Om internkritik.

Som många säkert har märkt så har det varit visst drama kring Lady Dahmer i ”internkritik” de senaste dagarna. Skrev två grejer om det på twitter.

Det första handlar om det här med att ta till sig av kritik när en har en stor plattform:

Angående att ta till sig av kritik: när en har en stor plattform får en en massa skit, det kan vara väldigt svårt att sätta sig in i allt. Rimliga grejer blandas ofta ut med påhopp och trams. En annan aspekt är att det blir farligt att ta diskussioner offentligt eftersom folk ligger på och kollar och tar saker ur sitt sammanhang. Vågar inte skriva svar på kritik offentligt eftersom det kan göra en väldigt utsatt. Det är ofta smartare att ignorera saker ÄVEN om det är rimligt eller något en vill fördjupa sig i. Tycker det är skittråkigt ärligt talat för vill väldigt gärna diskutera och utvecklas, men upplever inte att jag har utrymmet då folk letar snedsteg. Undviker systematiskt att ta diskussioner där jag inte redan är 100 % säker på min hållning.

Jag tycker att det jag beskriver ovan är väldigt tråkigt. Jag upplever att mitt utrymme för att diskutera saker är mycket mindre nu än tidigare. Detta har såklart sin poäng, om en har en stor plattform så har en ett annat ansvar för vad en förmedlar från den. Däremot tycker jag att det är tråkigt när i princip alla offentliga diskussioner en har övervakas, det ger väldigt lite utrymme för diskussion och reflektion.

Den andra handlar om det jag ser som grundproblemet i det hela:

Problemet som jag ser det handlar om att det finns en grupp som anser att hur de identifierar sig ger i princip fri lejd. Detta i kombination med en teoretisk svaghet där allting handlar om känslor, identiteter och tolkningsföreträde skapar ett ohållbart klimat. Detta innebär såklart inte att det inte finns saker en kan vara legitimt upprörd över, eller situationer där en bör backa och lyssna. Jag tycker att det ÄR viktigt att respektera detta, verkligen. Men problemet enligt mig blir när position ersätter argument och analys. Och detta blir ett extra stort problem när det enda som krävs för att anses ha tolkningsföreträde är att en identifierar sig som något och är öppen med det. Tror ärligt talat att en stor del av problemet är att det finns folk som i brist på argument beter sig såhär istället.

Jag vill väl framförallt komma ifrån ett läge där all kritik ses som lika legitim och där det inte finns något annat att göra för den som blir kritiserad än att ”backa” och ”checka sina privilegier”. I mina ögon skapar detta en situation där argument och teori byts ut mot någon slags relativism där allting handlar om människors subjektiva upplevelser och tolkningar av världen. Jag tror också att detta i sin tur leder till de ”drev” vi sett på sista tiden; de kan gå precis hur långt som helst eftersom upplevelsen hos den som anser sig vara utsatt liksom räcker för att berättiga i princip allt.

Jag tänker att den som vill ägna sig åt ”internkritik” måste fundera lite på vad syftet med denna är. Vilka frågor vill en driva, och vilket resultat vill en uppnå? Om en inte har detta klart för sig tror jag att det kan bli väldigt dåligt lätt.