Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om rädslan inför att må bättre

I ett av mina senaste uppbrott kände jag en känsla som var helt ny för mig; jag ville inte kräla mer.

Jag blev dumpad på svinigast möjliga sätt; över telefon mitt i en stor livskris, i upptrappningen av en psykos, och dessutom timat så att jag inte hade någon vän i närheten (hon hade precis tagit tåget till stockholm när min dåvarande flickvän ringde och dumpade mig). Allt urartade i ett enda stora kaos som är alldeles för jobbigt för att beskriva, men jag blev verkligen riktigt illa däran. Detta var också en del av upptrappningen till psykosen jag sedan hade; det blev för mycket känslor för mig att processa. Men en sak visste jag; jag ville inte kräla, jag ville behålla någon form av värdighet genom psykosen.

Mitt i allt det här var jag bara ett enda stort frågetecken. Jag som alltid hade varit den som krälade i skiten för mina partners. Nu fanns den utvägen liksom inte kvar. Det var inte ett alternativ att försöka gå tillbaka till någon som behandlat en som skit. Jag skrev en kortare dikt om detta:

Vad vet jag om att gå rakryggat
Jag har ju bara krälat mig
Igenom livet

Jag tänker att detta går att applicera på mycket. När en liksom börjar må bättre, börjar värna om sig själv, och vilken oerhört obehaglig upplevelse det kan vara. Till exempel att städa efter en lång tid depression. Visst är det skönt, men det är också nytt. Det går inte att ta in. Jag, som alltid har klamrat mig fast vid destruktiva relationer som någon slags utväg ur alla negativa känslor, fick plötsligt ett annat sätt att hantera världen. Det var ny mark.

krälalitetillHar ni någon erfarenhet av att känna rädsla inför att börja må bättre eller hantera saker bättre? Dela gärna med er!

8 kommentarer till Om rädslan inför att må bättre

  • . skriver:

    livet är pest! ingen protest.
    När skuggan överfaller
    krälar hjärtat i hundratio
    vem vet när det slutar
    sinnet dunkar blues
    smärtan gör så ont att den inte längre känns
    ljuset blir obarmhärtigt
    endast kylan lindrar.

  • Eddeluns skriver:

    Är i den situationen just precis nu. Känslan när mitt ex vill att allt ska vara som vanligt (hon bor i annat land och kan dejta vem hon vill men ha mig bredvid som oifrågasättande lyssnar på vad hon tycker är viktigt och ta en och annan knullsemester hos mig när det passar) efter att ha gjort mig fett upprörd för att hon utövat härskartekniker och jag kände att nej nu får hon fan försvinna. Jag sa åt henne precis vad jag kände och det var så sjukt att inse att jag inte gjorde så bara för att det var rätt utan för att jag verkligen ville. Att jag inte ville prata med henne mer. Det är en helt ny känsla som jag inte helt och hållet kan förstå att jag har. Skriver nästan till henne av vana ibland men gör det inte för jag vill inte höra av henne. Städade min snusklya till internatrum idag och det var en väldigt underlig känsla. Förstår inte varför jag plötsligt börjar orka.

    (Nu blev det nog rörigt. Jag skriver aldrig kommentarer på bloggar.)

    PS. Du är grym, känner igen mig i så sjukt mycket du skriver om!

  • Erica skriver:

    Jag tror att rädslan för att må bättre handlar om rädslan för något nytt. För har var varit deprimerad eller nertryckt länge så är det liksom det normala. Man vet hut det är och hur man hanterar det (även om man uppenbarligen inte har någor bra sätt att hantera det om man fortfarande är kvar o det). Der är någon slags trygghet medan att börja må bättre är någor helt nytt och annat och kan vara läskigt.

  • M skriver:

    +1 på Erikas kommentar

    Egentligen har jag velat säga ett tag att din poesi verkligen tagit ett stort kliv framåt senaste halvåret eller så.

  • Rebecca skriver:

    Under min tonårstid (är snart 21) romantiserade jag destruktivitet så mycket att det blev super skämmigt att vara positiv och glad. Alltså tänkte att ”åh om jag ler och skrattar kommer ingen ta mig seriöst när jag möglar bort på min säng i morgon” och det tankesättet följde mig väldigt länge. Håller med föregående kommentar om att depression/destruktivitet är något som är ”stadigare” än att släppa taget, acceptera och framförallt försöka och göra om för sig själv. Tänker att det har med så mycket att göra som ålder och erfarenheter men också att en omger sig med andra människor eller i mitt fall inte läser bloggar/följer sociala medier som är triggande. Att hata sig själv är enkelt men att älska sig själv är nog det svåraste som finns.

  • Linn skriver:

    För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
    Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv