Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.

Jag har ju skrivit om det här med makten att begära tidigare:

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

Och jag har utifrån det här funderat lite på mäns reaktioner när de ”förvägras” kvinnor.

Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.

IMG_20141112_133948

Grundtillståndet för mannen är att han förtjänar kvinnor just för att han är man, det räcker med att han inte gör något direkt fel. Han tänker sig inte att det är relevant att kvinnorna ska få ut något särskilt av att ha en relation med honom, utan ser det snarare i termer av att han inte aktivt beter sig på ett sätt som gör honom oförtjänt av en relation. Många kvinnor internaliserar också den här idén genom att resonera i termer av att ”han är så snäll” och liknande, utan att sätta något större värde vid att de ska ha en relation som får dem att må bra, att utvecklas.

Jag tänker att denna föreställning är någon slags kärna när det kommer till mäns våld i detta samhälle. Eftersom de känner sig berövade på sina rättigheter när de inte får tillgång till kvinnor på det sätt de önskar, till exempel när kvinnan de lever med (”deras kvinna”), inte glatt underkastar sig alla deras nycker, så blir det ”naturligt” att ta till våld. Våld är något en tar till när en upplever sig ha legitimitet till det, och eftersom mannen uppfattar situationen som att hans legitima anspråk inte har besvarats så är våld ”möjligt”. Våld hade inte varit ”möjligt” på samma sätt om han inte hade ansett sig ha någon legitimitet i grunden. Visst hade rent fysiska våldshandlingar kunnat förekomma, men de har inte samma betydelse om personen som begår dem inte kan stå fast vid sina anspråk och kunna hävda sin ”rätt” genom upprepade våldshandlingar. Att kunna använda våld som maktmedel bygger på att en själv uppfattar våldet som legitimt, så att en kan framhärda i det. Det är därför mäns våld är så skrämmande, för att det uppfattas som legitimt av dem själva och därför obehindrat kan användas för att få det de vill ha.

IMG_20141112_132912Detta hänger såklart ihop med makten att begära; eftersom män tänker sig att deras anspråk är legitima så kan de obehindrat formulera dem, för att sedan söka efter att få dem tillfredsställda med vilka medel som nu står till godo. De kan formulera dessa anspråk eftersom de vet att de också har en legitim rätt att sträva efter att tillfredsställa dem. Det blir meningsfullt för dem att göra dessa anspråk, att formulera dessa begär, eftersom de kan agera på dem.

Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. Att aktivt använda våld som ett kontrollmedel för att få något en har en naturgiven rätt till är inte på samma sätt något som kvinnor kan göra gentemot män. Det förekommer säkert, men det ingår inte i hur kvinnor generellt lär sig att förhålla sig till världen.

7 reaktioner till “Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.”

  1. gagagaaaaadddd vad bra du skriver! 😀

    (och helt OT så stod jag brevid dig på centralen i Örebro för ett tag sen, Blev helt starstruck och te mig. Alltså kände mig råfånig och vågade inte alls hälsa och säga att jag följer din blogg slaviskt. Aja nu vet du hehe.)

  2. Fanny citat:

    ”Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. ”

    Vinkeln som sådan ser jag som helt valid sett till hur maktstrukturen patriarkatet ser ut från min vinkel. MEN… här stöter Jag på ett stort frågetecken s a s för min personliga del och undrar ifall jag är någon slags specialfall pga vissa saker som har att göra med min ”relations-läggning” men även min sexuella (som poly/RA inom det grå asexuella spektrumet) :

    ”Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.”

    ”Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. ”

    Då kan jag säga att jag befunnit mig i x-antal situationer där en kvinnas begär till mig som man (kan röra sig om sex, kan röra sig om romantiska känslor, etc) har spårat ur fullständigt när jag förvägrat dom vad dom BEGÄR. Ty begär och jag är INTE kompatibla på något sätt. Jag begär inte när det kommer till intima känslor (=obs – mycket bred definition) överhuvudtaget pga det var detta som en gång i tiden utav mig själv ansågs som totalt förödande för mitt liv och min riktiga personlighet och när jag blir (emfas) objekt för begär så sätter jag stopp där direkt vilket uppenbarligen fått vissa kvinnor att bli mer än förbannade under årens gång. Det har aldrig gått till fysiskt våld men däremot till vissa former utav psykologiskt våld och det är illa nog, IMO.

    Vem som helst är välkommen att kommentera min post och jag uppmuntrar till det för här föreligger som sagt ett stort frågetecken för mig som person OM det är så att jag råkat bli någon form utav specialfall här.

  3. Tror väl att Fanny menar mer generellt, självklart kan enskilda män ha upplevelser av liknande slag. Jag har väl inte blivit utsatt pågrund av nekande men däremot blivit tafsad/catcallad etc av vissa tjejer, i synnerhet på fyllan.

    Generellt sett har ju män helt klart både förväntningen och ”kravet” att vara den som inleder och initierar processen (tänker på all form av uppvaktning man klassiskt assosicerar till det här och som vi reproducerar i film, TV, böcker etc), men det är väldigt nyttigt att som kille läsa om ”baksidan” av de här förväntningarna – det som Fanny beskriver som en makt och som inte är uppskattat alla gånger av tjejer.

    1. Alltså jag menar nog individuella män i hög grad. FInns ju variationer men anser ej att kvinnor kan agera på motsvarande sätt.

      1. Ok. Intressant att höra. Jag kan ”köpa” det (ungefär som att det spelar roll) på så vis att även om jag kan ha utsatts för liknande saker så har jag ju aldrig blivit rädd eller känt att obehaget dröjer kvar längre än ”men åh vilken jobbig person”, och så är det nog inte för tjejer i allmänhet. Där finns ju också en rädsla som går utöver den enskilda handlingen genom den generella maktobalansen.
        Tack för inblick i ditt tänk.

Lämna ett svar till Jonte Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *