Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om klimatet inom transrörelsen och outningskultur

För en tid sedan skrev jag om det som jag kallar outningskulturen som råder i feminismen idag, framförallt inom den så kallade transkampen. Då skrev jag såhär:

Den vanligaste versionen av det här fenomenet är att personer skriver att någon eller en grupp personer är cis som inte alls är det, och som de mycket väl vet inte är det. Detta används alltså som ett argument för att påvisa att de inte har något att säga till om i frågan och kanske rentav vinner på att driva en agenda som missgynnar transpersoners intressen. Det kan en ju förstå om det nu vore så att personerna var cis, men det är ju inte så. Då blir det bara osmakligt.

Samma sak drabbar mig personligen i min lesbiskhet. Jag är helt öppen med att jag är lesbisk, men däremot finns det såklart detaljer ur mitt liv som jag inte berättar; vem jag ligger med och hur, vilka mina preferenser är och så vidare. Detta för att jag inte tycker det är särskilt talande för de politiska frågor jag försöker driva. Men det är ett ständigt jävla kackel om hur varför när var och med vem jag blev lesbisk. Mina bevekelsegrunder för detta verkar av någon anledning oerhört intressanta vid till exempel ett generellt resonemang om lesbofobi. How can this be?

Handlar det kanske om helt vanligt nedtystande och osynliggörande? För det funkar ju så att om vi inte är ute så är vi inte queers för världens ögon, och är vi inte det så har vi inget utrymme inom denna ”scen”. Det är på ett sätt begripligt MEN jag förstår inte hur en aktivt kan vilja skapa en situation där människor som är öppna inte får vara med bara för att de inte säger det hela jävla tiden. Det är någon sjuk idé om renlärighet som bara kan gå rakt till helvetet.

Vi stöts undan till förmån för de som är öppna, antingen för att de väljer det eller för att de inte har något val. Våra erfarenheter respekteras inte eftersom vi inte vill bli sedda som transkvinnan/den lesbiska i varenda given situation. Eftersom vi kräver att ses som människor åtminstone någon gång ibland är vi heterosexuella cispersoner, och detta inför människor som känner till vår position.

I dagarna har det varit ett stort drev mot en femtonårig tjej vilket har gjort dessa frågor aktuella igen, så jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om det.

Jag umgås med många transkvinnor, öppna och ickeöppna, och formulerar teori tillsammans med dem. Tro det eller ej, men min feministiska teori är väldigt inspirerad av såväl tanskvinnors och queers erfarenheter. En av mina favoritfilosofer är Judith Butler OCH SÅ VIDARE. Jag har även haft romantiska relationer med transkvinnor, personer jag givetvis inte kommer att outa eftersom det vore oerhört respektlöst och skulle sätta dem i en farlig situation. De flesta jag har ihop det med är personer ni aldrig ser röken av här på bloggen. Detta, att jag varit ihop med transkvinnor, har varit känt inom så kallade transkretsar. ÄNDÅ har jag fått en massa anklagelser kastade på mig om att jag inte skulle veta något om transkvinnors situation, senast idag på min facebooksida.

En vän till mig svarade på anklagelserna:

Jag kan gå i god för att Fanny visst har pratat med många transpersoner, vilket i sig inte är ett legit argument för att få diskutera kring kön som politisk position samt kön som socialt konstruerat. Det är en stor skillnad på vad en själv identifierar sig som och hur samhället bemöter en utifrån hur en blir läst. Visst min identitet kommer alltid vara kvinna i första hand men så länge samhället kan läsa av min transstatus så kommer jag inte heller bli en ”äkta” kvinna. Det är först när jag blir läst som kvinna, som jag kommer bli bemött som en kvinna. Detta är socialkonstruktivismens grunder och även existentialismens.

Sedan är det intressant hur det alltid tjafsas om den enskilda individens rätt till självdefinition när en pratar om hur förtryck och strukturer könar oss. Ska vi dra till med en teoretiker som är älskad inom transrörelsen, dvs judith butler, så säger hon själv liknande saker som Fanny formulerat i sin text. Men iaf, det är en stor skillnad mellan strukturell analys och individualistisk analys. Skilj mellan sakfråga och personlig identitet. Det är två helt skilda saker.

Och ja, jag bär på transerfarenheter och gissa vad? Är själv extremmaterialist och extremstrukturalist.

Precis som hon säger så borde det inte spela någon roll huruvida jag känner transpersoner eller ej, det borde vara mitt resonemang som räknas. När diskussionen handlar om personliga relationer skapas en slags outningskultur, där alla måste ange vilka sätt de avviker från normen på. Så fort jag skriver måste jag vara öppen med alla mina erfarenheter, från vilka jag varit ihop med och deras eventuella transstatus till mina egna erfarenheter av kroppsdysfori (mer om detta en annan gång), för att tas på allvar i dessa rum.

Vem tjänar på en sådan kultur? Jo, de privilegierade! De som, till skillnad från gemene transkvinna, kan vara öppna med sin normbrytande kropp och identitet. För det är fortfarande framförallt transkvinnorna, eller de som patriarkatet avskriver som falska kvinnor, som är de mest utsatta. Inte någon vit ickebinär afab femme. Transpersonerna som dör är inte vilka transpersoner som helst, det är framförallt transkvinnor. Detta är viktigt att ha i bakhuvudet när en diskuterar transfrågor; alla transpersoner har inte samma situation! Många av de som kallar sig trans räknas inte ens in i statistiken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv