Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om att vilja vara lesbisk

Fick en fråga på mejlen om att vilja vara som jag tänkte svara på!

Hej! Jag har länge funderat över om det är okej att önska att man vore lesbisk? Har levt som heterosexuell hela mitt liv, och jag funderar på om det är ok att säga att jag önskar att jag vore lesbisk, fast jag inte själv har den erfarenheten. Det är så jag känner men är samtidigt är jag förstahands omedveten om det förtryck som förekommer. Måste säga att jag hatar män i allmänhet… pga detta jag önskar att jag kunde sexuellt och emotionellt falla för tjejer. Läst dina inlägg och fick vibben av att du gjort ett aktivt val att bli lesbisk. Om detta inte är fallet menar jag inte att vara fördomsfull utan snarare inspererad då detta är något jag själv önskar att jag kunde välja. Känner igen mig så många inlägg angående den heterosexuella bruden….

Jag tycker att det är rimligt att uttrycka en önskan att vara lesbisk. Sedan kan en göra det på så många olika sätt. Snarare; jag tycker det är rimligt att uttrycka denna önskan om en faktiskt också strävar dit. Om så är fallet så är jag verkligen inte den som är den. Jag har för det första gjort samma själv, och det gjorde mig också lesbisk. Nu har jag inte riktigt sagt just ”jag önskar jag var lesbisk”, men däremot uttryckt att jag skulle vilja ha relationer med kvinnor på ett annat sätt (mer om detta här). Men är inte det då att vara lesbisk? Det är ju inte lesbiskheten som sådan en begär, inte den lesbiska identiteten, utan att vara med kvinnor. Jag kallade mig inte lesbisk innan jag faktiskt hade haft min första lesbiska erfarenhet, jag var tvungen att se med mina egna ögon att det var en möjlighet. Men jag hade också kunnat kalla mig lesbisk innan, när jag visste att män inte var ett alternativ och att jag kunde känna en dragning mot kvinnor. Vissa tycker ju detta är fel, men ärligt talat är det främst heteros som gått på mig.
dufårvaralesbiskomdumåste

Det som stör mig mest, och även många andra flator tror jag, med den här typen av utsagor är att folk inte kommer till skott. Jag är helt enkelt trött på att höra att folk som inte alls planerar att ens försöka bli lesbiska prata om att de skulle vilja vara det. Så svårt är det inte. Kör fan. Gud. Jag skulle säga att om en ens tänker tanken är det värt att pröva. Det finns fan inte mycket att förlora på det, kanske har en ett tråkigt ligg? Men ärligt hur många gånger händer inte det annars. Och det kan vara det absolut bästa en gjort i sitt liv.

Ja, jag ser det i mångt och mycket som att jag gjort ett aktivt val. Inte i min situation, det styrde jag inte, men sedan tänkte jag tankar, läste böcker, hade diskussioner och ett visst typ av umgänge som ledde mig in på detta spår. men framförallt; jag omfamnade de möjligheter och begär jag redan hade. När jag började tänka ”henne skulle jag kanske vilja vara med” om en tjej så skrev jag till henne, helt enkelt. Jag lät mig själv gå en väg jag inte utforskat innan, och det är väl mycket detta som är valet. Men vägen fanns redan, den var bara inte upptrampad.

Nej, du har inte förstahandserfarenhet av lesbofobi, men du har dels erfarenhet av det eftersom du lever i ett lesbofobt samhälle och dels så har du blivit utsatt av direkt misogyni, vilket har ett stort överlapp med lesbofobi. En kan säga att lesbofobi är lite av en specialdesignad version av misogyni, bara för oss flator!!! Det är såklart inte samma sak som att utsättas för lesbofobi direkt riktad mot sig, men det är ändå inte helt väsensskilt. Jag tycker inte om när folk höjer upp förtrycket mot flator till något så speciellt, jag anser inte att det är det. Det suger men det är inte ogreppbart för en ickeflata.

Jag kan lite störa mig på när folk gör ett så oerhört stort nummer av lesbofobi. JA det finns men en kan leva ett liv ändå. Nu säger jag ju detta som vit stadsflata vilket såklart påverkar mitt sätt att se på det, men idén om att alla flator skulle lida så oerhört av lesbofobi stämmer inte. Jag gör det inte, väldigt få flator jag känner har några större problem med att hantera situationen. Ja, det är klart en får ryck när en börjar tvivla, men det förstör inte livet. Inte ens i närheten av hur mycket relationer med män gör det. Det beror såklart på sammanhang också, men utifrån den jag lever i nej.

Ärligt talat tror jag att en av grejerna med snacket om den oerhörda lesbofobin är att heteros tycker om det. Vi är tragiska, en skulle aldrig kunna välja vårt öde för det är så hemskt. Det är faktiskt så att de som snackar mes tom hur hemskt det är att vara lesbisk själva är hetero, eller åtminstone inte i någon högre grad levt ut sina lesbiska begär. Givetvis förekommer det att även flator gör det, men det tenderar att vara betydligt mycket mer nyanserat och inte alls den här nattsvarta bilden av ett liv i misär. Mer åt hållet; ja det suger att vara utsatt för vilka en älskar men en älskar ju ändå och det är gött.

Jag tänker också att det handlar om att det är ett av få sätt som lesbiska har kunnat hävda sig på, genom att peka på just hur fientligt samhället är mot oss för att våra frågor ska tas på allvar. Det är såklart rimligt, men jag ser det inte så mycket som att samhället är fientligt mot lesbiska som att det är fientligt mot kvinnor, och därmed också kvinnors relationer med kvinnor. lesbiskskämmas

 

En kommentar till Om att vilja vara lesbisk

  • Sara skriver:

    Tack för ett väldigt bra inlägg, jag har läst det många gånger har en del tankar om det. Jag har bestämt mig för att sluta ha relationer med män och vänder mig nu istället till kvinnor. Jag har gått på ett par tinderdejter och har börjat tycka om en tjejkompis (det vet hon dock inte om, får se hur jag ska göra med det). Dock är jag asexuell vilket gör saker och ting svåra, jag är alltså romantiskt lagd av mig men inte sexuell. Jag tänker att då går många personer bort. Hur som helst, om nån frågar mig nu vad min läggning är vill jag säga lesbisk eftersom jag har bestämt mig för att sluta ha relationer med män och jag försöker nu vända mig åt kvinnor. Dock har jag ju inte haft någon lesbisk relation än. Så när jag kan egentligen säga att jag är lesbisk? Jag vill dock inte heller säga att jag är typ bisexuell, eftersom jag inte ser mig själv ha relationer med män längre, samtidigt som jag inte vet att jag har ”rätten” att kalla mig lesbisk än, som att andra kommer att döma ut mig pga avsaknaden av lesbiska relationer. Hur tänker du om detta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv