Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.

12 kommentarer till Om asexualitet och förnekande.

  • Anonym skriver:

    Funderat, absolut. Jag levde i till stora delar självvalt celibat i 15 års tid, hade nästan varit konstigt om tanken på asexualitet inte ens skulle ha slagit mig under hela den tiden.

    Det var en period då jag sökte upp, och även lite försiktigt deltog i olika internetforum för asexuella. Jag kunde identifiera mig i mycket av det de skrev, även om jag hade varit kär och även haft sex som jag tyckte var helt okej (om än inte särskilt märkvärdigt). Det var skönt att hitta andra som inte tyckte att hela livet nödvändigtvis måste kretsa runt sex och/eller kärleksrelationer. Skönt att se att de också upplevde sig som osynliggjorda och uteslutna på grund av detta. Sedan var ju erfarenheterna väldigt olika, och massa andra definitioner började poppa upp, som ”aromantisk” för personer som gillade sex men inte blev kära, hetero-,bi- och homoromantisk för personer som blev kära men ej kände attraktion och så fanns den term jag mest kunde identifiera mig själv med, nämligen demisexuell. Detta begrepp orsakade stor förvirring framför allt bland folk utanför det asexuella communityt, men om jag förstått det rätt, så innebär det att man inte blir attraherad av folk på grund av fysiska attribut alls, utan endast blir attraherad av folk man känner litegrann/redan blivit kär i. (Så finns det också ”självbo” för folk som är frivilliga, till skillnad från ofrivilliga singlar, vilket kan vara bra att veta, eftersom folk att verkar sätta ett likhetstecken mellan ordet ”singel” och ”på jakt”.)

    Min sexualitet fick ett återuppvaknande för några år sedan, och det senaste året har jag brutit celibatet (med glädje). Jag identifierar mig inte med någon av de termerna längre, inte ens demisexuell, tror jag, och jag vet inte om det innebär att jag aldrig hörde hemma i gruppen eller inte. Men det spelar ingen roll för jag kände mig välkommen där när jag behövde dem, och jag behövde dem för att veta att jag inte var den enda som inte var intresserad av sex eller relationer och som hade svårt att finna förståelse från omgivningen pga detta. Däremot verkade det som att själva konceptet med asexualitet, demisexualitet etc var extremt provocerande för alla andra, vilket jag fann märkligt. Jag skulle själv tycka det var skönt att slippa alla dessa definitioner överhuvudtaget, men de behövs ju bevisligen eftersom alla annars antar en massa saker.

  • den pyttelilla gudinnan skriver:

    efter att ha definierat mig som hetero mest för att jag inte känt klart och tydligt att jag definitivt tillhör någon ”kategori”, har jag blivit väldigt osäker på min sexualitet. Jag tror inte jag störs så mycket av att inte riktigt passa in i nåt speciellt fack, utan snarare av min brist på känslor kring det hela. Det är inte så att jag inte kan ha sexuella känslor, men från vad jag hör från andra verkar det alltid som, hur ska jag uttrycka det, mina känslor har en annan frekvens. Sexualitet är liksom inte så centralt för mig, visserligen har jag mycket begränsade erfarenheter, men jag kan liksom inte förstå eller känna igen den där kraften som skulle finnas i det. Det är mest en grej bland alla andra för mig, men jag uppskattar mycket att du skriver om det, jag har ändå blivit uppmärksam på hur lite jag tänkt på det tidigare.

  • Jag har inte haft sex på flera år och känner ingen längtan efter att ha det heller. Jag fattar liksom inte grejen med det, varför är sex så himla centralt i vårt samhälle? Jag tycker mest att det känns jobbigt och kravfyllt och något som man förväntas ägna sig åt och tycka om. Typ att man ska ”prestera” någonting och göra den andra personen nöjd. Själv har jag bara någon enstaka gång känt mig tillfredsställd av sex med en annan person. Vet inte om detta kanske kan kopplas till min sociala fobi eller om det faktiskt handlar om asexualitet?

  • s skriver:

    Det finns ju många olika sätt att vara asexuell och ordet betyder olika saker för olika personer. Jag tänker inte på min asexualitet som en etikett (pratar extremt sällan afk om mig själv som asexuell och har en stor del av mitt liv levt i sexuella relationer). För mig är det mer ett ord för vem jag är, än en beskrivning av hur jag förhåller mig till andra människor (om det nu går att förstå vad jag menar..). Det är ett ord för mig själv för att sätta ord på en ”otherness”.
    Jag har alltid varit asexuell, men det var först i vuxen ålder jag lärde mig att det var något man kunde vara och att det fanns andra som jag. Innan dess la jag mycket tid på att försöka ”hitta min sexuella lust” och följde alla tips och råd jag kunde hitta. Att sluta se min brist på sexlust och ointresse för sex som ett problem som behövde rättas till och istället tänka på det som en del av mig själv var otroligt befriande.
    För mig handlar det inte bara om ointresse för sex med an annan person, utan också att jag överhuvud taget inte tänker sexuellt. Jag har tex inga sexuella fantasier och liknande tankar.

  • Anonym skriver:

    Är känslomässigt attraherad av män men inte sexuellt, har aldrig varit kommer förmodligen aldrig att bli vilket jag kan känna en lättnad kring eftersom att jag tycker att hela idèn av sex är korkad och extremt obekväm.

  • Tofft skriver:

    Jag tycker att det är viktigt att påpeka att sexuell i sig är ganska svårt att definiera, vilket innebär att asexuell också är det. Som jag uppfattar det finns det tre huvudsakliga linjer för att definiera sexualitet: en baserad på fortplantning, en på identitet och en på mer basala behov av fysisk njutning och intimitet. Det som är så snitsigt är att folk kan hävda att de bara menar en viss del av paketet med ordet och sen genast importera de andra synsätten utan att stå för det. Det är lite som en religion som finns i allt, och som är oändligt flexibel. Kanske är det därför många sexuella har så svårt att greppa asexualitet.

    Asexualitet kan nog däremot inte ses i termer av fortplantning. Det finns gott om folk som är sexuella som antingen inte kan eller inte vill syssla med fortplantning. Och inte heller i termer av fysisk närhet och njutning, även om nog många okritiskt sexuella gör den associationen. Som om det inte vore möjligt med närhet eller fysisk njutning utan sex. För en del kan nog asexualitet handla om identitet och social kategori. Homosexuella har sexuella begär till vissa kategorier av människor, heterosexuella till andra. Asexuella till inga. Det här verkar vara lite motsatsen till hur S i kommentaren ovanför skriver om sig själv. (Det handlar alltså om ett förhållningssätt till andra människor.)

    Det jag vill komma till är att detta är det mest logiska utifrån hur vi ser på identitet idag. Men utifrån det perspektivet är asexualitet en form av sexualitet (av typen identitet). En gränsdragning för vem vi känner eller inte känner sexuella begär till. För att lägga betoningen på a (i asexualitet) behöver vi fundera över hela den sexuella logiken. Var går egentligen gränsen mellan sexuell och icke-sexuell smekning/njutning? Det är en godtycklig fråga som i sig är livsviktig för hur vi konstruerar våra identiteter idag. Genom att bryta med det sexuella tänkandet och med den typen av frågor, tror jag att vi kan hitta en väg till något nytt. Sexualitet är en livslögn som koloniserar verklig intimitet och gör känslor och beröringar till tecken som kan tolkas för att bygga en identitet. Och när inte det räcker för att hålla folk på mattan så ropar man in evolutionskavalleriet och påhittet om att all närhet redan är uttryck för sexualitet.

  • Maja skriver:

    Jag talar bara om min egna upplevelse här, om asexualitet. Jag har sedan debut levt ganska asexuellt och tänkt att jag inte känner mig dragen till någon. Sedan (många år senare) under påverkad tillstånd så sökte jag närhet och tänkte, men nu då? Varför känner jag drag till någon? Sedan kom jag på att jag hade intimitets problem. Jag var jätterädd att låta någon annan se mina ”brister” kropps vis och hade prestationsångerst sexuellt. Sedan hade jag är en lista över hur en bra partner ska vara (plockat från alla klagande män) och hade sjukt stor press att vara den ultimata flickvän. Det gick över med tiden när jag började tänka vem fan bryr sig om vad en random snubbe tänker? Är inte här för hans nöjes skull. Då släppte ”asexualiteten” i och med att imponera någon annan, utan det gäller att imponera mig själv. Jag har alltid undrat om det är bara jag som har haft det så eller hur upplever andra asexuella sig själva?

  • Frida skriver:

    Tycker att det är väldigt viktigt att vara försiktig med att prata om asexualitet som något som beror på att en inte har hittat en partner som det går att lita på osv, att en förnekar sin lust för att det är praktiskt osv. Jag känner ingen sexuell attraktion till någon, helt enkelt. Däremot känner jag romantisk attraktion och där känner jag igen problemet – jag hade gärna utforskat intimitet, och även sexuell intimitet om den andra personen vill, om jag hade kunnat få lov att ta det i min takt. Som det är nu är sex som sagt ett helt paket där du relativt snabbt måste gå ”hela vägen” (omslutande sex) när du väl gett dig in på det. I min ålder (tidiga 20) är det inte socialt acceptabelt att vilja utforska långsamt och ta det pyttelite i taget osv, ska en ge sig in i sexuella relationer ska en veta vad en vill och vad en vill ska vara väldigt mycket. Och det finns ingen plats att backa och ta bort sexet mär relationen väl blivit sexuell, typ om det gick för snabbt eller blev fel. Så med min brist på sexuell attraktion och att sex är så jävla jobbigt så undviker jag noga situationer som kan leda till sex.

    • FrigidIndivid skriver:

      Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Ibland har det hänt att jag träffar någon jag skulle vilja hångla och gosa lite med, kanske prova något sexuellt om jag känner för det. Som ett one night cuddle. Men om man är 24 år och ”raggar upp” någon så kommer personen i fråga förvänta sig sex och antagligen bli sur om hen inte får det, kanske bete sig riktigt jävligt. Jag vill kunna fortsätta tycka om personen som jag tyckte var så gullig, och jag vill att hen ska fortsätta tycka om mig. Kanske skulle jag spela med för att slippa en konfrontation, förvirrad osäker på vad jag faktiskt vill och inte. Jag vet inte vad som skulle kunna hända, hur jag skulle reagera. Så jag avstår.

  • FrigidIndivid skriver:

    Jag pallar inte detta att om man avstår från sex så förnekar man sig själv något fundamentalt, lever inte fullt ut, stänger av sig själv och så vidare. Denna attityd möts jag av såväl från majoritetssamhället som från feministiska och ”normkritiska” kretsar. Detta har gjort mig ännu mer fast i min övertygelse att jag inte ska ha sex, mest för att vara tvärtemot. Det finns inga ”fel” eller ”dåliga” skäl till att kalla sig asexuell eller avstå från sex. Det skadar ju ingen annan. Det framställs ofta som att den som har en negatv bild av sex har en förvriden, felaktig bild av sex, medan den som ser sex som något härligt och lustfyllt har rätt. Men om man har dåliga erfarenheter av sex är ju dessa på intet sätt falska. Allt vi har varit med om påverkar oss.

    Vissa tycker inte om att backpacka runt i Asien, några gillar inte att sjunga karaoke eller renovera bostaden, och det är fine. Men när det gäller sex ska alla vara intresserade, alla ska gilla just denna aktivitet. För många är det en fundamental del av deras personlighet som de inte skulle vilja leva utan och det respekterar jag. Själv skulle jag t.ex. inte vilja leva utan litteratur. Men vi måste kunna acceptera att inte alla är som vi själva.

Arkiv