min kategori utav människa”…..
För mig har det blivit otroligt viktigt att inte slösa energi, pga ett par olika dolda funktionshinder så har jag varit tvungen att lära mig att prioritera vad som är viktigt.
Hamnade i en egentligen väldigt otrevlig situation när jag var ute sist, en man som talade om för mig och de andra i mitt sällskap vad han tyckte om ”såna som oss”. Vet fortfarande inte vad som var provocerande men skit samma, jag upptäckte i alla fall att jag inte kunde bli provocerad av honom eftersom jag inte brydde mig. Vare sig om honom som man eller som person. Jag gav honom ingen makt över mig för han hade ingen.
Just det där med makt.
En människa/människor som man har någon form av relation med har ju makt, det är ömsesidigt och borde ligga i bådas/allas intresse att inte utnyttjas.
Att ge makt till främlingar och ödsla energi på dom verkar jag ha slutat med i alla fall. Ser det som ett framsteg i min personliga utveckling.
”För mig har det blivit otroligt viktigt att inte slösa energi, pga ett par olika dolda funktionshinder så har jag varit tvungen att lära mig att prioritera vad som är viktigt.”
”Att ge makt till främlingar och ödsla energi på dom verkar jag ha slutat med i alla fall. Ser det som ett framsteg i min personliga utveckling.”
Att hata tar energi även från mig.. alltför mycket och är i princip reserverad endast till en väldigt begränsad ”sfär” (hittade inte riktigt rätt ord här). Nuförtiden rör det sig snarare om känslan förakt och så långt det är möjligt så undviker jag att hata (inte alltid det går men oftast kommer jag på mig själv med att ha fastnat i den känslan och då kan jag släppa den faktiskt). Hände faktiskt ”en incident” för bara en liten tid sedan här också.. även den på ”öppen gata” (som jag förstår den situationen du berättar om). Nu var den lite speciell för något direkt personligt fanns inte med i bilden dock kan jag säga utan att överdriva att jag mötte ”planetens mest irriterande person”. Jag förstod dock ganska snabbt att det var jag som hade övertaget automatiskt och att personen inte hade någon som helst koll på sig själv.. jag kunde därför inte börja hata den här människan men jag fick markera ordentligt efter en stund då personen var som en blodigel på mig ungefär (utan att vara aggressiv dock). Nej.. jag använde inget våld men personen blev väldigt förvånad över vad jag gjorde så den handlingen liksom neutraliserade hela situationen.
Under mer normala omständigheter om jag t ex möter politiskt aktiva eller personer från div hjälporganisationer (etc) så agerar jag antingen neutralt eller t om smått vänligt (oavsett vem och vad personen representerar). Så länge ingen går över min egen satta personliga standard för kommunikation så finns det ingen anledning för mig att känna något speciellt alls. Jag pratar även strikt objektivt med dessa personer men döljer det faktumet genom att formulera mina ord att låta som mina personliga åsikter. Däremot om jag diskuterar något som genuint intresserar mig med någon jag inte känner så kan jag säga mina personliga åsikter till en ganska stor grad.
Absolut att du ska se på dina insikter som du beskriver som framsteg i din personliga utveckling!
Fanny:
Följande slog mig precis när jag var på att somna igår angående det du (och delvis jag då på ett annat område) funderar på här i ditt blogg-inlägg. Rent taktiskt s a s, enligt Min erfarenhet, är det inte bra att använda hat som en strategi. Varför inte? Därför att det är väldigt förutsägbart och många gånger förväntat eller t om önskat utav antagonister.
De fåtal gånger jag mött mina riktiga antagonister så söker dom punkter i min personlighet där dom förväntar sig att jag ska reagera känslomässigt starkt. Dom letar efter dessa punkter pga ren taktik… blir någon känslomässig så förloras en del utav den logiska kollen och den generella överblicken över vad som egentligen sker (för mig i alla fall) där någon kan utnyttja den situationen att genom manipulation och logik manövrera ut en. Dom gick dock på en kraftig ”nit” den sista gången pga jag använde deras egna metoder mot dom (bättre än vad dom själva kan) utan att dom märkte det förrän en stund senare (efter jag manövrerat ut dom – dom såg alltså inte NÄR dom förlorade). Dom trodde nämligen i all sin prakt och med sin ”speciella bakgrund” att dom inte kunde förlora så jag lät dom tro det för ett tag att dom hade just det övertaget men sedan tvärvände jag… dock utan att visa det öppet… jag dolde det och därmed så fann jag en ”lucka” in till deras känslomässigt svaga sida och där kunde jag manipulera dom nästan precis som jag själv önskade.. dom var därmed i ”mitt grepp”.. stenhårt. Som du förstår så sysslar ”personer som mig” nästan exklusivt med psykologisk krigföring. Extremt sällan finns det inslag utav fysiskt våld (dock är det ingen omöjlighet OM det anses krävas). VAD jag och mina äkta antagonister egentligen ”tvistar om” är det jag inte kan säga. Jag kan dock säga att mina äkta antagonister finns ”i mina egna led” eller i min egen grupp utav människor. Det handlar om val som jag aldrig gjorde i mitt liv (även ifall jag funderar på det ofta… därav min ambivalens) som dom gjorde vid någon punkt i deras liv och som leder till ett enormt och mycket aktivt maktövertag över andra människor. Allt detta är extremt dolt… därför räknar väldigt få med att t ex ”grupp x” (eller ”person x”) har en extrem makt över ett antal saker i världen. Pengar, kön, ras… spelar ingen roll. Vad du kan åstadkomma mentalt och känslomässigt är det som räknas.. så är min världsbild.. och även de som Jag anser valde fel väg utav ”mina egna”.
Så för er inom feminismen så är frågan värd att ställa… ÄR hatet förväntat och t om önskat (från era identifierade antagonister)? OM så är fallet så det troligen inte vägen man bör ta. Dock.. jag gör här inget anspråk på hur du/ni sedan faktiskt väljer att agera.. detta är endast Min analys sett från Min vinkel och Min erfarenhet från andra områden. Det vore enligt min egen standard ett grovt övertramp om jag med en uppmanande ton sa, ”GÖR ’SÅHÄR’ OCH INTE ’SÅDÄR'”. Vi befinner oss trots allt på två olika områden (även ifall båda berör kraftiga maktstrukturer) så jag kan omöjligen ha full insyn i er värld.. därför kan min analys också vara fel… för er! Jag kände dock att det var rätt att skriva ner allt detta för att förmedla hur min kamp mot en annan maktstruktur ser ut (där jag då ”paradoxalt” själv är med i den på en viss nivå.. det är också därför jag inte ser någon logisk mening med att definiera mig själv som ”man” egentligen.. det spelar dock mindre roll hur andra definierar mig.. så länge inga direkta övertramp görs så klart). Jag satt även igår och funderade på om jag rent definitionsmässigt överhuvudtaget kan tillhöra patriarkatet (efter att ha läst igenom några utav dina blogg-inlägg som t ex ”man och feminist”)… svaret jag ser är ”ja” MEN det är i allra högsta grad mycket underordnat en rad andra maktsystem.
Jag hoppas att jag fick ner allt detta utan att det lät alltför snurrigt eller krångligt för jag fick VERKLIGEN anstränga mig för att försöka hitta rätt ord och formulera dom rätt också. Om jag misslyckades så får någon hojta till så klart!
Undrar om du har tid och lust att utveckla vad du menar med att män inte skulle kunna handla annorlunda? Kanske har du skrivit om det redan i något annat inlägg…
I övrigt håller jag helt med. En måste känna ilska och hat om en gör det, men inte fastna där.
Kom att tänka på nånting som Gardell skrev nån gång i nån bok. Kommer inte ihåg exakt men kontentan var att en person blev våldtagen, men att personen inte accepterade den definitionen av händelsen utan i ”akten” liksom började hen försöka njuta av det och vara med på det. Då lyckades den andra inte utsätta hen för en våldshandling på samma sätt. Mer fysisk tillämpning, men ändå lite samma. Att liksom göra sig osårbar genom sin inställning till personen/situationen.
Tkr snarare det låter som en försvarsmekanism som skyddar förövaren