Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.
Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:
Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.
En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.
Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.
Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.
Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.
För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.
Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.
Ja jisses. Jag rantade på Twitter igår om mannen jag dejtade som visade sig inte existera. Allt var påhittat – namn, ålder, var han bodde, var han jobbade, hans avsikter med relationen. I själva verket var han gift, hade familj och ett helt annat liv.
En sak jag minns är känslan när sanningen avslöjades. Det är nog enda gången jag på riktigt upplevt känslan av att marken försvinner under fötterna på en. Jag litade inte längre på mig själv. Jag var ju uppenbarligen helt oförmögen att avgöra hur verkligheten var beskaffad. Jag var inte säker på om upp verkligen var upp eller om det var ner. Jag trodde att jag nog satt på en stol, men vad fan visste jag egentligen?
Det tog också tid innan jag vågade träffa någon igen, för jag hade ju tydligen ingen som helst människokännedom.Jag skulle ju glatt kunna lalla in i nästa helvete, och få skylla mig själv. Men när jag väl gjorde det visade det sig att jag i själva verket var fullt kapabel att avgöra vem som var vettig och inte. Jag hade bara råkat träffa på en ovanligt skicklig lögnare.
Erfarenheten gjorde mig också hårdare, mindre benägen att ta skit, mindre tålmodig med velande och mer på min vakt. Jag har haft nytta av det, men det känns sorgligt att jag behövde bli sån.
Här är ranten.
Här kommer rant nr 2!
Jag var i 2,5 år tillsammans med en fähund till karl. Han var manipulativ, använde regelbundet alla de vanliga härskarteknikerna och utsatte mig regelbundet för sexuella övergrepp.
Efter att jag pratat med vår gemensamma bästa kompis också, så fick jag en liten insikt. Han har mer eller mindre konsekvent raggat upp tjejer som är yngre än han, ofta i åldrarna 18-21. (Han är 30 år nu och vi träffades när jag var 18 och han var 26). Det är ju så mycket lättare att manipulera och forma en tjej som är ung och osäker och gärna oerfaren.
Nu har jag börjat leka med tanken på att outa honom. Det började med att jag berättade för hans bestie, som bestämde sig för att inte vara vän med mitt ex längre. Dessutom tänker han skriva ett mail där han säger att han beter sig som ett as och måste skärpa sig. Han föreslog att jag skulle berätta för våra andra gemensamma kompisar, dels för att de med 99% sannolikhet inte skulle vilja ha en sån person som vän, och dels för min egen skull, för att den bästa hämnden jag kan få är att hans vänner lämnar honom (tänkte skriva ett brev men kom på att jag bara skulle jag få en STOR hög skit tillbaka, för det är så han reagerar på minsta lilla kritik)
Men FRAMFÖRALLT för att det är en så jävla jobbig grej att gå igenom och om det finns något jag kan göra för att någon annan ska slippa vara med om samma skit, så vill jag göra det! Och karln i fråga är en sån som inte tycker att han kan göra fel. I hans ögon är han är underbar människa och ingen annan kan ha rätt. I hans värld är han äldre och klokare än de som är yngre än han, och de som är äldre än han är gamla och gaggiga. Så jag tror att enda sättet han skulle kunna tänka sig att kanske ifrågasätta sig själv är om hans vänner säger tack och hej.
LÅNGT rant klart! Och en liten hälsning: om det är nån som är i samma sits men inte kommit riktigt lika långt som jag i bearbetningsprocessen ännu, så kan jag bara hälsa att om man får lite hjälp av nån/flera smarta personer med att analysera det man själv inte sett än (det är så svårt att se ALLT själv, det är liksom för nära inpå. Lite som att inte se skogen för att man har en trädstam 1 cm framför näsan) så blir det lättare att hantera och man ser mönster i det hela. Det gör att man kan undvika att hamna i samma sits. Mina ”manipulativt asshole”-antenner var konstant ute när jag väl började känna mig redo att träffa personer igen (både nya vänner och potentiella ragg). Och tack vare det har jag undvikit idioter och som bonus träffat världens finaste person! Jag mår fortfarande dåligt då och då, men på det stora hela är min tillvaro en miljon gånger bättre och med lite tid och bearbetning så kommer det bli helt bra till slut 🙂 tid och analys och att vara ledsen och arg när det behövs, det gör allt bättre, lite i taget!
Det du skrivit, Fanny, ditt skvaller, har varit ett enormt stöd för mig i den eländiga relation som jag nu lämnat bakom mig. Att bara lyckas formulera frågan “vad är kärlek” mellan alla tankar om självkontroll (inte göra fel, inte tänka fel, inte säga fel saker med fel tonfall) och rädsla (kommer han bli arg nu, kommer han hem full i kväll, kommer han säga elaka saker).
Du har fått mig att upptäcka hur lätt det är att släppa skammen, hur de små mekanismerna av övertag egentligen är stora saker. Och hur viktigt det är att prata med andra, att kärlek är politik, är livet och är det som ska ge styrka, inte det som ska mala ner en till ingenting.
Mina nära vänner gav aldrig upp mig, och jag gav aldrig upp dem. Att kunna ha fler än min pojkvän som definierade ett förhållande var avgörande för mig. De stod obevekligen på min sida, även i mina dummaste beslut. Att ha vänskapsrelationer där jag fick bekräftelse, stöd och uppmuntran, gjorde det också lättare att definiera hur en bra relation bör se ut. Varför ska jag nöja mig med mindre? (Jag vet att det inte är alla förunnat att ha vänner i sitt liv, eller bra vänner, och att det finns kraftfulla förtryckarmekanismer i förhållanden som gör att en lätt kan släppa sina vänner. Men för mig, i min situation, blev vännerna avgörande. Vårt skvaller förändrade mitt liv.)
Mäns privatliv ska lämnas ut. Vad de säger och gör i allt från sexet till ekonomiska beslut.
Kejsaren är naken.
Heja dig Fanny!