Jag har skrivit en artikel i Feministiskt perspektiv om barnafödarpolitik och projektet ”reproduktiv livsplan” som äger rum i Uppsala. En grej jag inte har med i artikeln, men som sades under intervjun när vi diskuterade att informera om riskerna med graviditet, var att de som lider av förlossningsskräck kan få hjälp att hantera den.
Och ja, det är ju såklart jätteviktigt att de som vill föda barn men är rädda för förlossningen få hjälp med det, men när det handlar om att fatta ett informerat beslut kring graviditet så är det inte det som är kärnan. Snarare bör folk informeras om de risker som finns med graviditet redan innan de fattar ett beslut i frågan.
Att hysa skräck inför förlossningar och graviditet beskrivs ofta som något irrationellt, som en fobi, när det i själva verket är en mycket rationell oro. Riskerna med att vara gravid och föda barn är stora, hur ”naturligt” det än är. Att det anses viktigare att ge de som är rädda hjälp inför en förlossning än att informera om de faktiska risker som finns till alla är ett ganska ignorant förhållningssätt till riskerna med graviditet.
Tycker verkligen inte att det där projektet känns ”neutralt”. Saknas det verkligen kunskap hos folk med livmoder om att det är ”bäst” att skaffa barn så tidigt som möjligt osv? Är det många som missar all fantastisk info om att den ”biologiska klockan tickar” och att det ”rent fysiskt är optimalt att föda barn vid ca 20 års ålder”? Det tror inte jag.
Jag är 21 år och det känns som att jag precis blivit vuxen, och ändå är pratet om barn i min omgivning i full gång. Inte så att någon förväntar sig att jag ska skaffa barn nu, men det är liksom ändå ett ”självklart” samtalsämne bland mina (mestadels feministiska) vänner, när/var/hur en vill skaffa barn, vem som ”kommer få barn först” (och så lägger en till som en liten liten parentes att ”det är ju inte säkert att alla får barn”). Jag har såklart själv bidragit till det här, fast jag själv inte alls är säker på om jag vill ha barn och just nu absolut lutar åt ett nej och knappt kan föreställa mig att behöva gå igenom en graviditet och förlossning.
Det är du som har öppnat upp mina ögon och fått mig att inse att det vore ett minst lika ”normalt” val att INTE skaffa barn. Men jag är rädd. Rädd för att det om kanske fem år kommer bli värre, mer press. Inte bara indirekt utan också direkt press. Min mamma har redan sagt att jag inte borde vänta lika länge som hon gjorde. Hon pratar om eventuella barnbarn när hon rensar bland mina gamla barnkläder och saker. Hon pratar om val som ”ni” (jag och min partner) i framtiden kanske gör, som om det är självklart att vi kommer vara tillsammans föralltid och dessutom skaffa barn. Jag känner mig instängd. Jag lever i ett så kallat öppet samhälle med så kallade förstående föräldrar och så kallad fri vilja att göra vilka val jag vill. Jag är inte ”tvingad” till nånting. Ändå känns det som att jag bara väntar på att snart ändra mig och inse att jag självklart ska skaffa barn för att det är meningen i livet, och att det jag känt hittills är bara någon omogen rädsla och ovilja som alla som är unga och dumma känner.
Trots att jag inte kan se framför mig att jag en dag kommer att vilja föda barn så TROR jag att jag kommer att göra det. För att det känns som det enda ”rimliga”. För att ”alla vill det”. Hur sjukt är inte det?! Och därför är jag redan nu orolig för all smärta och alla komplikationer som kommer att uppstå. För den enorma tröttheten och isoleringen i hemmet som riskerar att uppstå när barnet är litet. Just nu tycker jag inte att de sakerna är värda att ta för att få ett barn. Men jag är som sagt rädd att jag ändrar mig.
Vården borde kompensera för pressen på att skaffa barn genom att stötta de som känner som jag. Hjälpa oss att inte skuldbelägga oss själva, inte känna oss egoistiska. Hjälpa oss att hantera pressen från det/de som vill få oss att ta beslut som vi egentligen inte vill. Inte göra det obligatoriskt att prata om hur många barn en eventuellt vill ha och när.
De där projekten tror jag dessutom kommer visa sig vara onödiga. Numer är det så väldigt på tapeten att tänka på sin fertilitet. Att en tidigare generation kanske inte var medveten om den tidsram som finns eller att olika typer av assistans med befruktningen inte hjälper mer än en minoritet, den där okunskapen tror jag har suddats bort. När man inte vill ha barn (just nu eller aldrig) är det otroligt jobbigt att andra tjatar om att man borde skaffa barn. Den som inte skaffar barn har mer tid till andra produktiva eller improduktiva grejer i livet. Jag undrar om barnhetsen verkligen är evolutionär, som vissa påstår, eller om det är andras sätt att försöka rättfärdiga sina egna val? Hur rationellt är det att medvetet göra något som innebär hälsorisker, ökar risken att hamna i en (mer) ojämnställd relation och tar tid och energi som man kunde använt till att gasa på i karriären eller nåt annat? Vem går in i det med öppna ögon? Lättare att romanisera graviditeten och bebislivet i så fall…
http://werun.se/desireenilsson/2014/03/07/sakerna-jag-onskade-att-jag-visste/
Förr dog kvinnorna som flugor när de födde barn så det är ju ratonellt att vara rädd att föda barn.
Kvinnorna dog i barnsäng och männen dog i krig.
Men är de helt dumma i huvudet i Uppsala Landsting?
Att kvinnor idag skaffar barn senare och senare handlar inte främst om bristande biologikunskaper.
Det handlar betydligt mer om att arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut idag än för någon generation sedan, att fasta anställningar är inte längre norm och många arbetsgivare inom allehanda branscher har satt i system att stapla visstidsanställningar på varandra och anlita bemanningsföretag. Bostadsmarknaden är inte bättre den, i storstäderna är det ofta helt omöjligt att få ett förstahandskontrakt med rimlig hyra och ett hus eller radhus kostar flera miljoner vilket i praktiken innebär att en hyr sin bostad av banken resten av livet eller tills man flyttar ut .
DET är tungt vägande skäl till att många kvinnor som vill ha barnväntar tills de är 35 eller ännu äldre med att försöka bli gravida.
Klart det finns en hel del kvinnor som helt enkelt inte vill ha barn och det är inget konstigt alls med det.
Men att så många av de som faktiskt vill ändå medvetet väntar har ju med hur det övriga samhället
ser ut !