”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.

Det finns en grej inom svensk politik som anses viktig, som kallas ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. Detta innebär i många fall snarare ”föräldrarnas rätt till sina barn”.

Det anses helt enkelt viktigt att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. Detta kan ju tyckas rimligt, men det kan också ställa till en hel del problem i många fall. Grejen är nämligen den att föräldrar inte alltid beter sig så jävla bra mot sina barn. Till exempel; pappor som slår sina barns mammor. Hur är det rimligt att ett barn ska ha ”umgänge” men en man hen sett slå dess mamma? Tror ni en känner sig trygg i en sådan miljö? Vidare så är det såklart sällan så att misshandeln isoleras till en enda person, utan det handlar om makt och kontroll som givetvis kan komma att utövas även mot barnet.

Ofta så använder misshandlande män gemensamma barn för att fortsätta kontrollera kvinnan. Till exempel; om en har gemensam vårdnad så måste båda vårdnadshavare underrättas och/eller vara med och fatta vissa beslut, till exempel sådan som rör psykisk vård. En kan alltså hamna i en situation där pappan ska godkänna om barnet får gå i terapi för att bearbeta trauman som han har utsatt barnet för. Vårdnadstvister kan vara extremt utdragna historier vilket blir en slags terror för kvinnan. För att inte tala om att tvingas lämna över sitt barn till en man som en vet är våldsam. En sådan situation kan göra att kvinnan struntar i att lämna en misshandelsrelation eftersom det trots allt är bättre att hon kan vara där och beskydda sina barn.

På kvinnojouren berättade de att det anses såpass viktigt att barnet ska ha umgänge med pappan att en i vissa fall, då pappan anses våldsbenägen, låter en person vara med vid umgänget. Tänk dig att vara ett barn och tvingas umgås med en person som är såpass trolig att skada dig att mötet måste övervakas. Känns det bra och tryggt? Hur kan blodsband anses så viktigt att det blir rimligt att utsätta ett barn för den otrygghet en sådan situation innebär? Vad skulle ett barn få ut av att hänga med en person som har skadat hen? Det finns någon slags idé om att det är sjukt viktigt att ha en ”fadersgestalt” men VARFÖR skulle det vara det? Och varför skulle denna ”fadersgestalt” nödvändigtvis behöva vara den biologiska fadern?

Över huvud taget så tycker jag att föräldrar i allmänhet ska ha betydligt mindre makt över sina barn. Jag tycker inte att en föräldrar ska ha rätt att bestämma om deras barn ska få vård till exempel, jag tycker inte heller att föräldrar ska underrättas så fort ett barn kommit i kontakt med olika myndigheter, som det fungerar nu (förutom i undantagsfall). Barn är på många sätt rättslösa inom sin familj, och det ska väldigt mycket till för att ett barn ska tas bort från familjen.

När det kommer till papparättsrörelsen så är det många som tycker att det är fint med fäder som slåss för sin rätt att vara med sina barn. Internet svämmar över av snyfthistorier som män som blivit fråntagna sina barn av onda hysteriska kvinnor. Men om en kvinna är såpass desperat att hon känner sig tvungen att fly tillsammans med sina barn så är det troligen inte mannen som är det största offret i situationen. Det är viktigt att tänka på att det faktiskt finns män, och många av dem, som utsätter sina partners och barn för våld och hot om våld. Det är inget extremfall, det är något som sker i många många hem. Just den där mannen som du tycker verkar så himla snäll och gullig som bara vill vara med sitt barn kanske har slagit det eller dess mamma. Det vet du inte. Föräldrar är sällan några änglar, och speciellt inte manliga föräldrar. Män utsätter kvinnor och barn för förtryck, våld, hot om våld, makt och kontroll. Det är inga undantagsfall, det är ett strukturellt mönster.

10 reaktioner till “”Barnets rätt till båda sina föräldrar”.”

  1. Tycker du fångar problemet i första stycket. Jag tror att föräldrars nästan okränkbara rätt till sina barn måste ifrågasättas mycket mer. Bra att du gör det!

  2. Jag håller med. I nuläget är det dessutom alldeles för stort fokus på att är bra att umgås med båda föräldrarna. Inget ifrågasättande från någon, utan det råder konsensus om att föräldrar är bra för sina barn hur de än är mot andra. Jättekonstigt egentligen, en är inte en helt annan människa gentemot ens barn om en säger så. Själv har jag inte träffat min pappa på 12 år, vilket är egenvalt, och när jag säger detta till människor så blir de förfärade. Extremt tröttsamt.

    1. Detta är sjukt konstigt. Ofta är ju folk VÄRRE mot sina barn. Klart det är fett om en har en bra relation med sin förälder, men en dålig relation är så mycket värre än dåliga relationer i allmänhet pga maktförhållanden.

  3. Ååååh, så sjukt bra skrivet!! Tack för det här inlägget Fanny! Hoppas det får en stor spridning genom sociala medier!

  4. känns som en grej som växt sen åttiotalet (baserar detta på typ filmer men aah) att barn är liksom föräldrars barn inte samhällets barn. Märks ju även i parken när föräldrar blir galna om någon säger åt deras barn. Päronen uppfattar det typ som att folk tar sig rätten att uppfostra DERAS barn och därmed ifrågasätter deras föräldraskap

  5. Fantastiskt skrivet! Jag har aldrig någonsin haft en relation till min far. Detsamma gäller min pojkvän. Ingen av oss lider av det. Jag hade dock lidit om jag var tvungen att ha en relation med en kränkande, våldsam och otrygg vuxen, som barn. Jag är så glad och tacksam över att min mamma vägrade och att min far gav upp och drog. Angående min pojkvän så.. ja, jag har tänkt på det mycket. Jag säger inte att alla pappor eller män är dåliga, verkligen inte. Men OM min pojkvän hade vuxit upp med en ”stark dominant översittande maskulin man” till fadersfigur, hade han varit varit lika underbar? För vet du, han har aldrig aldrig någonsin kränkt mig, förminskat mig eller försökt trycka ner mig. Aldrig någonsin och vi har varit ihop i över två år.

  6. I en ideal samhällskonstruktion som fungerade perfekt skulle jag absolut hålla med dig, men med så många dåliga erfarenheter jag och mitt barn haft inom vården är jag oändligt glad att stollarna jag mött inte haft makten av kunna splittra min familj på någon random ingivelse. Om det du pratar om ska vara rimligt FÅR inte läkare eller socionomer vara ignoranta personer med egen agenda, vilket tyvärr är fallet idag.

  7. Nu när jag läser om ditt inlägg inser jag att jag svävade iväg rätt långt ifrån ämnet och svarade på något du inte skrivit. Men jag menade att processen att skydda ett barn från sina föräldrar måste ske rättssäkert, och jag har inte uppfattningen är det är så idag. Att bli att med möjligheten att träffa sitt barn är mycket sorgligt, och det får liksom inte bli fel. Jag ser också nu att du i princip bara pratade om våld, och jag svävade iväg och tänkte på andra andra scenarion, tex alternativa livsstilar som godtyckligt bedöms som skadliga för barnet, pga att utredaren inte är välinformerad utan fördomsfull. Våld spelar såklart i en annan värre liga.
    Tack för ständigt intressant läsning!

  8. Tack och lov protesterade inte min ”pappa” när mamma ville separera och tog mig och min syster med sig. Vi har aldrig behövt umgås med vår ”pappa” om vi inte har velat det och han har aldrig krävt umgänge heller. Hade jag däremot tvingats till att träffa honom hade det varit hemskt och jag tror inte att min mamma hade tillåtit det.

Lämna ett svar till lina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *