Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

wpid-img_20140514_101342.jpgJag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

25 reaktioner till “Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.”

  1. En följdfråga – tycker du att det är ok att ifrågasätta homo och bisexualitet på samma sätt som du ifrågasätter heterosexualitet. Dvs att man kan bara man prövar? För i så fall så är det ju helt ok att på olika sätt försöka förändra människors sexualitet med yttre påverkan.
    Politiserad sexualitet?

    1. Tycker inte att det är samma sak alls. Det finns ingen homo- eller binorm i samhället. Tycker fö inte att ngn ska tvingas in i homo- eller bisexualitet, tycker vi ska ifrågasätta heteronormen.

      1. Heteronormen ska ifrågasättas absolut, men själva sexualitetsförhållandet måste ju gälla alla sexualiteter, om homosexualitet är biologiskt så är även hetero det. Annars gäller ju förhållandet att alla är bi/homo, men har tvingats av normen att vara hetero? Och tvärtom, om heterosexualitet är en social konstruktion så måste även homo/bi vara det, fast en slags ”anti-norm” då? Jag tror att det här är den klassiska arv-miljö-aspekten. Vad kommer först? Är det biologin som skapat våra normer eller är det normerna som skapar vår biologi? Själv har jag inget svar 🙂 tänker åxå ofta att våra normer hindrar oss i att utforska andra vägar…

  2. Det här hade en behövt läsa för länge sedan! Inte undra på att så många kvinnor mår psykiskt dåligt!! Så tacksam att du skriver om detta. Så klokt

  3. Håller helt med. Så fort någon använder ordet ”naturlighet” i ett argument för någonting är det ett tecken på att personen inte är särskilt intelligent eller påläst. Våra tankar och känslor är en produkt av samhället vi lever i, vilket blir uppenbart om man tittar på hur exempelvis skönhetsideal har sett ut i olika tider och på olika platser. Vi attraheras av de kroppar vi blivit inlärda att attraheras av. Att det skulle finnas någon typ av naturlig dragningskraft till en viss typ av kropp är endast en myt.

    1. Jag kanske inte är speciellt påläst eller intelligent. Det kanske är det som gör att mitt sätt att se på mänskligheten skiljer sig lite från ditt. Jag ser människor som naturligt sociala varelser som under alla förhållanden, i alla delar av värden och i alla tider har konstruerat samhällen, med beroenden, specialister, maktstrukturer och en inte obetydlig del våld.

      Det gör att jag först och främst ser samhället som ett resultat av vår natur. Inte oss som ett resultat av samhället.

        1. Jag tror ju lite annorlunda då.

          Inte ett dugg som hönan och ägget alltså.

          Man skulle kunna slänga ut 1000 spädbarn i djungeln och dom skulle växa upp och bilda grupper och till slut samhällen. Det ligger i vår natur som jag ser det. 🙂

          Mina tankar är egentligen inga slagträn i nån debatt men jag reagerar instinktivt när jag hör saker som antyder att ”samhället” skulle vara något annat än lite random människors samlade (o)förmågor. Jag saknar helt politisk hemhörighet. Att män och kvinnor inte är jämnställda stör mig.

          Jag reagerade bara på att du skrev att alla våra tankar och känslor helt styrs av samhället. Jag tror inte på det.

          1. Ok, de skulle bilda grupper o samhällen. Tror du de skulle se ut som vårt samhälle då eller?

            1. Nej, väldigt tveksam till det. Samhällen verkar kunna bli lite hur som helst…?
              Spontant tänker jag djungelfolk, nomader, inuiter och Hollywood-fruar. Finns ingen stringens alls.

              Men alltså, det här är inget jag kan backa upp utan rent tyckande, tro och lite kritiskt tänkande!

              Har grundläggande (över?)tro på människors förmåga att utvecklas.

                1. Poängen?

                  Jag tror inte att allas tankar och känslor är ett resultat av hur samhället ser ut. Jag tror att varje ny individ förändrar samhället. Jag tillskriver människorna lite högre makt än att bara tänka saker som samhället dikterar.

                  1. Men du driver ju tesen att det är biologin som styr? Fattar inte. Dessutom handlar det inte om total avsaknad av fri vilja utan om att samhället sätter upp gränserna.

                    1. Ja… I den mån jag ens driver nån tes.
                      Fast jag backar tillbaka lite och kollar – reaktionen var på det kategoriska i synen på ordet ”naturligt”. I kommentaren.

                      Jag hade nog reagerat tvärt om på ett påstående att allt vi gör styrs av biologi. Vi är ju i växelverkan med vår omgivning känner jag. Alltså tror jag t.ex. att just du har makten att forma samhället jag lever i.

                      Det är samma samhälle som skapat nazister, miljöaktivister, jehovas vittnen och feminister. Så gränserna är inte direkt snäva.

  4. Dock behöver ju ”social konstruktion” inte innebära att det är lätt att ändra på. Även sociala konstruktioner kan väl sitta ända in i ryggmärgen? Och omvänt, något kan till stor del vara medfött men ändå möjligt att till viss del ”träna om”. Ser ofta att det görs en koppling social konstruktion=lätt att ändra på, medfött=omöjligt att ändra på, men så behöver det inte vara.

    Annars stör jag mig också på att det finns ett kärleksideal som går ut på att kärleken bara ska svepa iväg en bortom allt förnuft, att det ska vara så enormt irrationellt med kärlek, och att det irrationella är FINT. I mitt förhållande har jag starka känslor, men jag kan lätt dra upp olika skäl också för varför detta förhållande är bra för mig. Så särskilt irrationellt är det inte, tvärtom. Men när jag någon gång hamnat i diskussion om detta har jag märkt att folk tycker det är helt knäppt att säga att ens kärlek nog är ganska så rationell. Det är liksom inte rätt. Kärlek SKA inte vara vettig, den ska bara slå ner i huvudet på en som en blixt och sen ha en i sitt grepp som en sorts neuros. Det finns ju folk som har extrema tvångstankar som t ex får dem att tvätta händerna hundra gånger om dagen fast de egentligen vet att de inte har något skäl att göra det; att det tvärtom sliter ut huden och ger dem exem. Typ så ska kärleken tydligen vara enligt något sorts bisarrt samhälleligt ideal. Man bara får en enorm känsla av att man måste vara med en viss person, oavsett om det är bra för en eller inte, och den känslan är man hjälplös inför, ingen idé att försöka stå emot.

    1. Ja, sociala konstruktioner är ju liksom allt. Klart det inte går att ändra hur som helst.

  5. Jag hör definitivt till de kvinnor som skulle vilja vara lesbisk – önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat känna sexuell attraktion för kvinnor på samma sätt som jag gör för män, för jag hade mått så oändligt mkt bättre av att vara i ett förhållande med en kvinna. Har mkt svårt att tänka mig att jag skulle kunna må helt bra i en relation med en man, och skulle väl av den anledningen ändå kunna tänka mig att hellre leva med en kvinna. Varför blir jag inte bara lesbisk då, som du skriver? Har verkligen försökt, har haft sex med kvinnor som jag har tyckt mkt om, men jag tänder helt enkelt inte på kvinnor. Precis som många homosexuella antagligen försökt tvinga sig själva att tända på det motsatta könet, utan framgång. Varför skulle det inte vara samma sak, menar du? Om man kan välja att bli lesbisk så måste man väl också kunna välja att bli hetero?

    1. Vill tillägga att jag efter att ha läst inlägget igen förstår din poäng bättre, och håller med där. Att det är riktat till de som inte vågar eller ens kommer på tanken att utforska utanför heteronormen, vilket jag ju inte haft några som helst problem med. Det jag reagerade på och faktiskt tog lite illa upp av var formuleringen ”Så varför blir de inte det?” om att bara bestämma sig för att bli lesbisk. Har ju verkligen försökt och det är en av mina största sorger att jag inte kan känna mig helt tillfreds i något förhållande, varken med män eller kvinnor.

  6. Läste dessutom att könsmaktsordningen ofta är en förutsättning för att kärlek ska uppstå mellan en man och en kvinna. Det låter ju illa, men är kanske logiskt, också med tanke på det du skriver.

  7. Jag tycker att ditt resonemang är lite farligt. Om man godtar att sexuell preferens är något som vi kan ändra på (alltså inte ett medfött drag) så öppnar man upp för synsättet att ”bli” homo- eller bisexuell är ett fritt val och alltså något som man kan avstå. Det borde snarare vara det motsatta synsättet, att alla sexuella preferenser är medfödda men precis lika ”naturliga”, som bäddar för att stärka HBT-personers rättigheter i samhället och som motverkar heteronormen mest. Eller tänker jag fel här?

    1. Jag förstår vad du menar, och tänker att hb-rörelsen hittills har behövt driva tesen att homo- och bisexualitet inte är någonting som går att ”bota” utan är medfött. Tror dock att vi nu kan öppna upp för en mer dynamisk syn på sexualitet. Vidare så tänker jag mig inte att en kan gå från t.ex. homo till hetero på samma sätt, eftersom den som lever homosexuellt ju redan har gjort det trots samhällets press på att leva hetero.

Lämna ett svar till Floodworks Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *