Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

4 kommentarer till Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Lämna ett svar till Joakim Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv