Ibland hör en att någon ”beter sig som ett barn” eller ”tonåring”, speciellt om kvinnor.
Jag funderar; vad är det som gör att barn och tonåringar beter sig som de gör? Är det att de helt enkelt är sämre människor på något sätt? Nja, jag tänker att det har att göra med att de sällan har någon kontroll över sin situation.
När en inte har någon kontroll över sin situation så blir en rimlig utväg att vara ”besvärlig” och på så vis tvinga sin omgivning att ta hänsyn till ens behov. Eftersom en saknar resurser till att själv lösa sina problem, eller kanske rentav är hindrade från det rent fysiskt, så är det rimligt att bli ”hysterisk”.
Det är också vanligt att barn inte tas på allvar av vuxna, till exempel när olika godtyckliga regler motiveras med ”för att jag är vuxen” istället för att förklaras. Klart detta är en frustrerande situation för en tänkande människa. En kanske har jättemånga bra argument, men det spelar ingen roll eftersom någon annan har makt över en.
Jag tror att de flesta vuxna hade blivit ”besvärliga” på samma sätt om de hade blivit förvägrade sin frihet på samma sätt. Tänk dig typ att någon som har full materiell makt över dig ska hålla på och bestämma till exempel när du ska gå och lägga dig, vem du får träffa och så vidare. Klart en blir sur!
Dessutom kallas allt detta för ”kärlek”. Klart en blir lack när någon ständigt ignorerar en och nedvärderar en under parollen ”kärlek”. Herregud.
Jag tänker också att kvinnor ofta är maktlösa i sina relationer med män. Till exempel när män upprepade gånger ignorerar problem i relationen som kvinnan pekar på, eller struntar i att göra något åt det. Eller när män kontrollerar kvinnors liv på olika sätt. När det inte fungerar att resonera med en människa en på något sätt är beroende av ligger hysterin nära till hands.
Så om någon ”beter sig som ett barn” kanske en ska fundera på vad som tagit personen till det läget. Ofta handlar det om att en inte känner att en har kontroll över situationen och att ”vuxna” problemlösningsmetoder inte fungerar.
Har du tankar på hur en bättre skulle kunna ha en relation till sina barn som förälder? Jag tycker mycket utav de bestämmelser som vuxna har över sina barn är skeva, men t.ex att ha en viss tid som barnet ska sova på är ju för att barnet ska passa in i samhället och vara utvilad inför skola osv. En kan väl förvisso tycka att det är skevt att skola och arbete är lagt under dagstimmarna istället för under nätterna (för det mesta i alla fall), men det är ju så det ser ut och jag tänker att det kan handla om välvilja från föräldrarnas sida, att barnen ska klara av skolan. Att bestämma vem barnet ska träffa eller inte kan jag inte se någon riktig logisk anledning till, antar att en som förälder inte vill att barnet ska ta efter dåliga vanor från sin omgivning, men tror det är väldigt godtyckligt vilka vänner föräldrarna ”godkänner” eller inte.
Det finns en blogg som heter En annan du, som handlar just om hur du ska kunna ha en mer balanserad relation till ditt barn och inte utöva onödig makt över barnet. Jag tycker att den är väldigt bra.