Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.

26 reaktioner till “Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.”

  1. Jag tror också på detta och försöker förmedla budskapet. Dock är dock slående hur ofta folk verkligen inte kan tänka på det här sättet. Jag tänker att det krävs en jävla omformarering av hela skiten. Att människor tvingas börja om i ett helt nytt samhälle. Jag kan någonstans förstå att många inte orkar läsa Marx, sätta sig in i kapitalism och vad den får för konsekvenser, men en sådan sak som arbete, som verkligen drabbar alla väldigt påtagligt på något sätt i livet. Varför ska det så jävla svårt att tänka annorlunda kring, att filosofera kring. Javisst, trycket, men även det borde förutom just tryck kunna fungera som utlösande faktor. ”Vill vi ha det på det här sättet verkligen? Är detta meningen?”. När jag sommarjobbar så händer det ibland att jag upptäcker embryon till sådana tankegångar, men när jag sedan försöker föra upp samtalet så tar det alltid stopp med en uppgiven suck och någonting om att jaja en ska vara tacksam.

  2. Jag drömmer dagligen om ett meningsfullt arbete. Tittar på olika intressanta organisationers hemsidor för att se om de söker personal. Det gör de sällan, bara volontärer efterlyses. Men jag har tre barn och kan inte gratisarbeta, jag behöver en lön. Den behöver inte vara stor, men helst tillräcklig. Känns så hopplöst detta. Varje dag på kontoret (ett privat flashigt och superkommersiellt företag) dör jag lite inombords. Vill inte ägna mina dagar åt att hjälpa detta företag att tjäna pengar, vill göra något som känns VIKTIGT!

  3. Bra inlägg, som alltid. Jag tänker mycket på detta men lyckas aldrig ha ett vettigt samtal kring det med någon i min närhet. Såfort jag försöker problematisera arbetslinjen och uttrycka att jag kanske vill något annat med mitt liv så verkar folk bara höra ”jag är lat, vill ligga hemma och pilla naveln dagarna i ända och låta hårt slitande skattebetalare försörja mig”.

  4. Men kan inte tjänsten/varan man tillhandahåller samhället skänka en mening? Jag har haft många ”skitjobb”, inte sällan med ganska otrygga anställningsvillkor. Det sista har aldrig stört mig men det klart att stå på en paketterminal hela nätterna och lasta upp paket på en trailer är inte döskoj.

    Så har alltid tanken på att jag är en del av något som gör människors liv bättre varit en tröst. Jag jobbade en jul på den internationella delen av en paketterminal och försökte tänka mig människorna som skulle få paketen från Sverige eller människorna i Sverige som skulle få paket från utlandet. Glädjen över sakerna, minnena från hemlandet, den outtalade och antagligen även otänkta tackasamheten över att jag fick det där paketet in i lastbilen innan skiftet var klart.

    Allt kring arbete behöver inte handla om den egna tillfredsställelsen, det kan handla om andra. Och tur är väl det, vem fan skulle annars tömma bajamajor på musikfestivaler?

    1. Jamen om det nu är så fett att hjälpa andra kan väl folk göra det på sin fritid ist för att vi har ett samhälle som bygger på tvång?

      1. Det skulle ju helt enkelt inte ske och det vet du. I ”ett samhälle utan tvång” skulle den där kameran du har i handen inte existera, alternativt skulle du då byta oerhörda mängder värde (pengar, arbetstid, tillhörigheter) för den eftersom de få människor som hantverksmässigt kan konstruera en sådan kan tillverka en i veckan. Det monotoma arbetet i kamerafabriken lär fort bli övergivet…

        Konsumtionsprodukter, allmänna transporter och ett otal andra saker bygger på att någon ägnar sig åt ganska tråkiga och repetitiva sysslor som montering eller att köra samma jävla slinga med bussen timme efter timme. ”Tvingar” vi inte människor till detta meddelat ekonomiska tvångsmedel sker dett inte.

        Hur tror du lokaltrafiken, godsterminalen eller fabriken kommer att bemannas i ett socialistiskt system? Genom arbetarens goda vilja?

        Allt jag ville göra var att ge ett perspektiv på att arbetare faktiskt kan finna glädje i att arbetes frukter möjliggör ett bättre liv för andra men den poängen gick tydligen inte hem…

        1. Mm. Det stämmer. De arbetsinsatser som industriell produktion kräver har hittills inneburit ett behov av tvång till monotona uppgifter.

          Jag tror det också är därför så många tidigare försök till kommunism istället har resulterat i statskapitalism.

          Men. Vi har numera de kunskapsmässiga förutsättningarna för att robotisera vår produktion. Och. Vår nuvarande konsumtion bör förstås utifrån en symbios med kapitalismens ständiga behov av tillväxt, det vill säga, vi överproducerar varor, flera av dem onödiga, med avsiktligt låg kvalitet eller kort hållbarhet. Alternativet vore alltså samägda ägodelar med hög kvalitet och bruksvärde.

          Låter det inte långt mer civiliserat, och hållbart? Det monotona specialiserade arbetet skulle kanske bestå av effektivitetsskäl, men jag skulle desto mer gladeligen delta i det.

          1. Om det är ”soft” att arbeta? Är att ha det ”soft” vad livet handlar? Har jag någonsin hävdat att ”soft” eller ”fett” är de överordnade målen, vare sig privat eller samhälleligt?

            Jag förstår inte riktigt här Fanny… Arbete och uppoffring trodde jag ändå var en del av alla politiska inriktningar, från nazisternas beundran av bönder och arbetare, genom konservativa och liberalers framhållande av egennyttan i det hårda arbetet ut till socialisterna, som sätter (satte?) arbetet i centrum för hela världsbilden.

            Men den nya vänstern i Sverige verkar inte vara ute efter den ekonomiska rättvisa eller en sundare produktionsapparat. Att slippa arbeta verkar vara det överordnade målet.

            Le dude kommer iaf med en alternativ produktionsapparat, även om analysen strider mot grundläggande ekonomi. Kort och gott, hade en ökad automatisering krävt mindre arbetstimmar så hade det redan skett. Robotar består inte av exotiska råvaror som är jättedyra, det är mest stål och koppar. Tekniken är heller inte beroende av dyra patent. Det är helt enkelt inte lönsamt/möjligt att ersätta människan i så mycket högre grad och därför sker det inte.

            Sen kan jag hålla med om att vi behöver minska vårt resursanvändande men på den fronten sker ju en revolution inom valda delar av den västerländska världen just nu. Second hand, loppisar, bilpooler, ökningar av kollektivtrafiken, folkkök, återvinning och pantande av dryckesförpackningar…även om vi må vara missnöjda med takten så är det på gång.

        2. Inte är jag intresserad av att benämna mina tankar om tvång inom -ism-ram, dvs. socialism i detta fall (nu riktades ju dock frågan till Fanny men jag kläcker mitt) men jag önskar tvånget undan & slängt & ser hellre att detta sker än att jag har en kamera att plåta med. Jag arbetar också med mig själv för att inte slukas upp av sådan glädje som tvånget ger upphov till (ex. kameraglädje).

          En får ju vara beredd på att ge upp jävligt mkt av vad en är van vid för att vinna jävligt mkt av vad en önskar.

          1. Ja, känner lite samma. Sedan tror jag att vi kommer kunna ha produktion av en massa grejer i vilket fall.

            1. Verkligen. Så som jag ser det har vi en enorm möjlighet att skapa någonting ’lagom’ bekvämt & roligt av vår värld samtidigt som den är rättvis. Ser det som om frosseri i moderna tingestar & vanor inte funkar med ickeförtryck men inte fan är enda alternativet djungelhydda & icketeknik (även fast det tilltalar mig..) för det går att producera SUNT & också nyttja vad en har sunt. Inte frossa för att fylla tomrummet som oundvikligen sprängs fram av lidande – även om en själv inte lider värst, även om en själv sitter där med sin kamera. Samt, att producera för nytta & nöje & inte för kosing & makt (då behöver det ju spåra ur för att ge kontinuerlig tillväxt).

              Aja bajsade mest ord där på slutet. Kortfattat: håller med.

  5. Frustrationen över att de flesta är så inkörda i rådande normer att det inte ens hypotetiskt går att måla upp att det skulle kunna vara på ett annat sätt! Antingen så får en bara ett ”men det går ju inte!” eller så blir en ombedd att förklara i detalj hur det isåfall skulle gå till och hur alla olika potentiella problem isåfall skulle lösas.

  6. Word.

    Jag hamnade i Fas 3 för ett tag sedan och då ville arbetsförmedlingen tvinga in mig i ett arbete på 100% (Det vill säga 40h/vecka osv.) Jag sa: Nej tack, jag vill inte jobba så mycket, jag behöver inte så mycket pengar och lägger mer värde på min ”fritid”. Då säger AF: Ok, men om du nekar vår åtgärd så kan du inte heller få pengar från socialen. Jag: Varför inte? AF: För att det är så programmet fungerar. Jag: Men kan jag inte vara inskriven på 50% då och jobba halvtid, det har jag inga problem med? AF: Nej, det är heltid eller inget. Jag: Ok, då får ni klara er utan mig.

    Nu hade jag redan ett jobb på 4h/vecka som precis betalar räkningar, mat och ytterst lite nöje, så jag kunde lämna AF och ändå klara mig. Men är deras resonemang verkligen rimligt? ”Du kan inte göra så!” ”Varför?” ”För att det står i stadgan!” ”Varför står det i stadgan?” ”…. vet inte…”

    Vi måste komma över de här arbetsmoraliska dogmerna som inte ens är vettiga i ett land med en arbetslöshet på 8,2% (De är inte vettiga i resterande värld heller). Inför medborgarlön, 6 timmars arbetsdag, sluta upp med 100% fasonerna och låt folk leva sina egna liv som de vill.

  7. Vi har ett samhälle där alla behöver arbeta om vi vill ha något som liknar den service och standard vi har idag men alla behöver inte arbeta i den traditionella produktionen. I takt men att produktion och administration rationaliserats så har vi resurser att lägga på utbildning, design, serviceyrken, vård och omsorg samt en del småskalig produktion som ligger nära hantverk.

    Alla behövs.

    1. Alla behöver uppenbarligen inte arbeta ens idag mtp arbetslösheten. Vi skulle troligen kunna arbeta bra mycket mindre eftersom det utförs en massa onödiga sysslor.

  8. Du äger! Du är så smart och tänker ett steg längre på ett inspirerande sätt! Det här är så viktigt, tänka på varför en känner sån stress att skaffa jobb och utbildning EGENTLIGEN.
    Fantastiskt fin blogg!

  9. ”Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas.”

    Nej, verkligen inte. Bara för att en har ett arbete så betyder det ju inte att en måste få något större utbyte av sina kollegor heller. Jag har väldigt få gamla kollegor som jag fortfarande har kontakt med – de som jag fortfarande har kontakt med är de som jag delade något privat intresse med. Därför finns det arbetsplatser som jag inte har en enda nära vän kvar från medan jag har massor med vänner som jag har hittat via mina egna intressen.

  10. Kommer inte känslan av meningslöshet från att vi lever i en ”virtuell” värd? Det vi idag gör ser vi sällan någon direkt nytta med för egen del, men det dimper ner pengar på kontot och vi kan köpa mat. Arbeta måste man för sitt uppehälle varesig man har en arbetsgivare som köper ens arbete eller om man arbetar helt för egen del som man gjorde i begynnelsen. Det senare alternativet, kan tänkas, kändes mer meningsfullt i många avseenden i.o.m att man såg en direkt koppling mellan det arbete man utförde och det bröd man fick ut av det.

  11. Människor behöver ju arbeta för att kunna konsumera – om konsumtionen stoppas går vi tillbaka. Medicin, teknik, infrastruktur, bostäder och kultur, allt bygger på pengar – som du och jag flyttar runt. På vilket sätt förvägras vi förresten fritid? – hängde inte med.. Om du inte menar resor och dyra instrument.

    Vänl. hälsn

    1. Alltså utför tankeexperimentet att produktionen planeras inte för att uppfylla något i stil med mänskliga behov. Snarare för att upprätthålla profitnivåer. Det resulterar mer eller mindre i slutändan att vi producerar varor som till sin natur upprätthåller produktionssystemet vi har. Planerad livslängd på en stor del av de elektriska lyxprodukter vi konsumerar här i väst är bara ett exempel…

      Att vissa uppenbarligen destruktiva aktiviteter inordnas i kategorin värdefullt arbete visar ju bara på att hela systemet kukat ur för länge sedan. För att dra ett väldigt enkelt exempel. Under en period när jag gick arbetslös länge ägnade jag min fritid åt att påta i min trädgård, reparera cyklar och utföra ideellt jobb för en människorättsorganisation. Inga av mina aktiviteter var i samhällets ögon ”värda” någonting, med det mått vi använder. Sedan fick jag jobb på ett lager, där jag fick spendera dagarna med att langa ner överblivna, men helt oskadda och användbara kartonger och andra produkter i en sopcontainer. Jag fick en helt ok lön för mödan.

Lämna ett svar till Lojura Jungeljerta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *