Twittrade lite kort om att begära kvinnor:
Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.
Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.
En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?
Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.
Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.
För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.
Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.
Tror snarare att det är så att den ständiga objektifieringen av kvinnokroppen, det patriarkala upphöjandet av just kvinnlig skönhet, är något som kan skapa förvirring för bisexuella och lesbiska kvinnor, det vill säga, det blir en undanflykt en lätt kan gömma sig bakom, använda för att ”skylla ifrån” sitt eget begär istället för att erkänna det. ”Jo, jag tycker kvinnor är vackra, men det betyder ingenting, det är ju det vi alla fostras till, jag är säkert straight” ungefär. Det var i alla fall så mina egna tankegånger gick och jag känner åtminstone en annan som länge använde det som argument.
Tkr det du skriver nu är SÅ jävla viktigt. Tror och önskar att många kvinnor läser detta.
Trodde aldrig att jag skulle kunna ha sex med kvinnor, kände mig hopplöst bunden i min heterosexuella läggning. Men nu har jag kommit till en punkt där alla äckliga fantasier om män har tappat sin lockelse. Jag kan plötsligt se dem för vad de är, patetiska och vidriga upprepningar av patriarkala idéer om kön och sex. Drömmarna om att underkasta mig män, om att få mäns jävla bekräftelse – jag pissar på det nu!!!! Att istället tänka på kvinnor, älska kvinnor, drömma om kvinnor, få orgasm med kvinnor är den största befrielsen i mitt liv. Tack gode Gud för det! Så : systrar ge inte upp, ni har en lesbian där inne som ni kan släppa fram!
Fanny, jag önskar så att våra sociala cirklar korsades. Har ingen direkt crush men är övertygad om att vi skulle kunna vara bra vänner, men tror att vi även skulle kunnat ha det otroligt fint ihop som par. Älskar din blogg och du startar sådana tankar i mig. En dag snart vågar även jag leva ut min kärlek med kvinnor, och då är det tack vare dig. Så mycket internaliserad homofobi som släpper. Tack. Hoppas att jag en dag får förmånen att lära känna dig personligen. ♥
Så fint att läsa <3