Stora förtryckardagen.

wpid-img_20141119_083745.jpg

Idag är det, som ni kanske vet, Stora Förtryckardagen. Dagen till ära tänkte jag dra min topplista över sätt män skadat mig på.

  1. De har försatt mig i en ständig känsla av att jag inte duger som jag är, att jag är mindrevärdig, och att jag måste kompensera för detta. Detta har de gjort både genom direkta kommentarer om min person men också genom kommentarer om Kvinnor I Allmänhet. Till exempel; kvinnor är irrationella, kvinnor är ytliga och så vidare. Ibland har de ställt mig i kontrast mot detta, men det har ändå gjort att jag hela tiden känt en oro att ”avslöja” mig som en sån där dålig kvinna. Detta har i sin tur lett till en mängd olika former av psykiska besvär som jag fortfarande tampas med.IMG_20140708_103146
  2. De har fått mig att tro att det som ger mig mening i livet är relationer med män. Detta sker både på en samhällelig nivå och en individuell. I samhället så är heteropropagandan överallt, men individuellt har de spätt på detta genom att prata om att de ska skydda mig från diverse saker (till exempel patriarkalt förtryck). De har också nedvärderat relationer kvinnor emellan och fått mig att göra det för att stiga i status i deras ögon.IMG_20140824_113312
  3. De har pressat mig till att lita på dem genom att vara ”romantiska” för att sedan svika mig och lägga skulden och ansvaret på mig när saker och ting går åt helvete, för att jag var naiv och litade på dem. När jag inte trott på deras lögner har de skuldbelagt mig tills jag trott på dem. När jag sagt att jag inte vill att de ska ägna sig åt romantik har de smugit in det ändå.
  4. De har konsekvent gjort mindre arbete i våra relationer, vilket har varit oerhört utsugande. De har dessutom fått mig att känna skuld för att jag gör mer arbete. De har fått mig att känna att det är mitt ansvar att göra mindre, när det arbete jag har gjort har varit nödvändigt arbete för att få relationen att fungera. Alltså har jag inte bara gått omkring och gjort mer arbete utan även behövt känna skuld och skam över detta.
  5. De har fått mig att tvivla på min egen intuition genom att säga åt mig att mina känslor är ”irrationella” och liknande, något som har fått mig att hela tiden ignorera mina egna gränser och begär till förmån för mer samhälleligt accepterade sådana, som typ altid råkar vara manstillvänd. Kan meddela att manshat är typ det mest rationella jag ägnat mig åt, det finns dels sjukt god grund för det men det är också en sann livskvalitetsförbättrare.
  6. De har tagit sig rättigheter över mig och mina vänners kroppar och känslor genom att helt enkelt tränga sig på utan att känna in om det är okej eller inte. Eftersom alla vet att en besviken man lätt kan bli farlig och obehaglig så är det inte ovanligt att en faktiskt ger männen det dem vill ha. De uppfattar då detta som en ”lyckad” strategi (vilket det kanske på något vis också är) och kör vidare, helt utan att bry sig om att folk faktiskt kan ta oerhört illa vid sig. Detta etablerar också ett mönster i mänsklig kontakt som drabbar alla, även de män som respekterar gränser.IMG_20140604_134637
  7. De har fått mig att hata andra kvinnor genom att nedvärdera dem, snacka skit om dem och sätta oss i någon slags uppdiktad konkurrensposition gentemot varandra. Till exempel genom att säga ”men duuu är inte som den här kvinnan, du är ju vettig”. Sedan har de skuldbelagt kvinnor för att de inte har bra vänskaper. Ja, gissa varför ditt mähä.IMG_20140821_111217Det är dock inte särskilt konstigt att mannen gör detta eftersom det är det enda sättet för honom att få sällskap med kvinnor.
  8. De har fått mig att känna mig känslomässigt beroende av dem genom att hela tiden upprätthålla distans i relationer, vilket har fått mig att jaga efter deras kärlek och bekräftelse. Sedan har de skuldbelagt mig för att jag inte är tillräckligt ”självständig”. De själva går ju omkring med illusionen att de är så jävla självständiga eftersom de inte beöver känna sig beroende, eftersom jag alltid ansträngt mig så mycket för att tillfredsställa deras behov.
  9. De har ignorerat mina känslor vilket har fått mig att känna mig så oerhört värdelös att det inte är klokt. Frapperande exempel på detta finns det gott om här, till exempel:

    Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. IMG_20131004_103347

  10. De har fått mig och mina vänner att känna oss otrygga i det offentliga rummet, eftersom vi aldrig kan veta när en man bestämmer sig för att ”ta kontakt” med oss och utsätta oss för något slags fysiskt närmande, våld, heterosexualitet och så vidare. De tvingar oss att vara på vår vakt för dem hela tiden, och att känna skuld om det ändå skulle hända något.

Det var min lilla lista på saker jag kan komma på just nu i alla fall. Fyll gärna på med era värsta!

24 reaktioner till “Stora förtryckardagen.”

  1. Nummer 8 känner jag igen så starkt från en relation jag hade i somras. Jag var för ”klängig” osv trots att han visste att jag mådde väldigt dåligt psykiskt just då, och det faktum att han var ”kärleksfull” i början och sedan blev helt kall och fullkomligt sket i vår relation skadade mig mycket. Hans ursäkt var att vi inte var ett par, (för jag är poly och inte han) så då spelar det ju ingen roll. Och han är vänster och kallar sig för ”socialist”. Pft.

  2. Jag la upp denna länk på min privata FB och två ”härliga” snubbar kommenterade och exemplifierade detta inlägg. Slutade med att den ena tog bort mig och den andre blockade mig. Effektivt sätt att få reda på vilka som är rötäggen!

  3. Nummer 9!! Så jävla sant! Hände mig bla i maj, min dåvarande pojkvän ringde mig på fyllan och tyckte vi skulle göra slut eftersom han skulle flytta till ny stad pga jobb och jag skulle stanna kvar. Jag blev ledsen började storgrina och helt plötsligt blev han förbannad på mig för att jag grinade och gav honom dåligt samvete.
    Hela sommaren gick sedan åt till bråk och det slutade alltid med att jag fick säga förlåt för hur jag betedde mig.
    Är väldigt glad att jag tillslut lyckades bryta upp med honom!

  4. Det här gör mig så uppgiven, samtidigt som det väcker en ”Aha, det är inte bara jag”-känsla. Tyvärr är det här återkommande saker i mina relationer till (framförallt) cis-män… Och de sista två punkterna..! Wow… EXAKT så har det varit i mina nära relationer till män, hela livet.

  5. 9 och 10. Nian går ju undvika genom att undvika relationer med män med tian… de jävlarna är ju ÖVERALLT! Jag svär på att jag ALDRIG har kunnat gå ut med ett sällskap bara bestående av kvinnor utan att någon random snubbe för eller senare ska pressa på en sin närvaro, antingen genom att försöka börja ragga på någon i sällskapet eller bara rent fräckt plantera sig vid samma bord och börja gaffla. Och fan vad dålig stämning det blir om sällskapet då inte genast upphör med det intressanta samtal de valt att ha och ägnar sin tid åt att smeka lite mansego – då kan det rent ut bli hotfullt. Hände mig senast förra veckan. När jag ändå är igång: fan ta alla killar som är ute med de här jobbiga snubbarna och liksom står i bakgrunden och mimar ”förlåt” men inte gör ett skit för att fiska rätt på sitt svin till kompis.

  6. NUMMER 9!!! JÖSSES VILKEN IDIOTI MAN STÅTT UT MED! Sen nummer 5 också, så otroligt svårt att reparera sin tillit till sig själv efter att han fuckat upp den. Bra list!

  7. Jag kan bara tacka för att du orkar skriva dessa starka ord. Bra för mig som man att få läsa detta. Hjälper mig att förstå saker som hänt och förhoppningsvis bidrar det till att jag blir en mindre krävande partner i framtiden.

  8. 4:an! Den där dubbelbestraffningen. Att en både tvingas ta ansvar då den andre parten helt enkelt skiter i det, och sedan skuldbeläggs för att en gör det – det mal verkligen sönder en.
    5:an kan göra mig så jävla arg när jag tänker tillbaka på relationer (av olika typer) jag haft med män. Det gör mig galen att män i alla tänkbara situationer tar på sig rätten att gå in och berätta för kvinnor vilka typer av känslor och reaktioner som är rimliga och vilka som är överdrivna och irrationella. Har noll tålamod med sånt idag, men mår verkligen dåligt över att se hur vanligt det är i heterorelationer runt omkring mig. (Rekommenderar alla att börja säga ifrån när det händer. Dels för att det i min erfarenhet faktiskt ganska snabbt har effekt och dels för att männens enormt förvånade reaktion är ganska underhållande.)

  9. Helvete vad bra du är Fanny… <3

    Känner igen mig i typ allt du skriver, speciellt detta. Att en gått runt i alla år och trott att en är ensam om att befinna sig i såna relationer. Jag har verkligen trott att jag är en hysterisk, överkänslig, dum kvinna som ska vara glad att jag har fått en så "fin" kille. Gjorde slut men hade så dåligt samvete, förstod inte alls varför jag mådde så dåligt. Är så trött på att gå runt och "vänta på nästa kille" som att det är det enda sätt för mig att leva mitt liv, istället för att typ.. leva mitt eget liv? Förjävligt! Men tack 1000 gånger om för att du finns och skriver detta och hoppas alla kvinnor så småningom kommer underfund med detta.

  10. Nummer nio känns väl bekant, och inte bara för egen del verkar det som. Man blir ledsen ända in i själen när man läser kommentarerna. I förra förhållandet satt jag en dag och storgrät och var på väg att få en ångetattack. Då ställde han sig och tittade på mig, sen gick han. När han kom tillbaka så hade han tagit en lång skön dusch. Inte ens den gången då han skrämde mig genom att slå sin knytnäve framför mig tyckte han att det var hans fel. Härligt att man har slått sig ut ur ett så pass destruktivt förhållande. Kämpa er ut babes, ni är bäst!

  11. Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.

    Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre 😛

  12. det är ju för sorgligt att så många lever med män som gör så här.. jag gjorde det själv i 5 år… är så glad att jag tog mig ur det.. blir så arg när jag tänker på det dock… hur jag jobbade häcken av mig att få förhållandet att funka och han gjorde inte ett jävla skit!! jävla fanskap!

    Du är guld fanny, tack för att du delar med dig av ditt liv och erfarenheter!!

  13. Du är bäst som vanligt, Fanny!

    Stoooor igenkänning på precis alla punkter, men som flera andra kommenterat, ÅTTAN och NIAN. Har aldrig, inte en endaste gång, haft en relation med en man som inte sett ut precis så. Uppenbarligen känner många igen sig, börjar närma mig insikten om att det förmodligen inte heller kan se ut på något annat sätt i ett patriarkat. Det är de båda punkterna som, för mig, gör mest ont och är svårast att förhålla sig till, för man vill så gärna att det ska vara annorlunda – det handlar ju om nära relationer man haft, människor man älskat. Känns som att jag har spenderat hela mitt liv på att försöka nå människan i mannen, men har aldrig lyckats. Sorgen över denna insikt, att alla män jag någonsin älskat har behandlat mig precis såhär, är just nu outhärdlig – det känns nästan lättare att gå tillbaka, att ta på sig skulden själv igen, att straffa sig själv. Men det går ju inte, once you’ve seen it you cannot unsee it osv. Men hur tar man sig förbi sorgen och smärtan? Älskar alla dina inlägg från den senaste tiden, känns som att du har blivit mkt mer kompromisslös på ngt sätt, mer resultatinriktad, och jag håller med dig till 100%. Men är just nu helt lamslagen av smärta, efter ett nyligen avslutat lååååångt förhållande med en man som jag hoppades var annorlunda (haha), men som hela tiden varit 8:an och 9:an på pricken. Hur tar man sig vidare, hur vänder man smärtan till insikt och kamp?

    1. Människan i mannen: så väldigt bra sagt.

      Tycker det är ironiskt att män beter sig så omänskligt men fortsätter bli sedda till som hela människor av icke-männen samtidigt som männen kan avhumanisera varje icke-man i sin närhet precis hur som helst.

      1. Kan tyvärr inte ta åt mig äran av det uttrycket; Fanny har använt det i flera inlägg och det är därifrån jag har ”fått” det. Men instämmer självklart, tycker att det är helt klockrent, och den enklaste och bästa beskrivningen jag någonsin hört för att förklara den förtvivlan som jag alltid upplevt i relationer till män: denna ständiga fruktlösa kamp att försöka nå in till människan i mannen.

  14. Även fyran är ju helt klockren, och har varit en grundsten i alla mina heterosexuella relationer – ”men det är ju bara du som upplever problem, så då är det ju inte mitt problem att lösa det, mitt enda problem är att du jämt vill prata om problem”…

  15. 9:an. När man blir ledsen över saker och han blir arg för att man ger honom dåligt samvete. Och man blir ännu mer ledsen för att man inser att han BORDE reagera genom att bli ledsen/ ångerfull och vilja göra något åt att jag är ledsen. Bara att insé – hade det varit kärlek – så hade han reagerat annorlunda!

  16. Det enda jag kan lägga till/förtydliga hör till punkt tio, och är hur osäker en blivit även i sitt eget hem, när det under kärleksförhållandets normer delats med en man.

    Upplever att de män jag delat boende mer har varit minst lika nyckfulla som min föreställning av slumpartade främmande män i offentligheten. De har således begränsat min frihet i mitt eget hem. Ibland även när boendet inte varit gemensamt utan när det fortfarande handlade om besök etc. Detta kan ha tagit sig uttryck som att mannen fått företräde till dusch och badrum på morgnar, har inte vågat gå in i samma rum som han pga emotionellt risktagande, begränsade samtalsämnen, skuld för eget nyttjande av gemensamma utrymmen etc etc.

Lämna ett svar till Terése Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *