SATC och känslomässigt arbete.

IMG_20140108_000855Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

14 reaktioner till “SATC och känslomässigt arbete.”

  1. Gud…

    Träffade en kille tidigt i höstas som jag klickade jättemycket med. Det övergick ganska snabbt i att båda kände mer än vänskap. Vi var båda överens om att ta det lugnt och också att vi inte skulle göra det till en jobbig grej ifall det inte funkade. Det gjorde det inte riktigt och vi skulle ta en paus. för att lära känna varandra. På en gång börjar han det klassiska; ignorera mig. Jag frågade efter ett tag hur det var och att jag tyckte det var jobbigt. han sa att han inte visste vad han kände riktigt men att han ville hänga som förut. men han fortsatte ignorera mig. efter två månader och att ha försökt prata med honom två gånger till blev jag så jävla arg och konfronterade honom. då kastar han ut sig att han bars umgicks med mig så mycket för att han var intresserad, att jag borde veta att han inte gillar att hänga så mycket med folk.

    när jag nyligen erkände mig jättesårad av hans beteende får jag ännu mer skuld. han säger till mig: har tanken slagit dig att du kanske inte är den enda som varit ledsen? detta från en person som slutade prata med mig i oktober. jag skulle ha förstått att han inte ville hänga, att han har ”personliga problem” som gör det jättesvårt att umgås med mig, att han har svårt att gå tillbaka till vänskap. saker som han inte säger till mig förrns typ tre månader senare ska jag tydligen bara ha förstått, av en människa som sagt att han diggar mig asmycket, att han vanliga fall bara pallar 20 min med en person men att han trivs jättemycket med mig.

    förlåt för novellen, men jag hatar verkligen det här beteendet och det är långt ifrån första gången en kille beter sig såhär.

    1. Alltså, fy fan för män som kräver nån slags tankeläsarförmåga från kvinnor. Särskilt i kombination med att det fortfarande är ok att se på kvinnor som lite irrationella och flamsiga så blir kravet på vår totala synkning med och djupa förståelse för allas känslor extra irriterande.

      Många män tycks tro att kvinnor bara förstår andras känsloliv helt magiskt, istället för att fatta att det ligger massor med känslomässigt arbete bakom en sådan förståelse, OCH, att det oftast kommer hand i hand med att de personer som vi förstår _pratar_ med oss om hur de känner. Inte att vi är några jäkla medium. Men mäns verbala inkompetens är inget vi lastar dem för och inget som sänker deras status i andra sammanhang (inte ens sådana där det faktiskt påverkar deras förmåga att prestera, tex inom olika yrken som kräver kommunikationsfärdigheter).

      Sen tycker jag också att såna här situationer är ytterligare motbjudande för att männen ifråga verkligen vältrar sig i sina känslor av berättigande. Nu är de faktiskt intresseeeeerade av dig och då är det faktiskt hemskt tragiskt att de inte kan få det de vill ha förståru. Jag får sån lust att bara säga: ”Kom över det! Hör av dig när du är klar.” till såna här män.

  2. Har inte tänkt på detta förrän jag läste det nu.
    När jag nu har läst det och tänkt lite så måste jag säga att mina erfarenheter varit totalt tvärtom, då det alltid varit kvinnor som gått runt och varit griniga och männen som sagt vad de tänker.
    Fram till sista stycket hade jag bytt plats på ”kvinnor” och ”män”. Sen vet inte jag vad normen säger kring detta.

    Men det kanske är olika.

    1. Ja, det finns folk som tolkar det så. Skulle säga att den stor skillnaden är att män sällan anstränger sig särskilt mycket för att förstå varför en kvinna är upprörd.

  3. Jag har överlag rätt svårt för SATC… Dels är det ofta en rätt unken sexualmoral (Ett exempel av många: Charlotte dejtar en kille som vill ha analsex. Hon talar ut om detta med sina väninnor. HELA samtalet handlar om hur killen kommer att uppfatta Charlotte om hon ”ställer upp” – kommer han att respektera henne mer eller mindre för att hon gör det? INGET handlar om vad HON vill. För att inte tala om det där hemska avsnittet vars sensmoral var att bisexuella är fruktansvärt läskiga och konstiga.). Dels hela det här med att Carries mening med livet typ är att gifta sig med Mr Big, och att det framställs som så fint och romantiskt bara.

    Ganska nyligen var det en krönikör i DN (minns inte vem nu) som skrev om vad fantastiskt bra SATC var, bl a för att det var så fantastiskt att Carrie bara hade bestämt sig för att det var hon och Mr Big som var ämnade för varandra, och vägrade att nöja sig med något mindre än så. Men på vilket sätt är det fantastiskt och bra? Det är väl snarare sorgligt att hon hela tiden kämpar så för att få honom, fast han ofta är ganska distansierad och dryg mot henne.

  4. Alltså hatar. detta. beteende. Försökte som yngre ”lära” män att bli mer känslomässiga, öppna, prata om känslor och eh ja. Det förbättrades något, men inte mycket. Det är så skevt. Hur ska en kunna mötas när bara den ena parten gör det känslomässiga arbetet?

  5. Jag är tjej och jag har tyvärr exakt det där beteendet som ni här beskriver att männen har. Jag kommer från en familj där vi har väldigt svårt att prata om och sätta ord på känslor, man ska liksom ”bita ihop” tills det blir bra. Detta har förstört väldigt mycket relationer för mig. 1. Jag mår dåligt över något och blir arg, irriterad och grinig. 2. Den andra personen försöker förstå vad som är fel, vara snäll med mig och komma nära. 3. Jag blir irriterad för att jag upplever att den andra ”klänger” och tjatar på mig, så jag blir ännu mer irriterad. 4. Det urartar med att jag totalt ballar ur i ett raseriutbrott och sårar den som försökte komma nära.

    Dock är jag bipolär typ 2 vilket jag ärvt av min mamma, vilket iofs kanske kan ha en del i det. Jag dras även till män som inte visar känslor och som ofta gör mig illa på samma sätt som jag gör illa de killar som faktiskt visar känslor för mig. En tråkig och ond cirkel.

  6. SATC är för mig lite av ett mysterie; får intrycket av att det ska handla om kvinnor, fast av de avsnitt jag sett så handlar serien om män. Ofta hur en som kvinna ska anpassa sig i olika situationer för att inte vara obekväm för mannen.

    I mitt liv har jag, som de flesta kvinnor verkar ha gjort på ett eller flera sätt, stött på många situationer där en som kvinna ska (helst utan verbal kommunikation) förstå mannens behov och utan gnäll finna sig i det och ändra sig själv för att underlätta för mannen. Exempelvis när det gäller sex (att som kvinna vara ’snäll’ och ställa upp på det ena eller det andra) eller att inte vara ’gnällig’ i relationer (dvs att vilja prata om relationsrelaterade saker om mannen inte känner för det). Kan ge många andra exempel, men just dessa tycker jag mig fått intryck av att de är väldigt vanligt förekommande.
    Varför? Vad är det som gör det mer rätt för en man i en relation att få sina behov tillgodosedda och varför är en kvinna gnällig om hon bryr sig om relationen och vill prata om något?
    Och visst, ibland känner man inte för att prata, men hur svårt är det att säga ”Jag tycker det du tar upp är viktigt och jag uppskattar att du vill prata om det, men just idag känner jag mig ofokuserad/stressad/har ont om tid – är det ok om vi pratar om det en annan dag?” eller ”Jag vet inte hur jag ska bemöta det du säger, är det ok om jag får lite tid att låta det sjunka in/förstå problematiken?”
    Kommunikation, hur svårt kan det vara?

    I en relation så har ju alla inblandade behov och om det inte är ok ta upp dessa, hur ska relationen då kunna vara balanserad och fungera? Sen när det kommer till sex och att män ofta verkar tycka att det är nödvändigt att deras behov ska tillgodoses, medan kvinnan ska vara tacksam om hon får sina behov tillgodosedda, är förkastligt.
    Hur många kvinnor fejkar orgasm för att inte besvikna mannen? Hur många kvinnor ställer upp på sånt de är obekväma med/inte tycker om?
    Nej, det är inte en kvinnas plikt att uppfylla mannens sexfantasier, inte heller en skuld eller skam om hon uttrycker sina egna sexuella behov.
    Blir så frustrerad över program som SATC då de cementerar könsroller som känns mögliga och väldigt kränkande. En syn på sex och relationer som gör mig illamående…

  7. Du har givetvis så himla rätt i det du skriver, som alltid. Det som nästan irriterar mig mest är att det verkar finnas någon allmän uppfattning om att det är tvärt om, kvinnorna som går och surar, vägrar tala om vad det är och förväntar sig att männen ska vara ”tankeläsare”. All min erfarenhet (av både mina egna relationer med män och andras) säger att det är tvärt om.
    Känns som att det är väldigt vanligt att män projicerar sina egna känslor och beteenden på kvinnor, kanske för att de inte själva kan hantera tanken på sig själva som känslostyrda.

    1. Håller med dig till fullo.

      Tror det är vanligt att som försvarsmekanism skylla på den andre i en relation då kommunikationen brister.

      1. Instämmer med Mella. Män visar ofta sin tjurighet genom att tex banka och slå på grejer, höja rösten, sucka ljudligt, svära högt, fäkta och vifta med armarna, muttra, ignorera, tystna eller inta en nonchalant hållning. Kort sagt – att visa med hela kroppsspråket att de är mäkta irriterade/tjuriga/missnöjda och de får ofta, genom att bete sig så här, kvinnor att börja undra och ställa frågor om vad som är fel.

  8. Kan inte annat än att hålla med.
    En personlig favorit är då en kvinna är förbannad eller sur, mannen frågar varför och kvinnan ger sina anledningar. Sen händer det! Mannen tycker inte att kvinnans anledningar är anledning nog att vara förbannad. Hux flux, är det kvinnan som går runt och surar ”för ingenting”, för att hennes upplevelser inte valideras av mannen. Då är det så liksom. Det kan väl visserligen vara ett ganska allmängiltigt fenomen, men antal gånger jag sett det här hända i egna relationer (och andras!) är ganska många. Kanske kan det här vara grunden till föreställningen om att det är kvinnor som går runt och surar utan anledning eller utan en bra förklaring?
    Sen har väl ganska många kvinnor någon gång upplevt hur kvinnor suttit i grupp och analyserat en mans beteende. Liksom mer eller mindre tagit det känslomässiga ansvaret för denne mans känslor som han själv inte är kapabel till.

  9. Det är bland annat tack vare din blogg jag numera har nolltolerans mot det där. Om jag stöter på en kille som beter sig sådär så märker jag ju givetvis det inom några minuter, och jag talar klartext rakt i ansiktet på honom: ”antingen säger du varför du är sur NU och så kanske jag kan förstå och hjälpa dig eller så håller du käft med ditt gnällande och låter mig vara ifred och kommer tillbaka när du skaffat lite perspektiv”. Jag har liksom inte tid att dalta med folk som om de vore småbarn.

    //Emma Hå

Lämna ett svar till sak Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *