Om prestationsångest och självbestraffning.

Jag har aldrig riktigt passat in i bilden av hur en ”duktig flicka” är. Jag är ganska skränig, tar mycket plats och så vidare. Ändå har jag haft den typen av tendenser som brukar förknippas med detta; ätstörningar, prestationsångest, en livsstil som lett till utbrändhet flera gånger. En tendens att alltid ta på mig alldeles för mycket.

Jag har kommit att tänka mer och mer på detta på sista tiden, och insett hur mycket jag egentligen lider av prestationsångest. Det har tagit sig olika uttryck i olika perioder, bland annat i form av ätstörningar, överdriven träning, relationer med män och så vidare och så vidare. På sista tiden har det handlat väldigt mycket om intellektuella prestationer; att läsa ”rätt” böcker och så vidare.

En grej som har varit genomgående är att jag mycket sällan roar mig. När jag gör så kallade roliga saker handlar det mest om flykt, om att desperat fördriva tiden för att jag inte orkar vara kvar i mig själv. Då handlar det om aktiviteter som kräver minimal ansträngning, som funkar som ren rekreation. Men att typ… läsa en bok bara för att jag tycker att den är bra, det ligger väldigt långt bort. Det är som att det måste vara antingen eller; produktivt, duktigt eller totalt hjärndött.

Jag tycker inte om det här begreppet ”duktig flicka”, för i mina ögon handlar det inte om att prestera så mycket som det handlar om självbestraffning. Att aldrig tillåta sig själv att bara ha det bra. Att alltid behöva dra saker till sin spets och göra det till en fråga om prestationer. Det gäller allt; kreativitet, tankeverksamhet, relationer.

En annan intressant grej är hur oerhört stressad jag blir när jag upplever att saker och ting liksom fungerar bra. Så fort något faller på plats så lassar jag liksom på alldeles för mycket på mig själv, så att det går åt helvete igen. Typ om jag känner mig ”produktiv” en dag så kan jag inte bara göra det jag behöver och sedan ta det lugnt, utan jag måste göra tusen olika saker bara för att jag har möjligheten. Det kan vara som att jag eftersträvar ett tillstånd när jag inte kan göra någonting bara för att få vila.

Det om är så jobbigt med detta är att det blir så svårt att balansera. För att jag ska kunna ta det lugnt måste jag ägna mig åt saker som inte på minsta sätt stimulerar mig inom ett område där jag kan få för mig att jag behöver prestera, och det tråkar såklart ut mig till slut. Jag vill bara att det ska bli lättare att hitta någon slags balans, där jag faktiskt typ kan göra saker och sedan vara nöjd med det, inte direkt tänka att jag behöver göra ännu mer.