Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.

Ett sånt där ämne som återkommer är hur en ska se på sexistiska skämt. Jag minns en person jag var på g med som ständigt skämtade om hur negativa karaktärsdrag var ”kvinnliga”. En gång beklagade hen sig dock över att det finns folk som är sexister ”på riktigt” medan det hen ägnade sig åt bara var ”skämt”.

Jag minns hur jag efter ett tag själv började anamma detta språk. Kvinnligt betydde bara dåliga saker, främst att på olika sätt ”ologisk” och ”irrationell” vilket innebar ett en ”kände efter” för mycket. Alltså: om en visade sina känslor på ett tydligt sätt lät en sina känslor styra och var kvinnlig och dålig.

En gång så hade jag och den här personen en konflikt. Jag minns inte riktigt vad det rörde, men jag blev i alla fall väldigt ledsen över något och började gråta. Istället för att försöka förstå mig och trösta mig så beskyllde personen mig för att vara ”kvinnlig”, och som ett resultat av detta började jag skämmas över mina känsloyttringar. Gränsen mellan att skämta om att använda ”kvinnlig” nedsättande och att faktiskt göra det var otroligt tunn. Genom att ständigt skämta om det etablerades innebörden av ordet, och när det väl behövdes i ett seriöst sammanhang så fanns det där att slänga i ansiktet på mig. Genom skämtandet etablerades och reproducerades vissa begrepps- och tolkningsramar som sedan genomsyrade alla situationer.

Fast det var inte först där som skämtandet blev problematiskt. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt över alla mina kvinnliga personlighetsdrag. Grejer som jag idag ser som positiva karaktärsdrag, som min förmåga att verbalisera vad jag känner och vara i kontakt med mina känslor, blev något negativt. ”Rationalitet” lyftes upp till skyarna som något slags tillstånd där en bara tar bra beslut befriade från känslors inverkan, fast innebar i praktiken att folk inte låtsades om sina känslor i tron att de då skulle försvinna.

I många sammanhang jag befunnit mig i har denna typ av ”skämt” dragits frekvent, även om situationen jag beskrev ovan var ett av de värsta exemplen. Till en början har jag ofta varit med i jargongen och internaliserat kvinnohatet, men sedan började jag mer och mer ifrågasätta detta. Idag skämtar jag aldrig om mitt eget kön på det sättet. Jag ser det som ett slags slentrianmässigt kvinnohat som bör bekämpas.

När en ständigt använder vissa begrepp på ett visst sätt, även om det är skämt, så skapas en viss ram för hur en tolkar och beskriver världen. Denna ram kan sedan användas i alla sammanhang. Skämt går snabbt över till att bli allvar. Snart står en där och använder ”kvinna” som ett skällsord fast det inte alls var så det var tänkt från början.

12 reaktioner till “Misogyn humor etablerar misogyna tolkningsramar.”

  1. det är sånt här som gör att jag får lite rysningar av män som är aktiva i feministrörelsen. jag vet att det finns många vettiga, men det finns ju de som utnyttjar läget till att slippa bli ifrågasatta. i och med det ordet feminist går man liksom fri, och får good will reaktioner. och kan skämta loss. och ifrågasätta ”kvinnliga” egenskaper i vanlig ordning. blärg. men det är nog som du säger, man måste se till språket hos oss alla och inte låta dåliga skämt gå förbi så kan färre gömma sig under fina ord och begrepp däremellan! det gäller ju kvinnor också.

    1. Jag upplever dock att de värsta sexistskämtarna ofta inte är feminister själva, eller iaf inte insatta sådana. Jag tycker liksom någonstans att sexistiska skämt där man ”bara är ironisk” funkar enbart om personerna inblandade faktiskt är medvetna feminister (oavsett kön) och känner varandra tillräckligt väl för att kunna förstå att den andra uttalar åsikter som ligger långt ifrån hens verkliga åsikt i frågan.

      Ironiska skämt där man med upprörd röst säger tex ”Men ’hen’ betyder faktiskt höna på engelska!” eller något annat där man driver om åsikter man inte har kan vara väldigt roliga, förutsatt att alla förstår att man faktisk driver med åsikterna samt de som har dem.

      Min pojkvän har vänner som skämtar sexistiskt och han brukar ofta ursäkta dem med att de ”inte tycker så på riktigt” men ingen av dem identifierar sig som feminister och ingen av dem är minsta lilla insatta eller sådana som annars pratar om jämställdhet och sexism typ nånsin, och då funkar det inte.

      1. Ja, sådant kan jag också säga och skämta om, men det är ju en helt annan sak än den typen av sexisthumor som jag beskriver här. Det tolkar jag mer som en drift med de åsikterna i sig, medan en humorn jag beskriver fortfarande sker på kvinnors bekostnad. Sådan skulle jag inte acceptera oavsett vem som sade det.

        1. Jo, men det är ju det som är det svåra. En och samma kommentar kan vara uppenbart ironisk eller inte lika uppenbart ironiskt. Om jag träffar en person som är kommunist och hen säger ”vi måste privatisera allt!” så blir det ju sån uppenbar ironi och går ej att tolka på något annat sätt, samma sak om en råfeminist säger typ ”Kvinnor kan inte bygga bilar, det är vetenskapligt bevisat!” till en fellow feminist med den där tonen i rösten som säger att ”jag är verkligen inte seriös nu”.

          Samtidigt kan samma påstående uttalas som ett skämt av en person som inte är minsta lilla insatt i jämställdhetsfrågor fast med syfte att ”skämta o-pk” och då blir det genast på kvinnors bekostnad, även om personen i fråga inte tycker så ”egentligen”.

          Det jag menar är helt enkelt att samma skämt (ordagrant) kan uttalas av två olika personer i två olika sammanhang och få olika konsekvenser. Därav reagerade jag på Emmisens påstående ovan om feministiska män. För jag tror att även de kan göra det på ett sätt där de är uppenbart att de är så ironiska som de kan bli. Samtidigt som de kan göra det på ett väldigt sexistiskt sätt också. Om det alltid skämtar just på kvinnors bekostnad tex och på samma sätt som de som skämtar för att ”höhö vad icke-pk jag är nu” så spelar ju givetvis inte feminist stämpeln någon roll, och kanske borde man faktiskt hålla käften helt om man är osäker på hur skämtet kommer tas emot..

          Men det är en svår fråga för gränsen kan många gånger vara väldigt suddig..

          1. Även de ironiska metaskämten kan bli problematiska, särskilt när de skrivs på nätet. Att skämta på det sättet med en nära vän, då ingen annan hör och båda är helt med på vad skämtet egentligen riktar sig mot, det kan ju vara okej (även om det inte alltid är det). Men jag upplever ofta(re?) att det dyker upp ’skämt’ i min facebookfeed som är klockrent sexistiska men som är så stereotypa att jag läser dem som metaskämt. Men tittar jag på kommentarerna så är det ju lätt att se att de flesta inte alls uppfattat det så, och skulle jag ha ’gillat’ det utifrån min förståelse av ’skämtet’ så hade det nog i sin tur av de flesta uppfattats som en uppskattning av sexismen, snarare än tvärtom.

          2. Jo, det är sant. Skulle nog inte skämta på det sättet i kontexter där inte alla är feminister och medvetna.

  2. Heterosexuella cispersoner älskar ju generellt sett att skämta om mäns och kvinnors så typiska personlighetsdrag. Ja alltså ”typiska”. Jag tycker nog att hela grejen ”skämta om könen” befäster könsroller hos båda, och negativa sidor även hos män; män har ingen koordinationsförmåga, män är klantiga, män tänker bara på sex, män förstår inte känslor och absolut inte sina kvinnor, typiskt män att glömma matlådan, att ta på barnet omatchande kläder, att inte se att lägenheten behöver dammsugas – hahaha. Huvudpoängen är ju dock ändå att synen på att män och kvinnor är fundamentalt olika, att de inte förstår varandra men ändå behöver varandra osv befästs och reproduceras genom skämt som dessa. Därför är detta INTE roligt.

    Påbörjade ett inlägg om detta för en månad sedan men blev aldrig klart, fick lite inspiration att fortsätta på det nu…

    1. Jag skämtar ibland om män, men då gör jag det utifrån den mansroll och de manliga privilegium som finns i dagens samhälle. Jag menar ändå att de olika könen har erfarenheter som är gemensamma inom bland folk med samma kön, som formar personligheten.

      1. Absolut, det händer att jag också gör det, men då tycker jag att det verkar normbelysande och inte normbefästande = inte alls samma sak som när en kvinna skämtar om sin man och tycker att ”haha, ja så tyyypiskt män, de KAN ju inte det här med att göra två saker samtidigt/kläder/prata känslor – det är ju bara att ACCEPTERA!”

  3. Detta påminner mig om de där små serierna folk ritar och lägger upp på sidor som typ 9gag. Där brukar det vara en situation som beskrivs, och sedan ritas det upp hur män respektive kvinnor reagerar i situationen. Typ två tjejer dyker upp på en fest i likadana klänningar och blir då sura på varandra, men när två män dyker upp och bär samma tröja så blir de kompisar. Poängen är i alla fall alltid den samma; killar är bättre än tjejer. För tjejerna målas alltid upp som sura, elaka och oärliga medans killarna är så enkla, ärliga och sköna. Det är ALDRIG tvärt om.
    Här är ett exempel: http://mellas.se/2012/september/sexistiskt-skit.html

  4. Jag tänker på en sak som en väldigt smart chef sa till mig en gång. Vi jobbade i en organisation där mycket, mycket rykten spreds och han bad oss att tänka på följande:
    ”Sprids ett rykte tillräckligt länge och frekvent blir det i allmän mun sant oavsett om det är sant eller inte!” och det är samma sak med humor. Jag är helt för principen av att vi måste kunna skämta om i princip allt, MEN detta gör det inte likställt att metodiskt använda sig av sexism-skämt, som bidrar till att stereotyper betonggjuts än mer. Det är faktiskt rätt viktigt att veta NÄR man ska skämta och i vilken utsträckning.

Lämna ett svar till Lo Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *