Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om att ”säga ifrån”.

sägaifrånNär en blir tillsagd att en ska ”säga ifrån” när en blir utsatt för skit som kvinna blir jag så less. Detta lilla ”tips” kommer ofta från män, och ibland även från andra kvinnor som känner behovet av att förmedla att en minsann borde säga ifrån om en känner sig besvärad, med en tydlig undertext av att det brukar de minsann göra och det är aldrig något problem för de är så jävla respektingivande. SKÖNT FÖR DEM att vara den typen av person som folk minsann lyssnar på när en säger ifrån.

Som om kvinnoförtryck bara var slumpmässiga misstag och inte följde något mönster eller hade någon koppling till makt.

Jag har ”sagt ifrån” många gånger, grejen är att det ofta inte har önskvärd effekt. Många gånger när jag ”sagt ifrån” så har jag inte blivit lyssnad på. Andra gånger har min vilja visserligen blivit ”respekterad” men med en tydlig underton av att personen bara anpassar sig för att slippa gräla, inte för att den faktiskt bryr sig eller förstår någonting. Eller, det absolut värsta, att någon tycker det är så himla ~*intressant*~ att någon har blivit kränkt av deras agerande att de ska dra igång en lång lång diskussion om hur och varför. Givetvis ”respekterar” de ens känslor, men de gör det ändå väldigt väldigt tydligt att det absolut inte är någon självklarhet att de ska ta hänsyn till någon hysterisk kvinna. Detta är jobbigt att hantera, för om en inte går mannen till mötes så kommer han att uppfatta en som otrevlig och därmed tycka sig ha rätt att inte respektera en. beomursäkt2

I många situationer är det ju också så att det helt enkelt inte går, en saknar resurserna för att göra något slags motstånd. Kanske är en materiellt beroende av en person, kanske är en fysiskt hotad av personen och så vidare. Att ”säga ifrån” kan i vissa situationer innebära livsfara. Detta är kvinnor i regel medvetna om, även om det inte är uttalat. Men kvinnor vet att en inte kan stå upp för sig själv hur som helst, i alla situationer.

Poängen med feminism är ju att göra motstånd, men det bygger på insikten om att motstånd kräver mer än att bara ”säga ifrån”. Motstånd kräver teori och kollektiva strategier. Vi vill göra motstånd, men det måste vara effektivt. Det ska inte vara slag efter slag i luften.

4 kommentarer till Om att ”säga ifrån”.

  • Niki skriver:

    Är det inte ironiskt att när man säger ifrån så får man ofta kommentaren ”men du måste ju säga ifrån”? Jamen det är ju det jag gör lilla gubben…

  • ka skriver:

    (fastän jag var rädd att han skulle våldta mig när jag sov lät jag honom sova hela natten i min säng jämte mig. Jag hade ju redan sagt åt honom att lämna lägenheten utan vidare resultat. Då han var större än jag vågade jag inte säga ifrån med våld. Hur mycket mer går det att säga ifrån?)(nu blev det ingen våldtäkt, men kränkningen var stor och jag hatar att han går omkring någonstans i göteborg)

  • anonym skriver:

    tänker på när jag var på krogen en gång och hade både armar och ben i kors, omedvetet. snubbe som malde på om ölsorter gjorde mig uppmärksam på det med kommentaren ”jaha, vad trevlig du är då, sitter sådär!” och jag tänkte… oj, visar visst med både ben och armar samt blick (tittade bort mkt) och samtalsintresse (svarade typ ja nej på hans frågor) och du fattar ändå inte?! det här var väl den mildaste händelsen, har ju haft sex mot min vilja men har lärt mig att eftersom jag följde med hem så var det bara att bita ihop tills han var klar… trots att jag sa nej.
    har även bokstavligen sprungit ifrån killar på krogen – jag skulle då inte springa efter någon som uppenbarligen flyr från mig, men det gjorde han.
    har även sagt ifrån högt och tydligt, muntligt – men det är ju ändå ingen som tar det på allvar. minns en gång när vi satt på en fest och min dåvarande pojkväns kompis kallade min kompis för typ hora eller nåt. fem killar var tysta och jag kläckte förskräckt ”men så kan du ju inte säga!” han bad om ursäkt efteråt, och ett tag efter det blev vi ihop. har dåligt samvete över det och ångrar att jag varit så överslätande att jag till och med blivit ihop med en sådan snubbe. till hans försvar (för det är ju så svårt att låta bli) så var det en engångsföreteelse… usch.
    som vanligt är det bara axplock ur högen av livet med män…

Lämna ett svar till ka Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv