Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

6 reaktioner till “Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.”

  1. Klokt och nyanserat (som vanligt).

    Jobbigt att reformera i ett befintligt system när man egentligen skulle önska sig att ett helt annat var möjligt? Men konkret politik handlar väl om att renovera och lappa i det man har, OCH om att fundera på hur man skulle vilja ha det om man fick riva allt och bygga helt nytt.

  2. Jag blev intresserad av valfrihet, och ringde chefen för äldreomsorgen i Lund. På frågan om jag kunde välja kommunalt vårdboende om jag skulle behöva bo så i ett framtida skede svarade hen att det går inte. När jag väl flyttat in kan jag ställa mig i kö till byte däremot. Men det är ju nu som jag är vid många av mina sinnens fulla bruk. Senare kan det vara svårt att fatta och motivera beslut. Samt driva igenom dom.
    I alla fall: det finns alltså inte valfrihet, åtminstone inte i Lund. Hade den funnits skulle vi snart vara kvitt både Carema och Attendo och fan och hans mormor och hela det spekulerarbyket efter alla missförhållanderapporter som deras inrättningar genererat.
    Men det är klart – tjänar jag femtiotusen i månaden gör en skattehöjning på 40 öre att jag får lägga ut tvåhundra kronor mer i månaden. Det skulle bli orimligt, även om det också skulle räcka för att hjälpa upp skolorna ett stycke, anser den styrande borgerliga majoriteten.

    1. Som jag förstått det kan kommunerna själva bestämma hur de ska ha det med ”valfriheten”, ås jag vet inte om Lunds modell är en som syftar till valfrihet eller om det är något annat. Intressant hur som helst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *