Ibland får jag frågan ”men om nu alla män förtrycker, hur ska en motivera sig att förändra sig?” av män. Jag undrar verkligen; ser jag ut som er jävla coach? Tror ni att mitt syfte är att typ stå i någon färgglad tröja och blåsa i en visselpipa och berömma er och peppa er när ni gör något rätt?
Jag har nyheter: feminismen är inte någon ideologi med syfte att ”motivera” män att göra olika saker. Jag förstår att det kan kännas lite konstigt när allt annat i världen är anpassat efter en, men eftersom feminismen är en ideologi som handlar om kvinnor och kvinnors rättigheter så är den faktiskt inte först och främst till för er, hur konstigt det än kan kännas.
Ska jag skita i att säga sanningen för att du kanske blir omotiverad av den? Som om mina teorier, min ideologi, var till för att peppa dig.
Om du som man känner att du behöver bli ”motiverad” för att kämpa emot förtrycket av kvinnorna i din närhet eller i resten av världen så har du faktiskt ingenting i feminismen att göra. Alltså verkligen, du behövs inte här, du gör ingen nytta. Feminismen klarar sig bättre utan dig, utan att behöva stå och peppa dig till att typ diska en extra gång.
Vissa män verkar vara feminister bara för att kunna bli färdiga, för att kunna bli ”godkända” som bra män. På vägen vill de ha en jävla massa motivation och pepp och beröm, som vi feminister såklart ska bistå med. Jag är ledsen, men det fungerar inte så. Ni kan lika gärna dra på direkten. Ni kommer aldrig att bidra till kvinnokampen med den inställningen, och då är det lika bra att vi inte slösar vår tid på att coacha er.
Ah, dessa män som kallar sig feminister bara för bli ”färdiga”, jag känner igen det så väl och de är så irriterande.
Som vegan har jag ungefär samma inställning till feminismen som till min veganism, att det handlar om en strävan att vara en bra människa, en strävan som pågår hela tiden. För jag vet att jag inte är felfri som det är, jag har sexistiska tendenser och jag tenderar att inte bry mig särskilt mycket om andra individer överhuvudtaget. Det vore ju helt menlöst att bara sätta de här etiketterna på mig själv och sedan luta mig tillbaka, då skulle jag ju aldrig komma någonstans. Det är så jävla konstigt att människor inte själva kan ha en inneboende önskan att bli bättre människor, utan att kräva någon annans bekräftelse.
Beror nog på att majoriteten tolkar ’att bli en bättre människa’ som ’att bli en _bra_’ människa, som om dom vore dåliga (& vem vill bekänna sig vara en dålig människa? För massan är det att sprattla på självföraktets svarta botten) för att där finns utrymme för utveckling. Således blir det inte avslappnat – det blir hotfullt att bättra sig.
Sedan bör en givetvis ha insikt i att idén om bättring är så pass beroende av personlig ideologi, värderingar & filosofi.
Yeees.
Jag chattade med nån snubbe för ett tag sen, skulle vilja påstå att det var en högst vanlig vit svensk man. Vi diskuterade föräldraledighet apropå att min kompis skrivit på fb om att hon är stolt över att ta ut all MAMMAledighet, som hon kallar det. Han uttryckte på fullt allvar hur skönt det är nu för tiden inte finns några könsroller längre. Hans fru har tagit ut all föräldraledighet för att det ”passade bäst” och han har ändå sååå fin relation till sina barn osv. Att lönerna är olika tyckte han var fel men i övrigg: alla är jämställda nu, tyckte han. Och alltså, jag förstår ju att du inte i första hand vänder dig till dessa män (och kvinnor) men men skulle vilja påstå att den sorten är vanligare än männen som kallar sig feminister för att ses som ”bra män”. De ser helt enkelt inga strukturer. Alls.
Ha ha ha haaaaa, vad jag älskar din ton i detta inlägg! Jag blir så less så jag dör på många män när de öppnar munnen och börjar ifrågasätta, exempelvis, ”feminismens metoder” och fråga ”hur de ska göra då” för att bli mer jämställda med sina partners. Och jag vill bara typ gäspa dem i ansiktet. vända och gå därifrån.