Jag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.
Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.
I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.
Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.
Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.
Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.
Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.
Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.