Meningsfullt arbete och meningsfull fritid.

Ibland när en pratar om det här med arbete, vilket arbete som är nödvändigt och så vidare så kan folk förfasa sig över att vissa som idag tjänar pengar på att göra nån grej de tycker är kul (typ reklam) kanske inte kommer att kunna göra det i framtiden! Åh nej vilken oerhörd misär att vissa människor kanske inte längre kommer att ha sin stora hobby som yrke, vi måste givetvis prioritera dessa över alla de som arbetar sig fördärvade, svälter ihjäl och så vidare i kapitalismens stora maskineri.

Jag tycker att det är alla människors rättighet att ha ett meningsfullt liv, ägna sig åt saker de tycker är njutningsfulla och så vidare. Däremot tycker jag inte att det är alla människors rättighet att kunna tjäna pengar på att göra det de tycker är roligt. Om vi ser till hur samhället ser ut idag så är det dessutom inte så det fungerar för det stora flertalet, en stor majoritet av alla människor har ingen möjlighet att tjäna pengar på det de tycker är roligt och de flesta som gör det njuter nog mindre av att utföra dessa sysslor än de hade gjort om de hade kunnat göra det utan press. Att skapa olika yrken utifrån människors hobbys är inte ett särskilt bra sätt att låta människor utföra dem. En massa människor har varken jobb de trivs med eller möjligheter till en meningsfull fritid.

Jag är en person som skriver väldigt mycket, ändå känner jag inte att jag liksom måste kunna försörja mig på detta. Jag är helt okej med att jag troligen inte kommer kunna försörja mig på skrivandet. Jag kan rentav känna att det är skönt att kunna skriva som jag vill, på mina villkor, för att det är kul och inte för att jag vill tillfredsställa någon ”marknad” ur vilken jag sedan ska kunna pressa ur mitt uppehälle.

Idén om att en ska kunna, jag att det rentav ska vara en rättighet, att tjäna pengar på att göra saker som andra gör som hobby är ganska märklig. Vi ska liksom ha speciella människor som jobbar med att skapa ”kultur”, ”konst”, ”musik” och så vidare, och resten ska arbeta och passivt konsumera dessa människors skapelser. Varför ska vi ha det så? Är det någon som på allvar tror att skapandet av en speciell konstnärsklass kommer att leda till typ bättre konst eller liknande? Att det kommer ge människor i allmänhet ett rikt liv? Tror någon att människor behöver ekonomiska ”incitament” för att skapa konst?

Jag tänker mig istället ett samhälle där vi delar på de jobb som faktiskt behöver utföras och framförallt som inte kommer att utföras spontant.  Jag tänker inte ge någon fullständig lista eftersom detta är något som måste beslutas demokratiskt men jag tänker att bygga upp infrastruktur, köra kollektivtrafik, vårda människor och så vidare är saker som skulle kunna ingå i detta. Alltså saker som folk kanske inte skulle göra på sin fritid. Om vi gör detta så kommer de flesta att ha betydligt mycket mer tid över än idag, tid som vi kan spendera på att skapa konst eller vad annars en kan vilja ta sig för. Jag kan nästan garantera att människor kommer att göra detta. Voilá: vi har ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv. Vissa människor som idag är privilegierade kommer kanske behöva ägna mer tid åt att göra saker de inte helst av alla skulle vilja göra, men de allra flesta skulle få mer kontroll över vad de spenderar sin tid på. Detta anser jag, i linje med min uppfattning att alla har rätt till ett meningsfullt liv, vara mycket eftersträvansvärt.

Och om en nu känner att en behöver få pengar för att göra något så kanske en inte älskar att göra det så jävla mycket ändå, så då kanske det är helt okej att göra något annat efter arbetsdagens slut. Typ spela tv-spel eller något, vad vet jag. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket vad folk fyller sin fritid med, det relevanta är att alla bidrar till samhället efter förmåga och att vi gemensamt beslutar vad vi ska göra istället för att den så kallade ”marknaden” (alltså rika människor och krafter vi inte kan styra över) ska styra allting. För mig är det viktigare än att någon jeppe ska kunna tjäna pengar på att göra något hen råkar tycka är kul.

5 reaktioner till “Meningsfullt arbete och meningsfull fritid.”

  1. De som jobbar inom reklam är oftast bara förklädda konstnärer med stor kreativitet. Tror att de flesta skulle stå sig bra i ett samhälle vars grund inte är byggd av pengar.

  2. Jag har en fråga gällande tanken på att vi ska fatta alla beslut via demokrati: Demokrati är ju en jätte långsam process. Hur fixar man fram flexibilitet i sånt system?

  3. Jag tycker din beskrivning av ett samhälle där man delar på arbetsuppgifter låter himla bra. Jag har själv en dröm om att nångång bo i något slags kollektiv by, där man delar på de flesta arbetsuppgifterna.

    Tycker du att hela samhället måste vara inordnats så för att det ska uppfylla din vision av ett lyckat samhälle. Kan det inom samhället få finnas både områden där folk är specialiserade och områden där man delar och att folk såattsäga får valja vars de vill bo och arbeta?

    (Förutsatt att i båda samhällena i övrigt är lika när det gäller allt annat, pengar, arbetstider etc)

  4. Jag ställer mig frågande till hur din bild av konst- och kulturvärlden egentligen ser ut.

    Hur tror du att konstnärer tjänar pengar? Tror du att vi tjänar pengar på vår konst? Att pengarna är det som driver oss att göra konst och att vi inte skulle hålla på med det annars?
    Det är den uppfattning jag får från din text i alla fall. Jag förstår inte varför du skulle prata om ”konstnärsklasser”, ”ekonomiska incitament” och föra fram frågor om huruvida vi är tillräckligt intresserade för att göra konst obetalt om du inte trodde att det är så det ser ut idag.

    Tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut som din bild. Sanningen är att de flesta yrkesverksamma konstnärer redan idag försörjer sig på det sätt du beskriver, genom deltidsjobbjobb och en egenfinansierad verksamhet vid sidan om. Vi jobbar som lärare, eller inom skolan på andra sätt. Vi jobbar kanske inom förvaltning eller på muséer. Inom någon slags ”kultursektor” men inte för den sakens skull med egen verksamhet eller med det egna konstnärskapet.

    Rekommenderar dig denna artikel: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5439912 men kan dra några siffror ur den. Av 1500 medlemmar i Konstnärernas riksorganisation har nästan hälften tackat nej till utställningar, eftersom de inte har råd att producera någon sådan. De har alltså inte råd att visa sin konst och låta den komma samhället till del, vilket en väl kan tycka är en av huvudpoängerna med att öht vara konstnär. Utställningar är nämligen inte per automatik betalda. De ska vara det när de sker inom offentliga institutioner, men det är knappt hälften som använder sig av de avtal som finns (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5568336). På privata muséer och gallerier gäller såklart helt andra regler, och betalningen där i regel ”exponering” och någon slags PR.
    Vidare kan vi i den första artikeln också se att ungefär 50% av svarande konstnärer säger sig lägga ner 75% av sin arbetstid på sin konst, för ungefär 25% av inkomsten. Dessutom har 25% tagit emot ekonomiskt stöd från närstående jämfört med 10% av genomsnittsbefolkningen. Visst, konstnärer kommer ofta ur samhällsklasser som har råd att sponsra sina släktingar, vilket alltså betyder att de som inte gör det har ännu mindre chans att arbeta med sin konst.

    Ja, det finns stipendiet etc som finasieras av staten. En väns bekant fick ett 10-årigt sådant, vilket verkligen kan kännas som en lyx. Hon har varit yrkesverksam länge, professor på både Konstfack och HDK, helt enkelt jobbar jävligt hårt för detta. Stipendiet garanterar henne 12000kr i icke sjukpennings- eller pensionsgrundande inkomst per månad. På det ska hon, vuxen kvinna förmodligen med familj, försörja sig själv och bekosta hela sin verksamhet. Wow. Vilket incitament!

    Summa sumarum är det alltså knappast så att konstnärer drivs av några ekonomiska incitament eller ens tjänar speciellt mycket pengar på det de gör ens i dagsläget. Detta trots att betalt arbete är en förutsättning för att kunna betala sina utgifter i det ekonomiska system vi har idag. Vilket också är den största anledningen till att konstnärer vill ha bättre betalt: inte för att det är deras drivkraft, utan för att det är ett jävla måste i ett kapitalistiskt system.
    Det går också i linje med det vi får höra på min utbildning. Att det inte handlar så mycket om talang som att vara jävligt uthållig och klara av extremt jävliga förhållanden, och då kommer det förhoppningsvis betala sig någon gång.

    Jag håller helt med dig i din analys. I framtiden bör vi frigöra mer tid och resurser till exempelvis kulturarbete. Men jag tror på den lösningen eftersom jag vet att det kommer göra de flesta konstnärer och kulturarbetares villkor bättre än idag. Vi kommer ha ekonomisk trygghet på ett sätt som inte är möjligt idag och förhoppningsvis mer utrymme att producera det vi vill. Men jag ser fortfarande en plats för yrkesverksamma kulturarbetare inom det systemet. Jag ser nämligen konst och kultur som lika viktigt som infrastruktur och vård. Självklart är mat på bordet, husrum och vård av sjuka extremt grundläggande och viktiga behov. Men jag hoppas ändå att det samhället kommer vara ett samhälle som har råd med mer än det allra mest basala. Att vi även kommer ha råd att lägga resurser på konst och kultur och att låta männsikor vara verksamma inom detta.

    Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga om din föraktfulla inställning till konstnärer som bara vill tjäna pengar på en ”hobby”. Jag har aldrig haft några direkt estetiska intressen. Jag läste konst för att jag trodde att jag var tvungen för ett helt annat yrke, fastnade och blev kvar. För mig är det ett yrke, inte ett fritidsintresse. Mina hobbys är istället saker som politik, som i sin tur är yrken för andra. Bara för att konsumtion av kultur är en hobby för många gör det inte framställningen till en sådan. Det är två helt olika processer. Och även om det grundar sig i ett intresse eller är ett intresse för vissa, varför är det något som illegitimserar de yrkesverksamma? Vad händer då med dem som jobbar som tex kock utifrån matlagningsintresse? Som snickare eller byggare utifrån hantverksintresse? Eller som politiker, mitt fritidsintresse? Ska dessa då tvingas in i andra yrken och hänvisas till sin fritid med att göra sånt de gillar? Du skriver att du inte har något intresse av att arbeta med skrivande eller syssla med det på heltid. Att det ger dig frihet. Det är ju jättebra, men varför gör din inställning till ditt skrivande att ingen annan ska kunna syssla med det på heltid? Den som skriver texter eller böcker som kräver research, vad ska den göra? Ska en tex kunna jobba som journalist, eller är tidningar också fritidsproduktion?
    Det handlar liksom också om vad som anses vara ett yrke och på vilka villkor. Det blir så tydligt vilka yrken som av dig anses vara ”roliga” eller baserade i ”ett intresse”. Att jobba med vård, infrastruktur och, utgår jag ifrån, mer basala funktioner som matproduktion och bostadsbyggande blir yrken som männsikor utför av nödvändighet och för brödföda, inget som kan drivas av kreativitet eller vara roligt och ge en känsla frihet. Trots att tex mat och bostäder också är produkter som andra ”passivt konsumerar”. Behöver jag nämna att dessa yrken traditionellt är lågstatusyrken och vad det säger om bilden av de människor som valt att syssla med dessa och tycker om det? Kanske handlar det om att dessa produkter kommer fler än producenten till del, vad vet jag. Men en stor del av den konstnärliga verksamheten är offentlig utsmyckning som också producas med syfta att ses av många. Tavlor till väntrum, utomhusskulpturer och väggutsmyckningar. Eller bara en sån sak som Stockholms tunnelbana. Utan yrkesverksamma konstnärer får vi antingen vänja oss vid ett samhälle utan utsmyckningar, eller så ska vi förvänta oss att konstnärer gör gigantiska projekt på sin fritid och utan ersättning. Jag skulle verkligen vilja se den som på en genomsnittlig lön har råd att framställa bronsskulpturer, kan utsmycka en hel tågstation eller producera verk för de enorma väntrum som finns på de större sjukhusen.

    Nej, jag förstår verkligen inte vad du har för bild av konstnärer och kulturarbetares situation, varken idag eller i framtiden.

    1. Förstår inte riktigt vad du vänder dig emot ärligt talat? Jag diskuterar ju ett argument för dagens arbetsdelning som brukar framföras, inte hur verkligheten för konstnärer ser ut. Det jag vill eftersträva är ett samhälle där alla kan skapa konst, inte en liten grupp privilegierade som lyckas tjäna tillräckligt på det.

Lämna ett svar till Hanna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *