I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.
Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.
Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.
Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.
Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.
Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.
Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.
Fan, du sätter så exakt ord på vad jag ofta känner. Du ska veta att du är en stor tröst, gör att jag känner mig mindre fucked up. Jag är likadan, i alla fall första året i ett förhållande är jag helt besatt. Öser ur mig själv och ger som jag vore bottenlös. Otroligt smärtsamt när man inte får samma sak tillbaka och måste börja lägga band på sig själv tills det brinner i huvudet.
Detta!! Jag är nu i denna sits för första gången på länge.. med en man. Förra gången, för åtta år sedan, var jag helt absorberad av denna känsla… Och nu börjar det kännas likadant igen… och det skrämmer mig! Som singel (eller någon nivå av ligger runt) känner jag mig fri, och nu känner jag mig sårbar..
Men samtidigt är det här förhållandet fint, och jag tror rätt hälsosamt. Och regelbunden intimitet är fint. Men är det fan värt det, frågar jag mig gång på gång…
Jag måste bara få tacka för din blogg och alla fantastiska texter, feministiska bloggar har gett mig så mycket av den självrespekt jag har idag och så mycket styrka. Och din blogg är en av anledningarna till att jag funnit styrkan att nu inte ingå i en heterorelation som jag innerst inne alltid vetat skulle varit skadlig men utan de feministiska verktyg jag fått nog inte hade klarat att säga nej till. Så tack <3
Känner så igen mig i dina ord. Jag älskar att ge av mig själv till de jag älskar, det får mig att växa och det är liksom det som känns som kraftfulla och livgivande relationer. Att ge av mig själv, att få tillbaka utan att stå i skuld. I kärleksrelationen jag befinner mig i kan jag inte ge utan att tänka på skuld. Det är liksom nåt slags konto där en ger och tar ut det den andre är skyldig. Det gäller sex, uppskattning, hushållsarbete, relationsarbete osv. Och jag är den som gör jobbet känner jag. Jag är den som ska se till att kontot inte är i obalans, måste se till att inte ge för mycket för att inte sätta den andre i skuld och inte ge för lite för att vara skyldig för mycket. Jag önskar det var annorlunda.
Känner igen mig så mycket i det du beskriver, på pricken, och mått så otroligt dåligt över det… Har också varit det som anpassar mig mest och ger mest. Typ planerat min tillvaro kring den andres och blivit ledsen när han (i mitt fall är det en han) inte gjort likadant. Hela tiden gjort små omedvetna anpassningar och kompromisser för att underlätta relationen – men aldrig uttrycker vad jag faktiskt vill. Det här har varit ett stort problem i både nuvarande och tidigare relationer, jag har känt mig beroende och i underläge. Har också länge tolkat det som ett kvinnligt drag och något som jag behöver arbeta bort. Däremot så jag mitt
Men är inte lika säker på att det är enbart ett så kallat kvinnligt drag utan mer att det handlar om personlighet. Gjorde ett personlighetstest (DISC bla) på jobbet och började i samband med det och samtal fundera i andra banor och insett att människor fokuserar på och motiveras av fundamentalt olika saker. Det i sig är väl är väl inget revolutionerande (förutom för mig då) men det fick mig att inse att mina egenskaper och hur jag interagerar och kommunicerar med andra är en ganska vanlig personlighetstyp och inte alls någon dåligt. Något som jag på riktigt tyckt hela mitt liv. Det gav verkligen en känsla av existensberättigande och oändlig lättnad. (Det här är såklart en process som tagit låång tid).
Det jag ville säga var i alla fall att jag har i min relation lyckats acceptera och vända den känslan som du har nu, men det var först när jag själv förstod hur JAG fungerade och på riktigt slutat tänka att jag borde försöka ändra den jag är som jag lyckades. Då kunde jag också förklara vad jag vill ha i en relation och ställa krav. Allt det här bygger ju på att den eller de andra i relationen har samma insikt, är bereda att lyssna och inte förlöjligar/ignorerar ens behov och krav.
Hade jag kunnat ge ett råd till mig själv för tio år sedan är hade det varit att inte ha romantiska relationer alls, utan lägga all energi på mig själv tills jag var stark nog att acceptera mig själv. Helt enkelt undvik att försätta dig i en situation där du kan bli utnyttjad och sårad (även om det är omedvetet). Nu kan jag acceptera att jag är en person med stort behov av trygghet och bekräftelse och ett större behov av tvåsamhet än min sambo – men det är okej. Allt behöver inte vara lika. Jag klarar också av att be om det utan att skämmas ihjäl eller känna mig totalt misslyckad som människa.
Uppskattar verkligen din blogg och tycker att det är modigt av dig att skriva den här typen av inlägg.
Jag känner också så väl igen de där tankarna och känslorna, trots att jag är man 😉 Det lite dumma är att jag generellt har arbetat för att känna på det här sättet så lite som möjligt och kan nu konstatera att det lyckats rätt bra – de där känslorna hade jag mest när jag var yngre. Men då har det att alla känslor blir dämpade och då har det säkert gått ut över relationer jag haft och henne i synnerhet som då blir den som ger mer. Jag kopplar det här arbetet att komma bort från de här jobbiga tankarna och känslorna delvis till att det är ”omanligt” att känna beroende.
Jag maste bara saga att det finns nog ingen annan blogg/bok/poesi eller annan form av text som har varit sa viktig för mig under se senaste tva aren. Ingen terapeut heller för den delen. Dina texter har varit avgörande för mig nar det kommit till att kanna igen och satta ord pa mına kanslor krıng mıg sjalv och mig i relation till man och relationer. Du ar fantastisk!
Fanny, jag kan verkligen inte nog uttrycka hur mycket dina texter ger mig. Som personer innan mig har kommenterat här, känner även jag att dina inlägg har varit avgörande för att jag befinner mig där jag är idag. Du har hjälpt mig att nå så många livsviktiga insikter. Så TACK för det, bästa du!
Jag känner igen mig så mycket. Vill bli ihop med dig! Det är typ en av mina högsta önskningar i livet att få leva i en relation som jag kan gå upp i som jag gör, och ge så mycket som jag gör, och samtidigt få tillbaka lika mycket. För ärligt talat gillar jag denna sida hos mig, den är fan sjukt fin. Och det är så grymt härligt att gå upp i det totalt. Problemen har ju tidigare varit just en sån tråkig ojämlikhet i mina tidigare relationer. Vilket skapar besvikelse, skuld och bitterhet. Vill leva med en kvinna som är precis som jag. Lätt himmelriket på jorden.
Kan det vara så att du är högkänslig?
Fantastiskt formulerad text som vanligt. Mitt i prick.
Brukar undvika att sätta den typen av etiketter på mig själv då jag inte tycker att det är ett konstruktivt sätt att prata om sånt här på, så jag vet inte.
Nu är detta ett gammalt inlägg men…kolla upp narcissim och medberoende. Låter som du troligtvis är uppväxt med någon med narcisstiska tendenser. Du ser kärlek som transaktioner, att du måste få tillbaka det du ger. Du har troligtvis inte blivit bekräftad i dina känslor som barn…Du var tvungen att ge för att få….bara en tanke. Läs på!
Kram