Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

IMG_20141106_092808När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

5 reaktioner till “Om att hantera utseendehets.”

  1. Fake it til you make it, bra råd. Känner att jag 4-real fått mer ut av det här inlägget än månader och månader av tragglande hos KBT-bruden.

  2. För mig hjälper det också att utesluta vissa negativa influenser. Försöker att ersätta dem med mer positiva. T.ex. har tumblrsidan ”Very hairy legs” styrkt mig i mitt beslut att inte raka benen och ingjutit mig med mod. Tycker numer att håriga ben är snyggt och härligt. Oavsett kön på bäraren. Variation i representationen av olika kroppar tror jag är oerhört viktigt, och i grunden är det väl ett kulturellt/strukturellt problem.

  3. Jag tycker att det här är jättesvårt, framförallt för att jag har svårt att avgöra vad som är mitt genuina intresse för att pyssla med utseende, och vad som är det som samhället/patriarkatet får mig tro är viktigt. Alltså kläder, smink osv är ett av mina stora intressen, då bli det så otroligt svårt att avgöra vad man gör för att det är kul, och vad man känner sig tvungen att göra.

    Jag kan inte ”välja bort” att exponera mig som du gör för då känns det som att patriarkatet tvingar mig att välja bort ett stort intresse, bara för att jag ska slippa samhällets utseendefixering.

    Vissa saker är det mycket lättare med, som att måla naglarna, pyssla med nail art. Det är så uppenbart mitt intresse.

    Men jag gillar tex att vaxa benen (javet det låter helt sjukt) men har slutat göra det för att även om jag gillar både att göra det och att ha släta ben så är just släta (”kvinno-”) ben en så tydlig del av samhällsnormen.

    Det finns många bottnar i den här brunnen alltså.

  4. Det här är en fröjd att läsa! Och skönt att se att fler som slutar lägga energi på utseendet, för för min del har det alltid varit en direktlänk mellan normer och min självkänsla, mycket för att det aldrig har varit ett ”politiskt korrekt” avbrott för mig (dvs. En normalgroomad kvinna som slutar groomingen som ett statement), utan att jag helt enkelt aldrig sett poängen med att börja med många av vuxenritualerna, inklusive rakning och plockning.

    Det späder liksom på känslan av att vara felprogrammerad när en ser sig omkring och upptäcker att en verkar vara ensam i hela världen om att inte plocka ögonbrynen eller gå med nytvättat hår varje dag, till och med i feministiska kretsar. Och när kvinnor som till slut skär ner på skönhetseitualerna gör det med utgångspunkten att ritualerna är default befäster det också känslan att de ser ut som de gör pga. ett medvetet val och jag ser ut som jag gör för att de är fel på mig. Och naturligtvis, när jag till äventyrs blir attraherad av män så blir det ännu värre, för jag är ju alltid fulast av kvinnorna i stan.

    Så det är jätteskönt att läsa att du lägger av med saker för att det helt enkelt är enklast att strunta i det. Jag ska titta lite extra på strategierna du nämner för att hantera tankarna, för de verkar riktigt bra 🙂

  5. Håller med. Det har tagit mig alldeles för lång tid att bli överens med mig själv och min kropp. Kan inte säga att jag är klar men jag vet att jag duger även om det fortfarande finns stunder det inte känns så och tillfällen jag får höra av andra att det inte är så. Bra det där att tänka på i vilka sammanhang det glider åt fel håll och vad man kan göra då.

Lämna ett svar till zelda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *