Jag tänker inte tugga analysen åt dig.
Ibland hör en snyfthistorier om män (ja, det är alltid män) som minsann vill förstå feminism men inte kan för det är så himla himla komplicerat. Det finns så många anledningar till att det kan vara knepigt. Kanske blir det svårt för dem för att ”feminist” är ett så laddat ord, eller för att feminismen ofta blir missförstådd, eller kanske för att en feminist en gång sa något taskigt om män.
Såhär tänker jag: om män lade mindre energi på att hitta på skäl till att de inte förstår feminism och mer energi på att typ försöka släppa sina fördomar och begripa så skulle kanske det här problemet lösa sig automatiskt.
Men nej, istället vill de, likt en fågelunge, ha sin feministiska analys rensad på alla obehagliga ben och färdigtuggad, sedan uppspottad på ett fat så att de sedan kan slicka i sig utan ansträngning. De vill att en ska rensa bort alla ”svåra ord”, att en ska skriva någon jävla punktlista för hur de ska vara jämställda så att de slipper tänka på saken sedan, att en ska ta bort allting som i deras känsliga små huvuden kan verka anklagande mot dem personligen.
Jag är så trött på hur mäns oförmåga att begripa feminism alltid förklaras med att feminister gör si och så, använder fel ord och så vidare. Kan det inte också ha liiite att göra med att en ganska stor del män aktivt sitter och motarbetar när någon försöker förklara genom att typ missuppfatta saker med flit, flytta fokus från saken till vad en feminist sa en gång, använda härskartekniker eller helt enkelt strunta i att ta något till sig. Alltså, det har hänt mig så många gånger att samma person ba ”men män kan också ha det dåligt/kvinnor kan också vara taskiga” när en har förklarat typ 100 gånger att strukturellt förtryck av kvinnor inte betyder att alla män har det bra och att kvinnor aldrig någonsin kan vara förtryckare.
Sedan bidrar det såklart att ganska många män är rätt duktiga på att sprida allt detta, alltså aktivt trashar feminism. Jag köper tyvärr inte att skälet till detta skulle vara att det är svårt att begripa vad feminism handlar om, för det finns fan ingen ödmjukhet eller vilja att förstå hos dessa personer. De har bara gjort sin tolkning och sedan vägrar de släppa den fast en gång på gång förklarar att det inte är så det ligger till.
Såhär: om du inte är villig att anstränga dig för att förstå feminism så bidrar du till förtrycket av kvinnor. Ja, så är det faktiskt. Det gör dig helt enkelt till en förtryckare av rang. Vill du inte vara det så är det dags att sätta din hjärna i arbete och försöka begripa. Och vet du vad, det är inte svårt. Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare som tar det hela på en väääldigt grundläggande nivå. Du kan börja där. Men nej, jag tänker inte rensa och tugga analysen åt dig.
Om vi gör som de säger så låter vi oss hindras.
En grej som jag tänkte lite på apropå det förra inlägget är det här med när uttalade feminister säger åt andra feminister att de inte ska vara så ”extrema” för att det typ ger feminismen ”dåligt rykte”. Det är ju något en hör titt som tätt, typ att min ”hårda ton” skulle ge feminismen dåligt rykte. Alltså såhär: jag är en person, jag har inga förtroendeuppdrag inom någon feministisk organisation och jag representerar på intet sätt ”feminismen”. Det är fullständigt orimligt att jag personligen skulle dra feminismen i skiten.
De som är skyldiga till feminismens dåliga rykte är ju knappast enskilda feminister som säger dumheter utan de som envisas med att tolka detta som något representativt för rörelsen och dessutom blåsa upp det till helt orimliga proportioner. Och det är inte så konstigt, för det är så en gör med politiska motståndare. Det märkliga är när andra feminister spelar med i det här unkna spelet.
Det känns så jävla skevt när andra feminister ägnar sig åt den här ”skylla på offret”-grejen. Hörni, ni ska ju ha lite grundläggande maktanalys och sådär, så fundera istället på det eventuella skäl som människor kan ha till att använda enskilda feminister överträdelser för att smutskasta rörelsen som helhet. Kan det vara så att de uppehåller sig orimligt mycket vid personfrågor för att slippa diskutera själva åsikterna? Kan det vara så att de typ letar upp en massa skit feminister gjort och sagt för att kunna trycka upp det i ansiktet så fort någon nämner ”jämställdhet”, och på så vis effektivt styra om diskussionen till något betydligt bekvämare för dem, nämligen vilken feminist som sagt och gjort vad och om det var okej eller inte.
Spela i med i det här jävla spelet, ta inte debatten på den nivån. Det enda det leder till är splittring. För ni kommer tyvärr aldrig att lyckas rensa ut alla obekväma feminister, och om ni mot förmodan gör det så kommer ribban alltid att höjas så att det till slut inte finns plats med mer än ”jag tycker det är bra med jämställdhet men ingen ska behöva anstränga sig eller ändra sitt sätt att leva eller något”. Ni måste förstå att problemet inte är att vi är för extrema, utan att det finns en massa människor som gör allt i sin makt för att hindra oss. Och om vi gör som de säger så läter vi oss hindras.
Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.
Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.
Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.
Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:
Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.
Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.
Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.
Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:
Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.
Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.
Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.
Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.
Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.
Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.
Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.
Våldsnormalisering.
På feministiskt forum gick jag på en intressant föreläsning om våldsförebyggande arbete ur genusperspektiv. Det handlade främst om att motverka olika föreställningar om maskulinitet och våld som något självklart sammanlänkat. Det var skrämmande när de berättade att sexuella trakasserier var såpass normaliserat att det inte ens sågs som kränkningar. Har själv många minnen av våld och trakasserier jag bevittnat som sågs som helt normala inslag, det är så jävla tragiskt att människor lärs in i att båda acceptera och utöva våld.
Hur upplevde ni det i skolan? Var våld och trakasserier vanligt förekommande och hur reagerade folk på det?
Twitter 12/5.
Så sjukt trött på alla som ba ”detta är marxism” och helt ignorerar att det utvecklats sedan Marx. T.ex. denna gamla fina: Marx sa att det skulle bli kommunism MEN DET BLEV DET INTE! Alltså: marxism = fel i alla lägen!!! Som om inte liberala filosofer gjort felaktiga prognoser? Det gör verkligen inte hela teorin ogiltig.
Marxism är inte en gubbes prognoser utan ett helt jävla system för att förstå verkligheten och tänka kring den. Fatta det snälla. Mig veterligen så har många marxister uppehållit sig vid frågan om varför kommunismen dröjer, och också utvecklat teorier.
Tycker att det är så tröttsamt hur folk ständigt ska misskreditera hela marxismen pga typ ”Marx hade fel kring denna lilla detalj”. Det är så vetenskap och ideologi fungerar; någon lägger grunden, och andra utvecklar och omarbetar när ny fakta tillkommer. Det är helt orimligt att förvänta sig att en enda person skulle suttit inne på hela sanningen, och ingen marxist tror heller det. Grejen är inte att Marx läses som någon jävla profetia, utan att hen erbjuder verktyg för att förstå verkligheten som ännu är giltiga.
Har btw inte ens läst Marx, går ändå att vara marxist pga handlar liksom inte om _personen_ Marx.
Samma sak när folk ska kritisera Freud pga ”hade fel”. Ja, och så lade hen även en stor del av grunden till psykologi. Händer ju _aldrig_ att folk har samma approach till naturvetenskap. Som t.ex. att hen som upptäckte atomen trodde den var odelbar.
Gud, folk som ser idéer som typ rätt eller fel och helt oföränderliga. Denna jävla personkult när det kommer till vetenskap och idéer. Folk kommer liksom inte på saker helt själv i regel. Det handlar om att föra vidare tanketraditioner, utveckla och undersöka idéer och så vidare. Finns liksom inga genier som ba sitter på sin röv och funderar och sedan kommer på hur allt funkar. För det mesta har folk upp över öronen fel i en massa grejer, betyder inte att deras tankar inte är användbara eller kloka.
Ja, Marx hade fel (om det nu ens var så, känns som vulgotolkning). Kan vi börja diskutera hens teorier nu? Så tydligt hur folk uppehåller sig vid detta sagda ”fel” för att slippa diskutera det innehåll som fortfarande är relevant. Det är väl fan inte ngn marxist som ba ”jag är marxist pga hen lyckades förutse allt”. Inte på den banala nivå diskussionen ligger. Alltså ursäkta men det är liksom inte relevant idag att diskutera vad en gubbe eventuellt trodde skulle ske för 150 år sedan.
Twitter 11/5.
Angående Iogt-Nto: att en kampanj är sexistisk betyder inte att de är kvinnohatare eller mer sexistiska än folk i allmänhet. Jag litar på att Iogt-Nto jobbar med jämställdhet och att de har ambitionen att vara jämställda. Ibland blir det fel ändå. Det blir lätt så i ett sexistiskt samhälle. Då är det bara att torka tårarna, ta åt sig av kritiken och göra bättre nästa gång.
Generellt när folk blir anklagade för sexism är det vanligt att de ser det som att en anklagar dem för att vara fullfjädrade kvinnohatare. Att råka göra och säga fel är okej, bara en sedan tar till sig av kritiken. Det är att envist hålla fast vid sin misogyni som är ett problem. Problemet är inte att människor ibland gör fel, utan alla dessa idioter som envist håller fast vid sin rätt att göra det. Det går att säga ”jag menade inget illa” första gången, men när en gör det efter att blivit tillsagd 3-4 ggr så menar en faktiskt illa.
Det finns ingen ursäkt för att vara misogyn på samma sätt om och om igen. Det går inte att vara det och ändå säga att det ej är meningen. Gör en samma sak om och om igen är en uppenbarligen inte intresserad av att bete sig väl mot kvinnor, och detta är misogyni. Att konsekvent vägra förstå, att klamra sig fast vid sina sexistiska fördomar och skämt, visar tydligt hur en värderar kvinnors rättigheter. Så vill du inte bli kallad kvinnohatare, sluta ge uttryck för kvinnohat när du faktiskt blir informerad om vad det är.
Fascinerande i vilken grad människor kan tycka sig ha rätt att sprida unkna värderingar utan att få kritik för det.
Taggar inför feministiskt forum!
Kvinnors roll i dagens demokratirörelser.
Samtal om kvinnors roll och kampen för demokrati i olika delar av världen. Vi diskuterar massmedias spegling av händelser. Det blir även filmvisning.
The economic Woman.
Iogt-Nto använder sig av sexismen, de kritiserar den inte.
Nu har det kommer lite svar till kritiken på Iogt-Nto:s senaste kampanj som bland annat jag stått för. Jag vill inleda med att säga att jag inte vill utmåla Iogt-Nto som en sexistisk organisation, eller deras kommunikationschef Karlsson som kvinnohatare. Däremot är de, precis som alla andra, en organisation som verkar i ett patriarkalt samhälle vilket kräver aktivt arbete i organisationen för att komma till bukt med. Jag tror absolut att Iogt-Nto har en del sådant arbete, men i den här kampanjen har det blivit tydligt att det krävs ännu mer.
I en debattartikel i Accent så skriver Ericsson att kampanjen är ”bra och modig”. Detta motiverar hen bland annat såhär:
De missade den centrala punkten av det som försökte sägas: Att alkoholkulturen är precis lika sunkig som könsrollerna. Att vi försöker spegla dem i varandra för att visa att båda håller oss tillbaka och hindrar oss från att leva det liv vi skulle kunna leva.
Ericsson menar alltså att sexismen ska användas för att belysa sunkigheten i alkoholnormen. Jag missade över huvud taget inte vad som försökte sägas, och jag är helt med på budskapet. Alkoholkulturen är sunkig och mycket sexism gror dessutom i den. Däremot så lyckas Iogt-Nto inte spegla detta i sin kampanj. Istället försöker de få fram budskapet om att alkoholnormen är sunkig genom att använda sig av andra sunkiga, sexistiska, normer. Det är skillnad på att belysa sexism och att använda sig av sexism. I mitt tycke är det det senare som sker i Iogt-Nto:s kampanj.
Om de hade velat spegla hur alkoholen tar fram sexismen så hade de till exempel kunnat visa hur en man beter sig svinigt mot en kvinna på fyllan, och det på ett sätt som gör det uppenbart att den är mannen som är den som beter sig illa och inte att kvinnan får ”skylla sig själv” som är där eller liknande. Jag säger inte att det hade varit bra, men det hade i alla fall varit att lyfta fram sexism som något dåligt. Istället så väljer de att visa hur kvinnan gång på gång går över gränser för vad som är ”okej” sexualitet och får skämmas för det.
Det som beskrivs som problemet här är inte sexismen, alltså omvärldens reaktioner på kvinnans normbrytande, promiskuitet och så vidare. Det som är problemet är att kvinnan är full och går emot normer om hur en ”bra” kvinna ska vara, vilket straffas av den nyktra omgivningen (hens chef, som inte bara upplyser hen om pinsamheten i felskicket utan även tycker att det ska tas upp på ett jävla personalmöte). De som reagerar på kvinnans normbrott är alla nyktrare än vad hen är, och får därmed i kontexten stå för någon slags ”vett och sans”. Alltså: det är alkoholen som är skurken eftersom den drar fram normbrotten, den sexistiska omgivningens reaktioner beskrivs däremot som sunda och det som kvinnan ska hålla sig till.
Att kampanjen lägger så stort fokus vid att fulla kvinnor kan råka gå över gränsen för vad en okej sexualitet är och straffas för detta är i mitt tycke att använda sig av sexistiska föreställningar för att avskräcka från alkohol. Det är ju kvinnans agerande som beskrivs som problematiskt, inte omgivningens reaktioner eller förväntningar. Det är kvinnan som ska sluta dricka och på så vis foga sig efter de föreställningar som finns kring hur hen ska vara.
I stripparna kritiseras alkoholnormen, vilket är utmärkt. Tyvärr så stödjer sig i en del av den kritiken som läggs fram på patriarkala strukturer och föreställningar kring hur kvinnor ska vara. Iogt-Nto använder sig av sexism för att kritisera alkoholnormen. De kritiserar inte sexismen, inte alls faktiskt. De får den tvärtom att framstå som något sunt och nyktert.
Patriarkatet.
Jag tänkte att jag skulle förklara det här med min syn på patriarkatet. Först tänkte jag att det skulle bli typ 1-2 sidor, men det blev betydligt längre. Detta är i alla fall menat att vara en grundläggande redogörelse för hur jag använder begreppet och lite om hur patriarkatet tar sig uttryck och fungerar. Jag är ingen företrädare för alla feminister. Jag baserar mina uppfattningar i hög grad på feministisk litteratur, som ofta är radikalfeministisk. Jag definierar även mig själv som radikalfeminist. Den sista delen, alltså den om patriarkal exploatering, är ganska akademisk eftersom jag själv inte fått grepp om tankarna bra nog för att uttrycka mig enklare kring dem (om det ens går, allt går inte att uttrycka enkelt) men det handlar om vad jag anser vara patriarkatets kärna. Utöver detta så tror jag att det är en ganska bra och pedagogisk förklaring av vad patriarkatet är. Läs gärna och ställ frågor om något är oklart.
Jag ska börja med att förklara vad patriarkatet inte är och därmed be er släppa dessa idéer under er fortsatta läsning. Patriarkatet är inte en struktur som upprätthålls endast av män. Det är inte heller något som alla män aktivt verkar för att upprätthålla och dra vinning ur, även om vissa säkert gör det. Det är inte en fast och oföränderlig struktur. Det är inte heller den enda maktordning som finns i samhället, utan det finns flera olika som samverkar på en massa olika sätt.
Så som jag definierar patriarkatet så är det en struktur i samhälle där kvinnor som kollektiv diskrimineras och män som kollektiv privilegieras. Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang. Det finns flera olika maktordningar i samhället, som kretsar kring till exempel klass, etnicitet eller funktionalitet. En kvinna som är medel- eller överklass och vit kan ha det bättre sammantaget än en manlig PoC som tillhör arbetarklassen. Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.
Det finns också sammanhang där män är diskriminerade för att det anses vara ”kvinnliga” områden, som till exempel barnomsorg, där män inte förutsätts vara lika kunniga och ibland misstänkliggörs som till exempel pedofiler. Detta är också en effekt av patriarkatet även om män drabbas av det. Det kan även finnas män som är obekväma i en mansroll och kanske skulle gilla att leva i en mer traditionell kvinnlig roll bättre, detta motsäger dock inte patriarkatets existens.
När jag talar om under- och överordning talar jag i termer av makt. Det kan till exempel tänkas att kvinnor ”vinner” saker på patriarkatet, något som människor ibland lyfter upp är att kvinnor lär sig att snacka och känslor och bygger närmre relationer till varandra. Detta är absolut en fördel med att vara kvinna, men det ger oss ingen makt. En kan också tänka sig att en man tycker att det är obehagligt att ha makt, men det ger inte män mindre makt.
Mäns makt finns både på en samhällsnivå i och med att män sitter på fler maktpositioner och så vidare. Mäns makt finns också på individuell nivå, främst genom att män upprätthåller sin makt inom familjen och genom detta vinner vissa fördelar, vilka jag kommer att behandla senare i inlägget. Att du har makt betyder inte att du är lyckligare än någon annan utan att du har möjlighet att kontrollera andra människor, vilket i sin tur kan innebära att en har bättre förutsättningar för att nå sina mål i livet. Det är dock ingen garanti för att en gör det. Generellt kan en nog säga att makt är en fördel i livet, och framförallt att underordning och maktlöshet är en stor nackdel.
Isärhållandet och genusordningen
Centralt i upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Isärhållande är när en delar upp personer, egenskaper, attribut och så vidare i manligt och kvinnligt, och att dessa definieras som varandras motsatser. Exempel på detta är att kvinnor ses som ”mjuka” och män ”hårda”, män är ”rationella” och kvinnor ”känslosamma”, män är ”aggressiva” och kvinnor är ”väna” och så vidare. Att göra uppdelningen är nödvändig för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Det säger sig självt att för att du ska kunna ge två olika kategorier av människor olika positioner i en hierarki så måste du först definiera dem som olika. Detta har gett upphov till något som kallas genusordningen.
Genusordningen är den struktur som göra att personer som beter sig ickestereotypt i förhållande till sitt kön straffas för detta. En extremt stor del av det vokabulär vi har för att förnedra och förolämpa människor bygger på att de beter sig ”fel” i förhållande till sitt kön. Kvinnor kan kallas manhaftiga, män kan kallas för fjollor och så vidare. Detta gör i sin tur att både män och kvinnor förlorar frihet i livet, vilket såklart är en stor förlust för båda könen. Emellertid är det fortfarande så att män är överordnade och kvinnor underordnade, men det är också så att män såväl som kvinnor som bryter om genusordningen underordnas personer som beter sig i enlighet med den. Alltså: kvinnor och män som ikläder sig en traditionell könsroll är överordnade i genusordningen.
När könen etablerats som olika och motsatser till varandra så är det bara att köra på med nedvärderandet av det kvinnliga och uppvärderandet av det manliga, vilket är med och skapar den manliga överordningen. Men om ingen trodde på skillnader mellan könen så hade det såklart inte funkar att uppvärdera manligt och nedvärdera kvinnligt.
Vem skapar och upprätthåller patriarkatet
Så vem är agenten bakom patriarkatet? Det är här ordet ”struktur” kommer in, för det finns liksom inte någon eller några enskilda agenter, någon enskild grupp eller liknande, utan det sker på samhällsnivå. Agenten är vi allihop, män såväl som kvinnor, mig själv inkluderad. Alla ”hjälps åt” att upprätthålla den här strukturen. Däremot så är det till övervägande del män som tjänar på det, och extra mycket män som passar in väl i en traditionell mansroll. En absolut majoritet av männen tjänar dock på patriarkatet i termer av makt, alltså att de i samhället i stor har mer makt än vad en kvinna i samma position skulle ha haft. Ibland blir folk upprörda när de blir konfronterade med att de i sitt agerande upprätthåller patriarkatet, de tycker kanske att det inte var deras mening och liknande. Vad en måste förstå är att det inte spelar någon roll om ens intention är att förtrycka kvinnor eller inte, väldigt få har den här intentionen medvetet (får en hoppas), en kan däremot fortfarande agera på ett sätt som reproducerar patriarkala normer, alldeles utan att vilja göra detta. Detta innebär inte att en är ansvarig för hela patriarkatet, men det innebär att en genom sitt agerande, och framförallt genom att vägra ifrågasätta sitt eget agerande, understödjer att det kan fortsätta existera.
Varför upprätthåller kvinnor patriarkatet? Dels handlar det om att det är insocialiserat, vi har helt enkelt lärt oss detta och därför återskapar vi det. Det finns också kvinnor som har egna intressen i att upprätthålla patriarkatet. Vissa kvinnor som är väldigt stereotypt kvinnliga kan till exempel tjäna på att upprätthålla genusordningen för att de passar så väl in i den, det kan en till exempel se Löwengrip göra när hen propagerar för en väldigt normativ kvinnoideal som hen naturligtvis själv passar väldigt bra in i. Det finns även något som kallas internaliserat kvinnohat, vilket innebär att kvinnor antar negativa attityder till den egna gruppen för att på så vis visa distans till det ”dåliga” i kvinnligheten, något som en kan vinna status på.
En får inte heller glömma att den egna könsrollen är en väldigt viktig del av de flesta människors identitet, även om den ofta kan vara trång. Detta är något vi har lärt oss, byggt våra personligheter kring och så vidare, och det leder såklart till förvirring att inte lägre hänga upp sin förståelse av sig själv eller andra på dessa föreställningar. De könsliga tolkningsramarna är liksom inte lite fernissa som går att skrapa av utan en grundläggande del i hur människor betraktar sin omvärld, som lärts in i oss sedan födseln. Detta betyder inte att det är omöjligt att ändra, däremot så betyder det att ändrande innebär en identitetsförlust för många, att en måste ifrågasätta en massa av det en tar för givet, och det är en jobbig process för vem som helst.
Vad det finns för orsaker till att patriarkatet en gång uppstod kan en såklart spekulera friskt i, och troligen kommer vi aldrig att få något entydigt svar på det hela. Ibland lyfter folk fram ”evolutionspsykologiska” perspektiv som kanske handlar om att män objektifierar kvinnor för att män har mer sexlust, att män har en naturlig instinkt att bruka våld och ”skydda” sin kvinna, att kvinnor är mer ämnade att vårda och så vidare. Frågan är hur relevant det är vad som är den ursprungliga orsaken till detta, att något går att förklara gör inte att det är rätt på något vis. Ibland talas det om patriarkala strukturer som naturliga, och då menar folk ofta att det är naturligt för att det handlar om biologiska skillnader män och kvinnor emellan. Men att det finns vissa skillnader mellan könen, av vilka många är omdebatterade, är inte i sig ett skäl till att förstärka dessa genom genusordningen eller att tillskriva könen olika värde,vilket är en stor del av patriarkatets funktionssätt. Att män till exempel är fysiskt starkare gör inte att de har rätt att använda den fysiska styrkan för att skapa sig makt över kvinnor. På ett sätt är såklart patriarkatet naturligt eftersom det faktiskt uppstått, men att det gjort det betyder inte att det på något sätt är bra eller att det inte går att förändra.
Frivillighet
Sedan är det frågan om frivillighet. Ibland talas det om att kvinnor faktiskt frivilligt underkastar sig i patriarkatet, och att avsaknaden av tvång gör att det inte är fel. För det första så tycker jag att tal om frivillighet och ofrivillighet i dessa sammanhang är lite märkligt. Vi talar om stora samhällssystem, saker människor blir inlärda sedan barnsben, det är klart en påverkas av sin uppfostran och världen omkring sig. Att en sedan själv går och underkastar sig patriarkala strukturer utan att ha en pistol i nacken är egentligen inte så konstigt med tanke på att människor är sociala varelser, men jag ska ändå göra en utvikning kring just begreppet frivillighet eftersom det är väldigt relevant för förståelsen av patriarkatet.
Även om våldet inte tar sig uttryck direkt till alla kvinnor så finns det ofta ett hot om våld i bakgrunden i patriarkatet. Ett exempel är hur kvinnor får höra att de ska ”akta sig” för att inte bli våldtagna, träffa fel män och liknande. Det är få kvinnor som blir utsatta för detta våld, men det finns en föreställning i samhället om att det föreligger ett ständigt hot om våld och att kvinnor själv måste ombesörja att inte bli utsatta för det. Detta drabbar alla kvinnor, och ger alla män ett övertag, även de män som aldrig själva skulle utsätta någon för våld. Många drabbas även av psykiskt och fysiskt våld när de bryta mot vissa patriarkala normer, som till exempel genusordningen. Även de personer som inte själva drabbas av detta våld påverkas av det eftersom de vet vad som väntar om de själva bryter normerna, resultatet blir alltså repression för alla, inte bara för de som faktiskt utsätts för våldet. Att gå utanför sin könsroll straffas. Att bli objektifierad är också en form av psykiskt våld, och uppmuntrar dessutom till våld mot kvinnor genom att avskriva dem mänskliga egenskaper.
Poängen är att bara för att våldet inte utövas aktivt mot alla kvinnor från alla män så betyder inte det att våldet inte finns där. Risken för våldtäkt är till exempel något som många kvinnor tar med i beräkningen i sin vardag, så de påverkas av det även om de inte blivit utsatta för det personligen. Detta innebär inte att du som man är personligt ansvarig för våld mot kvinnor, våldtäkter och så vidare, men det innebär att du måste förstå dig själv i din samhälleliga position som man gentemot kvinnor. Vad innebär det att vara man när kvinnor lever under ett hot om våld från män? Hur kan en göra för att förändra detta?
Sedan så är frivillighet, eller illusionen av densamma, en viktig del i patriarkatet. För det första så är det såklart viktigt för att upprätthålla en maktordning att den uppfattas som naturlig och/eller rättvis av de som blir förtrycka. Ingen vill ju vara förtryckt. Därför så läggs det en massa energi på att förklara patriarkatet som naturligt och/eller rättvist på olika sätt, vilket såklart påverkar oss. Jag tycker att den definition som Jónasdóttir lånar från Tormey i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen är bra:
Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.
Allt förtryck behöver alltså inte ske med direkt tvång, utan kan lika gärna vara en social process där personer blir inlärda i ett visst sätt att betrakta sig själva, i kvinnors fall som underordnade män och behäftade med ett gäng ”kvinnliga” egenskaper. Såhär menar jag att mycket av det patriarkala förtrycket fungerar, men att det också finns inslag av våld som jag beskrev ovan. Av dessa två skäl så anser jag inte att det faktum att kvinnor ofta synbart frivilligt underkastar sig patriarkala strukturer inte spelar särskilt stor roll för att avgöra om det rör sig om förtryck eller inte. Hot om våld kan vara indirekt och frivillighet kan vara resultatet av att en har blivit inpräntad med vissa uppfattningar om ens naturliga position i samhället som en agerar efter.
Den patriarkala exploateringen
Så vad är det sedan som sker i patriarkatet? Hur tjänar män på patriarkatet? Här har jag ett perspektiv som jag har fått uppfattningen är radikalfeministiskt, och jag tror även att det är ganska avancerat så jag kan verkligen inte garantera att jag har allt på plats eller att det är lätt att begripa. Det är ganska nya tankar för mig. Läs, fundera på saken och skriva gärna om du har något att tillägga eller undrar över något. Jag menar att det främst handlar om att kvinnor dräneras på energi i relationer, alltså att kvinnor står för en större del av hushållsarbetet, det känslomässiga arbetet, det reproduktiva arbetet som alltså både innefattar fostrandet av barn men också omvårdande arbete, att kvinnor uppoffrar sig för män och så vidare. Även här tar jag hjälp av Jónasdóttir:
För det andra är könsmaktssystemets utsugning inte bara en fråga om arbete eller ojämnt fördelade hushållssysslor. Arbetsdelningen är tveklöst en utomordentligt viktig faktor och det måste ske långtgående förändringar på detta område för att förhållandet mellan könen över huvud taget ska ändras. Könsmaktssystemets utsugningsprocess går emellertid bortom den ena partens större hushållsbördor, och bortom den andra partens större tilldelning av fri tid. Det som formar villkoren för detta är ett djupare liggande maktförhållande, en relation av tillägnelse och engagemang. Kvinnor avkrävs (eller avkräver sig själva) sin livskraft och förväntas ställa sig helt och hållet till förfogande utan att själva kunna bestämma villkoren, annat än inom mycket begränsade ramar. Om vkinnorna vill ha tillgång till det könsliga livets näringskällor, om det vill kunna växa och vidmakthålla sig själva som självständiga samhällsvarelser, som könsvarelser[som jag tolkar detta så är det alltså nödvändigt att vara en könsvarelse för att kunna vara en samhällsvarelse i dagens samhälle], blir det i regel mer eller mindre på underkastelsens villkor.
Det är viktigt här att skilja på män och kvinnor som människor och män som män och kvinnor som kvinnor. Om vi till exempel talar om att personer blir utnyttjande på arbetsplatsen så talar vi om kapitalistisk exploatering. Det kan vara fler män eller kvinnor som blir utsatta för denna exploatering, men exploateringen sker fortfarande inom kapitalismen, det är en utsugning av män och/eller kvinnor som arbetare, och inte av män och/eller kvinnor som könsliga varelser. Här menar jag att det inte finns något förtryck av män som drabbar män som män (om en inte räknar in förtrycket i genusordningen, men eftersom det drabbar både kvinnor och män men på olika sätt så vet jag inte). Däremot finns det omfattande förtryck av män som arbetare, som PoC:s, som funktionshindrade och så vidare vilket såklart är ytterst viktigt men inte att jämställa med mansförtryck. På samma sätt är till exempel förtrycket av vissa kvinnodominerade yrkesgrupper inte förtryck av kvinnor som kvinnor, men däremot kan den underordning som kvinnliga yrkesgrupper ha vara sprunget ur den specifikt könsliga exploateringen av kvinnor som kvinnor.
För att uttrycka sig lite enklare så finns det alltså ett specifikt förtryck som sker av kvinnor som kvinnor. Detta förtryck skapar förutsättningar för att kvinnor ska exploateras på arbetskraft, kärlekskraft, omsorg och så vidare. Ur denna relation så går männen ut som vinnare, eftersom det sker ett ojämnt utbyte av alla dessa resurser. Kvinnorna dräneras på energi och männen tillägnar sig den, kvinnorna hindras från att utvecklas som personer medan männen får mer resurser för att göra detta.
Men att detta förtryck, som jag menar är det grundläggande, finns i relationerna gör såklart inte kvinnoförtrycket i till exempel arbetslivet är mindre viktigt att bekämpa eller påtagligt för den om drabbas av det. Det betyder bara att det inte är det förtrycket som är patriarkatets hårda kärna.
Ett försök att knyta ihop säcken
Så vad innebär då allt detta? Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.
Vad kan en göra åt detta? En kan motverka genusordningen, alltså isärhållandet av manligt och kvinnligt, som är grundläggande för att upprätthålla patriarkatet. En kan också motverka den manliga överordningen genom att se och motverka det manliga tolkningsföreträdet och jobba för en jämlik fördelning av allt arbete i relationen, alltså såväl hushållsarbete, omvårdande arbete, känslomässigt arbete och den energi en tillägnar varandra. Överlag kan en engagera sig feministiskt och anta de praktiker som finns där.
Kommentarer.