Hos min kurator diskuterade jag det här med att vara en figur som inger hopps hos många samtidigt som en själv känner att allt är hopplöst. Många vänder sig till mig och berättar hur jag får dem att orka, eller frågar om hur en ska göra för att orka. För att orka vara politiskt medveten och samtidigt leva vidare. Sanningen är att jag inte vet. Visst, jag har ett gäng metoder (social isolering, distraktion, skrivande) men det är långt ifrån tillräckligt för att jag ska kunna leva utan politisk ångest. Det är något som följer efter mig varje dag och som jag inte kan släppa för annat än korta stunder. Jag tänker sällan på annat än på just detta. Det är helt enkelt något en får lära sig att leva med.
Det som ger hopp och kraft är ju kampen. Att skriva här och ta emot kommenterar från människor som jag hjälpt se saker annorlunda, att vara med i tjej- och kvinnojouren, att demonstrera mot nazister, att umgås med andra feminister och vänstermänniskor. Detta är liksom det enda svar jag kan ge. Det enda som får en att orka är tanken på att en kanske kanske kan bidra till att göra världen till en bättre plats.
Du har hjälpt och hjälper mig orka varje dag. Tack för att du finns. <3
Så fint. Tack!
hej. har varit feminist ganska länge men du får ändå in mig på nya intressanta tankebanor. är också väldigt ”svart” som person och ser mycket hopplöshet överallt men att det finns andra där ute som också kämpar och som också ser det jag ser ger mig lite tröst. och lite mod också kanske. så tänk att du gör skillnad, för det gör du!
Fanny, du smarta, talangfulla, fantastiska människa.
Dina texter inspirerar mig och får mig att ifrågasätta saker som tidigare verkade självklart.
Tack för dina texter.
Tack för fint och ärligt inlägg.. Jag är imponerad över ditt engagemang och att du kämpar på trots att det ofta känns hopplöst.. Din blogg är något av det modigaste och viktigaste en kan finna på internet… Kram