Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

”Pengar är inte meningen i livet”.

Ibland, eller till och med ganska ofta, så stöter man på människor som har det gott ställt men som ska förklara att livets ”verkliga” mening inte är att ha mycket pengar utan att typ kärlek och så vidare är mycket viktigare. Nå, det må så vara, men det stör mig så jävla mycket när folk försöker förminska vikten av ekonomisk orättvisa med att pengar egentligen inte betyder något.

Samma typ av resonemang används ofta för att berättiga löneskillnader mellan olika yrken. Till exempel att vårdpersonal har lägre lön kan motiveras med att det inte är lönen som gör att man väljer ett sådant yrke. Nej, det må så vara att ingen väljer att bli sjuksköterska för att de har så fett betalt (speciellt inte med dagens löneläge) men det motiverar i sig inte varför de ska ha lägre lön än till exempel en elektriker, eller varför inte en banktjänsteman.

Om nu vore så oviktigt att ha mycket pengar så vore väl en offensiv fördelningspolitik det rimligaste? Men av någon anledning så slutar de där argumenten att hagla när man börjar diskutera behovet hos personer som har mycket pengar. Intressant.

64 kommentarer till ”Pengar är inte meningen i livet”.

  • Samir skriver:

    Det har låtit mycket så i barnfattigdom-debatten att vi inte borde förbättra levnadsstandarden för de fattiga eftersom det viktiga är att barnen får kärlek. Men möjligheterna till detta är ju inte oberoende av möjligheterna att tillfredsställa de kroppsliga behoven och behovet av trygghet.

    Jag är uppvuxen i ett fattigt hem. Vi hade inte råd att åka utomlands och jag kläddes i begagnade kläder och åt ofta mat med mycket kålrötter osv. Det var förstås begränsande på många sätt men inte superjobbigt, även om jag befarar att det är mycket värre idag p.g.a. ökat statustänk och ökad stigmatisering av fattigdom (idag ser många fattigdom inte som något man råkar ut för utan något man själv är ansvarig för). Däremot var det jävligt otryggt, man kunde inte klara av oförutsedda utgifter och man levde liksom på myndigheternas nåder och även det har blivit mycket värre idag, socialt understöd ses idag inte alls som en rättighet utan som något man ständigt måste förtjäna på olika sätt. Sen var det garanterat mycket jobbigare för mamma. Barn har inte så stora perspektiv, men vuxna är mer medvetna om alla fattigdomens begränsningar.

    Jag hatar egentligen att man talar om ”barnfattigdom”. För vad är barnfattigdom om inte vuxenfattigdom? Anledningen till att barnen är fattiga är ju att föräldern / föräldrarna är fattiga och i de allra flesta fall så tror jag att föräldrarna lider mer än barnen. Även om många fattiga barns liv också förstörs permanent, p.g.a. att underliggande oro ändå gör det svårare att klara sig i skolan och stigmatisering gör det tufft socialt. Så det är såklart synd om alla. Men inte minst föräldern / föräldrarna. Anledningen till att man talar om just ”barnfattigdom” är ju för barn ses som oskyldiga medan vuxna ses som skyldiga för sin egen situation. Det är så jävla vidrigt och fascistiskt och sånt ”skyll dig själv”-tänk är nästan det enda som kan göra mig aggressiv. Jag hatar verkligen det, det är så ignorant och nedvärderande.

    Aja hur som helst. Det där med behovshierarki, Maslow etc. är rätt vettigt. Om människor inte kan äta sig mätta och hålla sig varma och i trygghet från akuta faror så har man ingen möjlighet att ”förverkliga sig själv” eller något sådant. Det säger sig självt.

    I dagens samhälle så är människorna till för ekonomin. Vi ska uppoffra oss för ekonomin, hela tiden. Men det samhälle jag vill ha är tvärt om så att ekonomin är till för människorna och ska anpassa sig efter våra behov. Det absolut viktigaste är att se till så att ALLA människor får OVILLKORLIG rätt till sina basala behov, som att äta sig mätta, ha någonstans att bo, kunna röra sig fritt (gratis kollektivtrafik) och har möjligheter till att umgås och till rekreation samt till hälso- och sjukvård. Sånt är det absolut viktigaste och sådant som ALLA människor behöver.

    Så det ska man helt enkelt tillfredsställa först av allt. Och det genom att man helt enkelt räknar ut hur mycket arbetskraft som behövs för att säkerhetsställa allt detta och delar det jämlikt på den arbetsföra befolkningen (med modifikation efter förmåga). Det innebär kanske att alla måste arbeta 3 timmar om dagen. Då gör vi så. Så har alla människor fått ett rätt schyst liv. Sen kan vi bygga vidare på det. Och då kan vi i hög grad låta människor göra vad de känner för.

    Så jävla enkelt och självklart. Men tyvärr helt oförenligt med vårt kapitalistiska samhälle.

    • Pelle P skriver:

      ”Det har låtit mycket så i barnfattigdom-debatten att vi inte borde förbättra levnadsstandarden för de fattiga eftersom det viktiga är att barnen får kärlek.” har inte hört detta argumentet alls. Ge gärna länkar till detta!

  • Att säga att pengar inte betyder så mycket är verklighetsfrånvänt. Pengar betyder väldigt mycket om man måste snåla med allt för att få dem att räcka till men det verkar inte alla rika människor förstå.

  • De som säger att pengar inte spelar någon roll glömmer bort skillnaden mellan pengar och konsumtion. Om jag blev socialbidragstagare imorgon så skulle jag ha ungefär lika mycket pengar till konsumtion, men jag skulle inte alls vara lika nöjd med min ekonomiska situation, eftersom hela min tillvaro skulle bli beroende av socialkontorets välvilja.

    För övrigt är socialbidrag konstruerade så att alla som lever på socialbidrag oudvikligen kommer dra på sig oändligt med skulder (genom att vara behovsprövade); det som skiljer den mest sparsamma socialbidragstagare från den mest ekonomisk oansvariga är att den förstas skuldberg växer långsammare. Varvid icke socialbidragstagare pekar på dessa skulder och säger ”anledningen till att socialbidragstagare har det fattigt är som synes att de är dåliga på ekonomi”.

    Notera dock att en ”offensiv fördelningspolitik” inte skulle lösa detta, för låt oss säga att skattetrycket ökades från 50% till 75%, och socialbidragstagarna fick motsvarande ökning. Då skulle de fortfarande drabbas av skulder (eftersom det är behovsprövningen, inte nivån, som leder till skulder). Enda skillnaden skulle vara att privatpersoner med egen inkomst blivit av med hälfen av sina pengar och därmed skulle ha mindre över till att frivilligt donera pengar till skuldtyngda medmänniskor i nöd.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Förstår inte riktigt hur du menar med behovsprövning, utveckla gärna. För övrigt är jag för medborgarlön.

      • Behovsprövade bidrag är när man endast får pengar om man kan uppvisa att man är i behov av dem, t.ex. genom att visa kvitton. Eftersom ”jag vill spara ihop till en buffert för oförutsedda utgifter” inte är ett ”behov” så får man inga pengar att använda till att spara till en buffert för oförutsedda utgifter. Detta innebär att varje gång man drabbas av en oförutsett utgift så tvingas man låna. Och om ”jag vill betala tillbaka mina skulder” inte heller är ett ”behov” så kan man aldrig bli av med denna skuld. Och om, ännu värre, ”jag vill betala räntan för mina tidigare skulder” inte heller är ett behov, så sitter man verkligen i klistret för då kommer skulderna att växa exponentiellt även om man inte drabbas av några mer oförutsedda utgifter.

        Som tur för mig är så har jag aldrig behövt nyttja socialbidrag, så jag vet inte exakt vad gällande sparande och skulder som räknas som ”behov”, och därmed vet jag inte exakt hur snabbt ens skulder är dömda att växa, utan bara att de är dömda att växa.

        Så det är bra att du istället förordar medborgarlön, som inte har detta problem. Mindre bra är att medborgarlön allmänt betraktas som vänsterflum (trots att det varken är ”flum” (utan matematiskt motiverat) eller ”vänster” (även t.ex. Milton Friedman* förespråkade medborgarlön)).

        [*] Själv anser jag förstås att Milton Friedman var alldeles för vänster för min smak, då han hyllade den amrikanska riksbanken, men det har inget med hans ståndpunkt om medborgarlön att göra.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Jaha, du menar så. Ja, det är ett stort problem, och ett av skälen till att jag istället är förmedborgarlön. Jag misstänker dock att våra lösningar för en sådan skiljer sig ganska mycket åt.

          • Jag har inga exakta åsikter om hur medborgarlön ska implementeras, utan kan tänka mig flera alternativ.

            Till att börja med får man fråga sig vilka bidrag som medborgarlönen ska ersätta: Socialbidrag? Bostagsbidrag? Barnbidrag? A-kassa? Pensioner?

            Låt oss för enkelthets skull säga att summan av allt vi ersätter med medborgarlön blir 10.000 kr/mån. Vad som ingår i detta låter jag vara osagt. Antag vidare att för att detta ska kunna finansieras så krävs 50% inkomstskatt. Då finns lite olika alternativ:

            1. Alla betalar t.ex. 50% i inkomstskatt, och alla får 10.000 kr/mån i medborgarlön.

            2. Alla som tjänar mer än 20000 kr/mån måste betala 50% av det som överstiger, och alla som tjänar mindre får 50% av det som saknas för att nå upp till 20000 kr. Detta är samma sak som 1, förutom att förvärvsarbetande inte betalar pengar till staten som de sedan får tillbaka).

            3. Inkomstskatten tas bort, och alla arbetsgivare betalar istället 100% arbetsgivaravgift (dvs, lika mycket som de betalar i lön till sina anställda måste de betala till staten). Alla får 10.000 kr/mån i medborgarlön. (Detta är samma sak som 1, förutom att pengarna som skulle gå till medborgarlön aldrig ägs av arbetstagarna).

            4. Både inkomstskatt och arbetsgivaravgift tas bort, och istället finansieras systemet med en skatt på ägande av mark. Alla får 10.000 kr/mån i medborgarlön.

            5. Någon lösning som inte bygger på existensen av en stat. Exakt hur en sådan lösning skulle se ut är omöjligt att förutsäga för oss som lever i en värld där staten styr ekonomin.

            Självklart föredrar jag alternativ 5, men tills dess tiden är mogen för en sådan lösning så är alla av alternativ 1-4 bättre än dagens system.

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Eftersom du uttalade att du var anhängare av milton freidman så tänkte jag om du ville att Ml skulle ersätta offentlig sjukvård, skola etc, för det tycker inte jag. Hur man löser det rent praktiskt får väl bli en fråga för ekonomer etc, men jag tycker absolut att man ska börja diskutera det politiskt. Det vore såklart att föredra om den kan ersätta så mkt som möjligt, så att man kan cutta byråkratin.

              • Jag sade inte alls att jag är anhängare av Milton Friedman, utan att han är för vänster för min smak (vänster-höger-skalan om nationalekonomer går mig veterligen ungefär: Karl Marx, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Ludvig von Mises). Men han hade goda idéer när det gäller medborgarlön (och även skatt på mark).

                När det gäller offentlig sjukvård så kan inte medborgarlön ersätta den offentliga sjukvården till fullo, eftersom det går inte att säga att ”om alla får X kr/mån och X är tillräckligt högt så får alla råd med all tänkbar sjukvård”, för då måste X vara flera miljoner. Problemet är alltså att sjukvårdskostnader oftast ligger nära noll (när man inte är sjuk), men kan vara hur höga som helst (när man drabbas av någon allvarlig sjukdom). Men om det går att avgränsa vissa förutsebara och oföränderliga sjukvårdskostnader (till exempel årliga förebyggande hälsokontroller), så kan dessa inkluderas i medborgarlönen.

                Skolgång är en mer förutsägbar utgift, så där är medborgarlön mer användbar, t.ex. i kombination med att barn får samma medborgarlön som vuxna, som de får använda till att betala sin skolgång med.

                Men exakt vad som bör ersättas med medborgarlön och inte är ju mindre viktigt, för även om det råder oenighet om skolgång ska ingå så hindrar ju inte det att socialbidrag ersätts med medborgarlön.

                • Pelle P skriver:

                  Medborgarlön har två nackdelar och är nog förklaringen till att det inte införts. Det förstör incitamentsstrukturen och att andra som jobbar inte vill att någon ska få något utan att prestera.

                  • Hade det inte funnits några bidrag alls i dagens läge så hade du haft en poäng. Men nu är det inte så, utan det finns t.ex. socialbidrag. Menar du verkligen att socialbidrag INTE ”förstör incitamentsstrukturen” och låter folk ”få något utan att prestera”?!

                    Dessutom får du förklara varför Milton Friedman, oavsett vad man nu anser om honom i övrigt, skulle ha velat förstöra incitamentsstrukturen. Eller menar du att han var så korkad och inkompetent att tre rader text kan avfärda hans resonemang?

                    • Pelle P skriver:

                      Socialbidrag har mindre effekter på incitamenten än medborgarlön. Om jag kommer ihåg Friedman så förespråkade han medborgarlön som temporär lösning och skulle ersätta många olika bidrag som var svåröverskådliga. Han tyckte sedan att medborgarlönen skulle avvecklas. Men huvudsrgumentet var att minska administration osv och flytta över ansvar till individen. Anledningen till att hans variant, negativ inkomstskatt, inte provats är att den ger enormt hög marginalskatt för låginkomsttagare.

                    • Socialbidrag har 100% marginaleffekt, medan medborgarlön har 50% (eller vad skattesatsen nu är eller blir). Min bestämda uppfattning. som jag utgår ifrån att du delar, är att 100 är ett större tal än 50. Nu kanske du inte anser att incitament har med marginaleffekt att göra, men då får du förklara vad det är för alternativ metod du använder för att avgöra incitament.

                      Att Friedman ville att medborgarlönen på sikt sedan skulle avskaffas igen, var väl inte för att han avsåg att återinföra socialbidrag, utan för att han ansåg att när man förbättrar bidragssystemet, så minskar fattigdomen, varvid behoven av bidrag minskar? Det är knappast ett argument för att behålla nuvarande system (annat än om man är politiker och lever på att peka på att det finns fattigdom som man kan säga sig bekämpa).

                    • Pelle P skriver:

                      Med negativ inkomstskatt varianten, vilket var den som Friedman föreslog skulle användas, så får du två effekter. Först en ökning av skatten, säg 50%, men du förlorar även den negativa inkomstskatten. Beroende på vilka bidrag en person får så kan detta mycket väl överstiga marginaleffekten av socialbidrag.

                      Tycker absolut att socialbidrag förstör invitamentsstrukturen men det är inte alls säkert att den förstör mer än medborgarlön…

                      Har jag sagt att jag vill behålla nuvarande system? Tillskriv inte andra åsikter!

                    • Hur man man ha högre marginaleffekt än 100%?

                      Din förklaring om vad som händer men negativ inkomstskatt-varianten, är ytterst otydlig. Händer när då? När den införs? När en arbetslös person tjänar pengar? Och vadå ”beroende på vilka bidrag en person får” — bidragen skulle ju ersättas med medborgarlönen, så då blir det ju bara ett bidrag? Du får gärna ge ett konkret exempel på hur det skulle gå till om en medborgarlönstagande person skaffar ett arbete jämfört med om en socialbidragstagande person gör det, där den sistnämnde tjänar mest.

                      Låt mig ge sådana exempel:

                      1. Person X får socialbidrag 8000 kr/mån och skaffar sig ett deltidsjobb som betalar 100 kr/tim i en timme om dagen i två veckor i månaden, dvs 1400 kr/mån. Efter 30% inkomstskatt kvarstår 980 kr. Men socialbidraget minskar precis lika mycket. Kontentan av allt detta är att efter alla skatter och bidrag har X fortfarande 8000 kr/mån, vilket är en ökning med hela 0.000000 kr jämfört med innan X skaffade sig jobbet.

                      2. Person X får istället negativ skatt på 8000 kr/mån och skaffar sig samma deltidsjobb som betalar 100 kr/tim i en timme om dagen i två veckor i månaden, dvs 1400 kr/mån. Detta innebär att den negativa inkomstskatten (som är 50% av vad som saknas för att komma upp i 16000 kr/mån) med 700 kr. Kontentan av allt detta är att efter alla skatter och bidrag har X nu 8700 kr/mån, vilket än en ökning med 700 kr/mån jämfört med innan X skaffade sig jobbet.

                      Du kan vara hur mycket för eller emot dagens system bäst du vill, men om du beklagar dig över att medborgarlön resulterar i förstörd incitamentstruktur och låter folk få något utan att prestera, och därför inte införts, så är det ju dagens system du jämför med! (Såvida du inte vill göra gällande att dagens system inte heller har införts.)

                    • Pelle P skriver:

                      Negativ inkomstskatt betyder att du får pengar av staten. Säg att du ökar din inkomst med 1000 kr och att du förlorar den negativa inkomstskatten om 750kr. Samtidigt betalar du 500 kr i skatt. Då får du en ökning av inkomst på 1000 kr men din disponibla inkomst minskar. Nu är siffrora bara fiktiva men du kanske förstår principen?

                    • Pelle P: Du har ju helt misstörstått hur Friedmans negativa inkomstskatt fungerar!

                      Om man får en löneökning på 1000 kr, så minskar inte den negativa inkomstskatten med 750 kr (såvida inte skattesatsen råkar vara 75%, men det var absolut inget Friedman förespråkade). Om skattesatsen är 50%, så minskar den negativa inkomstskatten med 500 kr vid en löneökning på 1000 kr.

                      Och nej, man betalar inte samtidigt 500 kr extra i skatt. Närmare bestämt är skatten alltid antingen positiv eller negativ. Och om man tillhör den del av befolkningen som betalar positiv skatt så har man ingen negativ skatt (bidrag) som kan minskas, och om man tillhör den delen av befolkningen som betalar negativ skatt (dvs får bidragspengar), så betalar man ingen skatt, utan enda bortfallet av lönehöjningen är minskningen av den negativa skatten.

                      Så resultatet av en löneökning på 1000 kr är att man får 500 kr extra efter skatt/bidrag, oavsett hur mycket man tjänar i absoluta termer.

                      Nu kan du får för dig att peka på att det visst funkar/funkade som du beskriver i USA och som politikerna där felaktigt kallar ”negativ skatt”. Och visst, det kanske det gör, men vi diskuterar är inte det skattesystem man har/har haft i USA som politikerna där felaktigt kallar för ”negativ inkomstskatt”, utan vi diskuterar just Friedmans system med negativ inkomstskatt.

                    • Pelle P skriver:

                      Hmm, missade just det att man inte sa betala skatt samtidigt…

                      Hursomhelst, så är det inga problem att få till det så att den ena har större än den andra beroende på hur stor marginalförändring man betraktar och vilka brytpunkter som används.

                    • Ja, det går att välja ett exempel (men bara ett) där medborgarlön har högre effekt än dagens system. T ex:

                      1. Person X har fast jobb med låg- eller medelhög inkomst och får således inga bidrag, men betalar 30% kommunal inkomstskatt. En nettolönehöjning på 1000 kr resulterar således i en bruttolöneökning på 700 kr.

                      2. Person X har fast jobb med låg- eller medelhög inkomst i ett medborgarlönsland som har 50% skattesats. En nettolöneökning på 1000 kr resulterar således i en bruttolöneökning på 500 kr..

                      Men än sen?! Är verkligen problemet i dagens Sverige att låg- och medelinkomsttagare med fasta jobb inte har jättestora incitament att jobba övertid och/eller göra bättre karriär (utan bara ganska stora incitament)? Eller är problemet att vi har massarbetslöshet och folk som aldrig kommer in på arbetsmarknaden?

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Jaha, du menar så. Ja, det är ett stort problem, och ett av skälen till att jag istället är för medborgarlön. Jag misstänker dock att våra lösningar för en sådan skiljer sig ganska mycket åt.

    • Samir skriver:

      Jag ger inte mycket för bidrag, som du säger så lever man då på myndigheternas nåder. Hellre då allmänningar, dvs. att man helt öppnar upp sfärer från privatpersoners eller myndigheters kontroll, liksom kapitalismen en gång inhägnade allmänningar och gjorde dem till privat egendom.

      Det är den mest grundläggande rättighet att få äta sig mätt och leva tryggt. Det är ingenting som bör vara villkorat. Så länge det är på det viset, att möjligheten till ett drägligt liv är villkorat, så kan frihet inte råda.

      Sen fattar inte jag heller ditt resonemang om behovsprövade socialbidrag och skulder. Vad menas? Att de innebär en så usel levnadsstandard att man börjar ta SMS-lån och hamnar i Lyxfällan? Jag tror inte att det är detta du menar.

      Sen är ju hela arbetslösheten så jävla dum. Eller ja, det är ju arbetsmarknaden som är dum, som leder till arbetslöshet och massa annan skit. Prio nr 1 för varje vänsterrörelse bör vara att avskaffa arbetsmarknaden.

    • FumikoFem skriver:

      David Bergkvist:

      ”För övrigt är socialbidrag konstruerade så att alla som lever på socialbidrag oudvikligen kommer dra på sig oändligt med skulder[…]”

      Ja, en stor anledning till att dom som får socialbidrag får högre skulder ju längre dom får socialbidrag. En får aldrig det en behöver, bara det social anser att en behöver. Så det räcker aldrig. Som att gå till läkare, du får stå får en del av kostnaden själv om du inte har buffert att betala kontant utan måste betala faktura. Ännu värre blir det om du måste gå regelbundet och har som krav från Soc. Dom låser fast dig i större skulder.

      • Olivia skriver:

        Vill bara säga att det inte är socialtjänsten som har bestämt de regler de följer utan att det är politikerrna. Och att om en socialsekreterare bryter mot dessa regler kan denne begå tjänstefel och bli av med sitt arbete…
        Jag tycker det är viktigt att inte glömma bort vilka som faktiskt bär ansvaret för hur systemet ser ut för det är bara då ett system går att förändra.
        Sen funderar jag på vad det är för oförutsedda utgifter en kan få som gör att en hamnar i skulder? Eftersom läkarvård, tandvård, glasögon osv är saker som soc betalar om en har en dialog med sin socialsekreterare så funderar jag på vad det kan vara..?
        Visst är det ett stort problem att socialbidraget är utformat som en tillfällig lösning men för många är något som blir ens permanenta inkomst. Detta borde verkligen politikerna fundera på hur det ska lösas för som lagar och praxis är utformat idag finns det inget utrymme för individuella prövningar i sådanna lägen…. Jag tycker också att det borde finnas en grundtrygghet i att få tak över huvudet och mat för dagen utan någon som helst behovsprövning.

        • Jag har förvisso ingen personlig erfarenhet av socialbidrag, så jag kan bara svara teoretiskt:

          Låt oss säga att su behöver uppsöka en läkare. Även om kostnaden för detta besök täcks av socialbidraget, så hjälper ju inte det, om du får betalt av socialen i efterhand, för läkarbesöket måste du ju betala där och då. Så då måste du låna.

          Om man inte lever på socialbidrag i detta läge utan på t.ex. förvärvsinkomst och bara råkar vara tillfälligt pank, så kan man istället skjuta upp läkarbesöket (om det inte är akut, vill säga) tills efter man fått nästa löneutbetalning. (Och om det var akut så drabbas man förvisso av skuld, men den kan man betala tillbaka genom att spara på annat eller jobba övertid etc (eller iallafall har man chansen att göra det, då ens lön inte är kopplad till hur mycket man gör av med)).

  • Julia skriver:

    Kom bara att tänka på när jag ganska nyligt diskuterade feminism och lönefrågor med en (manlig) elektriker. Jag studerar till sjuksköterska och nämnde något om de orimliga löneskillnaderna mellan sjuksköterskor och tja, exempelvis elektriker. Elektriker-mannen blir stött, och i ett försök att försvara varför elektriker ska tjäna mer än SJUKSKÖTERSKOR så säger han: ”Alltså, jag har ju så jävla mycket ansvar. Om jag gör något fel kan det sluta med att någon DÖR!”

    Alltså jag kunde bara stå och gapa. Ibland blir man fan förundrad över människors obeskrivliga dumhet.

    Gillar din blogg skarpt btw!

    • En Annan skriver:

      Och jag undrar fortfarande varför det då är ok att jag som utvecklar medicinsk apparatur som räddar liv tjänar mindre än vad Blondinbella gör på att visa kläder på sin blogg.
      För det är väl inte så att vad som menas egentligen är att det är ok när kvinnor tjänar mer än män, men inte tvärtom.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Nå, det är ju skillnad på individer och grupper, här diskuteras grupper. Vidare så tror jag inte att ngn här ansett blondinbellas lön motiverad, i alla fall inte uttryckligen. Faktum är att kvinnor som grupp har mindre ekonomisk frihet.

        • En Annan skriver:

          ”Nå, det är ju skillnad på individer och grupper, här diskuteras grupper.”
          Varje grupp är summan av individerna i den.

          ”Vidare så tror jag inte att ngn här ansett blondinbellas lön motiverad, i alla fall inte uttryckligen.”
          Så? Vad är din poäng?

          ”Faktum är att kvinnor som grupp har mindre ekonomisk frihet.”
          Det var inte vad frågan handlade om. Det handlade om ibland så är det fel att en grupp tjänar mer, ibland är det inget problem.

          • Samir skriver:

            ”Varje grupp är summan av individerna i den.”

            Jag skulle inte hävda att armé är pluralformen av soldat, om det är så du menar…

      • julia skriver:

        det är väl ändå ingen som påstått att det är rätt att Blondinbella tjänar mer än någon med ditt yrke, eller har jag fel?

    • Jonte skriver:

      Den där elektrikern var inte särskilt smart om man säger så… :)

      Men anledningen till dom stora löneskillnaderna mellan sjuksköterskor och elektriker beror ju huvudsakligen på att sjuksköterskor är offentligt anställda och inte privatanställda.

      Samma orsak till varför civilingenjörer tjänar mer än läkare.

      • Samir skriver:

        Det handlar väl om yrkeskollektivens förmåga att kräva högre löner. Något som beror på många olika faktorer. Sjuksköterskor har tidigare i Sverige saknat kamptradition och haft svårt att organisera sin kamp p.g.a. aktioner såsom ex. strejker lätt går ut över deras patienter. Men så kom sjuksköterskeupproret med sin praktik om arbetskraftsblockad genom organisering på utbildningarna, och det har varit en framgång; åtta av tio nya sjuksköterskor i Stockholm har fått sina 24.000. En markant löneökning.

        • Jonte skriver:

          Absolut spelar sånt in också, men det är ändå svårare att få hög lön inom den offentliga sektorn än den privata.

    • Pelle P skriver:

      Håller med om att det var ett riktigt dåligt argument! Anledningen till att de har högre lön är att de har fler arbetsgivare att välja på medan sjuksköterskor har ofta bara en eller ett fåtal. Detta gör att de rbetsgivrna kan hålla nere lönerna eftersom sjuksköterskorna inte kan flytta på sig i samma omfattning som elektrikerna. Lönen sätts via utbud och efterfrågan oavsett vad man tycker om det… Notera att sjuksköterskor anställda hos privata aktörer har högre lön.

  • En Annan skriver:

    Jag skulle för övrigt vilja se den sjuksköterska som inte kan gå till den ansvariga LÄKAREN om saker går snett, vem går elektrikern till?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Fast det finns ju knappast en ansvarig läkare för alla uppgifter man utför som sjuksköterska.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Men det är fortfarande inte så att allt arbete övervakas av en läkare. Som sjuksköterska har du såklart också ett jättestort ansvar, och tabbar du dig lär du får problem för det.

          • En annan skriver:

            Och detta vet du hur då? Har du någonsin jobbat på ett sjukhus? Jag har många släktingar som är läkare, och alla säger samma sak. Det är läkaren som får skit om saker går fel. Sjuksköterskorna tror att de har mycket ansvar, men så är det inte.

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Ja, det har jag. Finns väl för övrigt inget som gör läkarna mer trovärdiga.

              • En annan skriver:

                Det är rätt intressant, tidigare hävdade du att först gick du på gymnasiet, därefter var du lärarvikare, därefter Au-pair. I vilken av dessa roller jobbade du på ett sjukhus? För övrigt anser jag att chefen på en avdelning är tämligen trovärdig när denna beskriver hur det det fungerar på avdelningen.

                • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

                  Du är så jävla lustig när det kommer till hur extremt pigg du är på att sätta dit mig. Har tanken slagit dig att jag inte ansåg det intressant att redogöra för alla jobb jag haft i mitt liv när du ställde din fråga? Du får en chans till att fixa till din ton och sluta fåna dig, sedan blockerar jag din ip. Förstått?

            • Marielle skriver:

              Dom har mycket ansvar, det är inte bara någonting som dom tror. Min mamma & min syster arbetar båda som undersköterskor, alltså snäppet under sjuksköterskor, men båda har stort ansvar då dom tar hand om en ömtålig brukare. Vill det sig illa kan hon dö, jag är tveksam till att någon läkare får skulden då..

      • Isabella Swan skriver:

        Åtminstone på sjukhus (jag vet inte hur det ser u på distriktet) är alltid en läkare ytterst ansvarig. Det är inte detsamma som att läkaren övervakar allt sköterskorna gör; i arbetet ingår att man kan fungera självständigt och utan exakta instruktioner om exakt varje moment. Det innebär att ja, läkaren kan hållas ansvarig för missar sköterskan gör. Sköterskan har ju också sällan ansvaret för vilken behandling som väljs, d.v.s. om de åtgärder som vidtas är rätt åtgärder, utan hans/hennes ansvar handlar om de delar i behandlingen som han/hon utför.

        Jag tycker inte att storleken på alla löneskillnader är motiverade (dock att en skillnad är motiverad), men jag stör mig när snacket går som om vi lika gärna kunde fimpa alla läkare, för det är ju sköterskorna som har det Verkliga(tm) ansvaret, läkarna lökar ju bara runt och lyfter jättelöner. Det måste inte vara svartvitt.

    • Jonte skriver:

      Läkare håller ju också på att bli ett totalt kvinnodominerat yrke. Karolinksa Institutet är ju en av Sveriges mest kvinnodominerade högskolor om man ser till studenterna. Ska bli intressant och se om det får följd för löneutvecklingen. Men redan idag tjänar läkare mindre än civilingenjörer.

      • tina skriver:

        Är det AT-läkare du tänker på? De tjänar mindre än civilingenjörer, men en erfaren läkare tjänar mer än enerfaren ingenjör. 50-60 tusen är ingen ovanlig läkarlön, men nästan bara civilingenjörer som är erfarna chefer tjänar så mycket och enstaka specialister.

        • Jonte skriver:

          Finns gott om civilingenjörer som tjänar mer än så, är du specialiserad inom rätt område där det finns bra efterfrågan kan du trissa upp lönen rejält faktiskt. Samma möjligheter finns inte riktigt för läkare.

  • Helena skriver:

    En annan: jag är sjuksköterska och jag kan upplysa dig om att jag har ett enormt stort ansvar för
    mins patienter. Ja, läkaren är medicinskt och ytterst ansvarig, det stämmer. Jag som sjuksköterska är däremot ansvarig för omvårdnaden. Jag har ansvaret för att se till att mina patienter äter, sover, inte får sår, inte ramlar etc. Jag sätter in åtgärder för att jag och mina kollegor ska kunna förbättra våra patienters välmående på alla tänkbara sätt. Jag ansvarar för att mina patientern får rätt medicin i rätt tid. Jag är arbetsledare och är ansvarig för att mina undersköterskor utför sitt arbete och att allt som ska göras blir gjort av rätt personer. Jag är den som har kontakt med anhöriga, hjälper till med patienters hemsituation, ordnar fixar styr och ställer. Jag ska kunna bedöma vad som ska göras i akuta situationer och avgör när läkare måste tillkallas. Att säga att jag inte har något ansvar är väldigt hånfullt inför det extremt hårda arbete jag utför och jag rekommenderar dig att ta reda på saker innan du uttalar dig.

    • Ordet ”ansvar” kan betyda olika saker. Om man riskerar att du få sparken om man inte sköter sina uppgifter så är det inte samma typ av ansvar som om man kan bli stämd eller åtalad.

      Till exempel: Chefer för storföretag vill t.ex. gärna antyda att de har ett stort ansvar, då mångas arbeten etc hänger på att de sköter sitt jobb. Men om företaget går i konkurs så drabbas dem inte av värre konsekvenser än vilken anställd som helst — om det konkursade företaget hade t.ex. en miljard i skulder så behöver ingen chef eller ägare betala dessa skulder. Till skillnad från den som driver ett enmansföretag, som är personligen ansvarig för företagets skulder.

      Så om folk träter och anklagar varandra för att inte ha ett ansvarsfullt jobb så finns stor risk att de pratar förbi varandra.

      • Isabella Swan skriver:

        Bra kommentar. Jag får, när folk börjar bråka om vem som har ett ansvarsfullt jobb och vem som inte har det, rätt ofta känslan av att den ena inte vet vad den andra gör. När det gäller vården (eftersom den tas upp som exempel) tycker jag att det är så övertydligt att alla yrkeskategorier behövs att jag nästan inte fattar hur det ens kan bli diskussion. Och ändå blir det. Stup i kvarten.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Men jag tror inte ngn sagt att vissa yrkeskategorier inom vården är onödiga? Jag menar absolut inte att läkare saknar ansvar, bara att sjuksköterskor också har det.

          • Isabella Swan skriver:

            Är väl lite tävling i att hissa respektive dissa sjuksköterskan här ovan, eller så har jag svårt med läsförståelsen. I och för sig är det väl lite av alla mot En (annan).

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Kanske, men tänker att typ allt blir ”hissa” i fhr till den extremt nedvärderande ursprungskommentaren. Tkr absolut läkare ska ha högre lön än sjuksköterskor mtp att de har längre utbildning.

  • Christer skriver:

    Javisst är det så…förvånad? Strävan efter mer ekonomisk jämlikhet måste väl alltid vara överordnad alla andra orättvisor.

  • Isabella Swan skriver:

    Jag håller med om att pengar inte är meningen med livet. Det vore att tillskriva dem alltför stor betydelse, och om det vore så att pengarna vore meningen med livet skulle det ju inte existera olyckliga människor med pengar (men det gör det, surprise!). Det är inte detsamma som att pengar SAKNAR BETYDELSE, och jag tycker att det är rätt töntigt när man vill dra det ända dit. Alla behöver givetvis få sina basala behov tillgodosedda, och vad behöver man för det? Eh … pengar? Återigen: Det måste inte vara svartvitt. (Även om jag förstår att det är roligare att argumentera så.) Man behöver pengar. OCH annat.

      • Isabella Swan skriver:

        Jag håller med om det du skriver i inlägget (även om jag inte tror på medborgarlön); däremot tycker jag att kommentarsfältet här och var är rätt polariserat.

        Ärligt talat fattar jag inte hur de tänker som använder den här typen av argument, som typ kring sjuksköterskors, lärares etc. löner. Jag skulle kanske förstå det mer om det över lag vore så att folk som hatade sina jobb hade hög lön, men så är det ju inte. ”Stackars” personer på stressiga positioner med höga löner gillar nog rätt ofta sitt jobb – och det är rätt ofta jobb som man måste anstränga sig rätt mycket för att få; inte som att man måste ta något toppjobb för att klara livhanken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv