Om att släppa skulden.

Twittrade lite om det här med när vissa personer säger ”tänk inte si eller så för det mår du sämre av” till feminister:

Har väldigt svårt för den här idén att en ska kräla i förnekelse för att en ”mår bättre” då. Jag förstår att vissa väljer så, men det har ingenting med vad som är sant att göra. Patriarkatet finns även om du mår dåligt av att tänka på det. Sedan är det min bestämda uppfattning att de flesta i slutänden mår bättre av att se förtrycket de utsätts för. En slipper känna skuld. Det är såklart en smärtsam insikt, men om den hanteras rätt så kan de vara oerhört värdefull.

Att du personligen inte klarar av att inse din egen ofrihet gör inte att alla andra gör det. Feministisk analys hat bara fått mig att må bättre. Den har fått mig att sluta skämmas inför mig själv.

Jag får ofta höra det, att jag liksom inte ska fundera så mycket på den här lilla situationen vi kallar patriarkatet för att jag skulle kunna må dåligt av det. När en feminist mår dåligt så antas det ofta handla om att hon är just feminist. Förutom det uppenbart absurda i att välja sin verklighetsbeskrivning efter vad en mår bra av att tro så vill jag resonera lite kring just det här med att må bra/dåligt som feminist, och vad feminismen kan erbjuda i termer av personligt välbefinnande.

Såhär; jag har levt i patriarkatet i hela mitt liv, och det har alltid fått mig att känna djup smärta. Skillnaden mellan min situation innan och efter mitt feministiska  uppvaknande är att jag numera slipper känna skuld för min situation och att jag vet varifrån smärtan kommer. Jag vet att det inte är mitt fel att jag under stora delar av mitt liv inte kunde sova ordentligt för att jag åt alldeles för lite, att det inte är mitt fel att jag haft åtskilliga destruktiva och nedbrytande relationer med män och så vidare.

En annan skillnad är också att jag blivit bättre på att verbalisera denna smärta. Jag har insett att smärtan är politisk, inte privat, och utifrån detta har jag valt att dela med mig av mina tankar och min smärta av att leva i patriarkatet. Detta gör såklart att många tolkar det som att jag mår mer dåligt nu än innan, eftersom jag öppet pratar om smärtan. De vill att jag ska känna skuld för min smärta och hålla den privat, för att göra smärtan politisk är ett hot mot patriarkatet. Därför skuldbelägger de mig för att jag känner smärta inför det jag blir utsatt för i patriarkatet, de säger att det handlar om att jag är svag eller gör fel, att jag skyller mina personliga tillkortakommanden på män och så vidare. Detta är en utmärkt strategi för att hindra kvinnor från att prata om sin situation, att få dem att tro att allt förtryckt de erfar handlar om deras personliga tillkortakommanden. Men jag känner inte mer smärta nu än innan, snarare mindre. Jag har bara blivit bättre på att inte skämmas för den, att sätta ord på den och att se den i en samhällelig kontext. Jag har också slutat förneka smärtan, även de dagar då jag inte känner den så vet jag att den finns där och att den är berättigad.

Vissa verkar tycka att det är meningslöst att vara feminist om det inte kan göra att en slutar vara förtryckt, de kämpar och kämpar med att personligen sluta bli förtryckta. När detta projekt visar sig lönlöst så förkastar de feminismen, en tjänar ju ingenting på det. Projektet blir meningslöst eftersom de inte kan leva det postpatriarkala samhället nu, och då krälar de hellre i förnekelse. Då låtsas de hellre att det liksom inte finns något problem.

Givetvis är det ofta smärtsamt att se sin egen ofrihet. Många människor vill hemskt gärna se sig själva som fria, självständiga individer som styr sitt eget öde här i världen. Jag förstår att en gärna vill tänka så, det är en hoppfull tanke att en har makt över sitt eget liv, att om en bara personligen gör rätt val så kommer det bli bra. Men när en konfronteras gång på gång med det faktum att en faktiskt kommer fortsätta vara förtryckt trots ansträngningar så är det lätt att bara förkasta hela feminismen som sådan, istället för att fundera på att en kanske helt enkelt måste ha en annan inställning till det projektet. Sluta se det som en fråga om ens personliga livsstil, börja se det som politisk kamp.

Men att feminismen inte kommer göra att du personligen slutar vara förtryckt så kommer den kunna erbjuda åtskilliga verktyg för att leva ett rikare liv. Den kommer ge dig verktyg för att fatta beslut på andra premisser än de patriarkala, den kommer ge dig verktyg för att bättre förstå samspel mellan människor, den kommer ge dig verktyg för att stå upp för dig själv, den kommer ge dig gemenskap med andra. Men framförallt så kommer den ge dig verktyg för att släppa den där förbannade skulden som följer efter varje kvinna som en skugga. Den där skulden en känner när en inser sin oförmåga att sluta vara förtryckt. För genom att erkänna sin egen ofrihet så kan en sluta rikta blicken mot sig själv och sina val, och börja rikta den mot det som gör en ofri.