Om att bli förstådd.

Det talas om att skriva så att en blir förstådd, att formulera sig så en undviker missförstånd, som om det vore något neutralt som inte har något att göra med vilken position den som ska förmedla något har. Det är inte endast upp till en person att tala så hen blir förstådd, det handlar också om mottagarens vilja att förstå. Och denna vilja handlar inte bara om den enskilda individen, utan om vad det är som premieras i samhället, vilka perspektiv som anses värda att sätta sig in i och vilka en lika gärna kan ignorera.

Det handlar om vem som har skyldigheten att förklara sig. Makten behöver inte förklara sig, den kan köra på ändå. Det är upp till resten att förstå. När nationalekonomer förklara hur ekonomi fungerar är det ingen som kräver att de ska vara tydligare, mer pedagogiska, för att undvika att bli misstolkade. Det är istället den som misstolkar som är skyldig att skaffa sig mer kunskap. Motsatt förhållande råder för feminister; det är alltid upp till oss att förklara åter och åter igen, aldrig upp till den som misstolkar att försöka förstå, skaffa sig mer kunskap.

Många vill förstå till exempel feminister som galna manshatare, och då kommer de leta tecken på att det är så. Och ja, det är klart att om en rycker citat ur sitt sammanhang, letar länge och noga, misstolkar med flit och så vidare så kommer en att hitta belägg för att feminister är knäppa. Finns det inget aktuellt kan en alltid ta upp flera år gamla och redan behandlade förbrytelser, som att Roks ordförande en gång sa att män är djur.

Det går inte att försöka anpassa feminismen efter detta, det går inte att tassa på tå för att ingen ska misstolka. Att vi misstolkas så mycket handlar nämligen inte om att just vi är så otydliga, det handlar om att människor inte vill förstå, vill misstolka, för att det är enklare än att faktiskt försöka sätta sin in i det och kritisera samhället. Då är det enklare att gnälla om att det är för komplicerat, om att vissa ord ”skrämmer bort” och så vidare. Men det är ju uppenbarligen inte det det handlar om, det handlar om en ovilja att förstå som manifesterar sig i ett ändlöst utpekande av detaljer som egentligen inte har något med saken att göra, så att diskussionen fastnar i att feminister måste förklara sig gång på gång.

Den som vill förstå feminism har verkligen inte någon brist på möjligheter till detta. Det finns åtskilliga bloggar på ämnet med pedagogiska guider, skrivna på ett lättillgängligt sätt, det finns böcker som tydligt förklarar feminismens grundläggande begrepp. Det kan inte vara upp till varje enskild feminist att varje gång hen talar om feminism uttrycka sig på ett genompedagogiskt sätt, förklara allting från grunden. Detta krav utgör en enorm begränsning i den feministiska debatten, och det är ett ok vi måste frigöra oss från istället för att medvetet underkasta oss eller försöka få andra feminister att underkasta sig.

Nej, jag tänker inte vara mer pedagogisk än jag redan är för att någon person som inte läst ett ord om feminism innan ska förstå. Det är inte mitt ansvar att utbilda alla människor, att lägga mig på precis deras nivå av kunskap. Det är inte mitt ansvar att skriva tusen brasklappar så att jag inte blir missförstådd. Det som inte begriper kan läsa på på egen hand, eller bara strunta i det om hen nu inte är intresserad av att stoppa kvinnoförtrycket. Den här bloggen finns kvar för de som vill det.

8 reaktioner till “Om att bli förstådd.”

  1. Det kanske inte alltid handlar om att folk inte förstår utan mer om att man inte håller med. Det mesta när det gäller feministiska teorier är just teorier. Det är inte verifierade fakta. Det är lätt för nån som är väldigt engagerad och insatt i ett ämne att tro att invändningar beror på okunskap. Kanske är folk okunniga i det feministiska språkbruket och teoribygget, men de kan komma med berättigad kritik ändå.

    1. Fast nu är det inte kritik av idéer jag skriver om utan just människor som klagar på att jag är för svårtillgänglig för dem. Förstår inte hur du lyckas missa detta, men du vill väl misstolka precis som de jag skriver om.

  2. Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

    1. Sry att jag inte svarat på din fråga än, tänkte utveckla den i ett inlägg istället pga intressant.

  3. Bra poäng.
    Det går att förstå dig alldeles utmärkt. Om man sedan inte håller med är ju en helt annan sak. Om man nu VILL missförstå spelar det ingen roll hur tydligt du förklarar för det kommer ändå inte gå fram.
    Fortsätt med ditt viktiga arbete och strunta i dem som bara letar efter sätt att misstolka och förvränga.

  4. I julas, när ”debatten” om pepparkakor och Kalle Ankas jul rasade som värst, läste jag ett svinbra blogginlägg (minns tyvärr inte vem som skrev) om vithetsnorm och tolkningsföreträde. Författaren skrev tydligt och välformulerat och problematiserande, med flera exempel tagna från kultur och media. En kommentar från en anonym person löd ungefär ”Orkar inte läsa din uppsats, men vad du menar är alltså att du blir kränkt om någon säger negerboll?”. Tycker kommentarer som denna sammanfattar rätt väl varför jag inte är ett dugg intresserad av att vara pedagogisk och ta någon s.k. debatt längre.

    1. Haha, gud. Orkar inte folk som vill ha någon slags privalektion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *