Relationer med män och social isolering.

Den här känslan av att ha förnedrat sig så mycket i en relation att det liksom inte spelar någon roll om en fortsätter. Känslan av att en ändå inte har någon som helst värdighet kvar, så en kan lika gärna fortsätta kräla i förtrycket. Känslan av att det inte finns något annat sätt att leva än just det. Att en värdigare existens är omöjlig.

I många relationer har jag känt att det som tagit ifrån mig liksom har varit min förmåga till att lämna en destruktiv situation. Jag har tagits ifrån tilltron till mig själv och min egen förmåga att skapa mig en bättre tillvaro på egen hand. Mest klarskuret har detta nog varit en en relation där jag ständigt blev tillsagd att jag saknade social kompetens, vilket gjorde att jag trodde att jag var beroende av att honom för att ha ett socialt liv. Jag mådde dåligt och isolerade mig med honom vilket såklart stärkte denna känsla av utsatthet. Eftersom jag trodde att jag var socialt inkompetent blev jag också det; osäkerhet och spändhet tenderar tyvärr att göra människor mindre charmanta.

Många relationer med män kräver väldigt mycket känslomässig energi vilket också tenderar att har negativ inverkan på ens sociala liv. Om en har en relation som kräver mycket energi kan en kanske inte träffa andra så mycket, och när en gör det är en upptagen med att älta sin relation.

När jag ser tillbaks på denna tid i mitt liv kan jag verkligen förstå att jag förlorade vänner, jag var verkligen inte rolig att ha att göra med. Mitt huvud var fullt av honom, det måste ha varit oerhört störande för mina vänner att jag inte själv insåg hur destruktivt det var och lämnade relationen utan bara fortsatte kräla. Och detta gjorde mig såklart ännu mer utsatt, eftersom det urholkade möjligheterna till givande relationer med mina vänner. Det gjorde det ännu svårare att se hur jag kunde ha en givande tillvaro utan honom. Han blev allt.