Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.

9 reaktioner till “Så stor är maktlösheten.”

  1. Jag tycker att det borde ingå i en kurs på högstadiet och kanske även i gymnasiet hur man känner igen psykiskt och fysiskt våld i relationer. Vad det finns för tecken, vad förtryckaren använder sig av för tekniker, hur mekanismerna bakom fungerar, och hur man som utsatt kan lyckas förtränga och förneka att det är våld som det handlar om, även fast det för utomstående skulle stå bortom alla tvivel.

    Men det kanske skulle vara farligt med såna kurser eftersom fler då skulle kunna se att hela vårt samhälle är som uppbyggt av en förtryckande psykopat.

  2. Det är så snett för man får lära sig (från alla möjliga sammanhang, typ skolan, föräldrar, tjej-tidningar whatever) att det är FEL när en kille SLÅR en. DÅ ska man göra slut och gå därifrån.

    Men samtidigt får man lära sig att alla de där typiska grejerna som brukar LEDA FRAM dit bara är jättebra och romantiska. Det romantiseras t ex jättemycket med killar som är svartsjuka och ska kontrollera tjejen på olika sätt (parad-exempel: Superpopulära Twilight och Fifty-Shades-serierna där den ”romantiske hjälten” beter sig som ett kontrollerande as mot hjältinnan, stalkar och spionerar på henne och blir asförbannad om hon pratar med en annan kille osv, och det förklaras med att han ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR henne så mycket).
    Om killen bara är VERBALT elak, då är det ”lite problem i förhållandet” som man ska jobba på och kämpa med osv, för det anses ju fel och jättehemskt att ”göra slut så fort det uppstår lite problem”, nej nej, man får alltid höra att vägen till målet (=livslång tvåsamhet) kräver en massa uppoffringar och jobb och kompromisser och absolut inte ge upp när förhållandet känns jobbigt.
    Att killen får arga utbrott och helt plötsligt blir förbannad och vrålar och har sig romantiseras också i en massa sammanhang, om killen beter sig på det viset för att den lille stackaren mår DÅÅÅÅÅLIIIIIGT, ja då är det tjejens ansvar att stå ut och hela honom med sin kärlek tills han blir snäll.
    Att ständigt ha våldsamma bråk är ett tecken på att förhållandet är PASSIONERAT.
    Etc etc etc.

    Det funkar liksom inte att säga till tjejer att de ska göra slut ”vid första slaget”, samtidigt som man romantiserar och uppmuntrar allt det där som LEDER FRAM till ”det första slaget”. Det är liksom inte psykologiskt rimligt att tro att en flickvän först ska stå ut med hur mycket skit som helst, tålmodigt och ödmjukt, och sen helt plötsligt studsa upp och bara ”JAG GÖR SLUT!” och gå därifrån när killen smäller till henne.

    1. Ja, och så många gångar jag har hört att ett förhållande är ”tråkigt” om man aldrig bråkar eller löser oenigheter med drama och panik. Hur är det tråkigt att ens partner beter sig som den bästa vän hen faktiskt kan vara?

    2. Precis det här! Det här har varit mitt allra största irritationsmoment vad gäller Twilight-hysterin – att det plötsligt blir så tydligt att vi, som samhälle, ok:ar den här glorifieringen av sjukt osunda strukturer i monogama förhållanden.

  3. Hög igenkänning på detta. Hur man försöker få hen att förstå och sluta förneka hela jävla tiden men ingenting hjälper. Kvinnojouren kan inte göra ett skit och kvar står man verkligen totalt maktlös och kan inte göra annat än att bara vänta på den dagen då hen ska inse själv och slita sig lös.

  4. Åh. Fantastiskt skrivet. Precis vad jag behövde läsa efter att ha diskuterat med en kränkt man hela dagen!

Lämna ett svar till Dvärghundspossen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *