Stress och otrygghet.

Jag känner mig ofta väldigt stressad, trots att jag är sjukskriven och därmed har väldigt lite saker jag behöver göra. Det finns en idé om att stress handlar om att ha fullt upp just precis nu, men det kan lika gärna handla om att ha en stressande livssituation.

Saker som är stressmoment i mitt liv är framförallt allt det jag inte klarar av att styra över. Till exempel: hur mycket min utbildning drabbas av att det inte finns tillräckligt med resurser, den skyhöga ungdomsarbetslösheten, hur välfärden förstörs och så vidare. Allt detta är saker som rör mitt liv på ett eller annat sätt men som jag inte känner att jag har någon kontroll över, och det gör mig stressad.

Det är stressande att inte veta hur ens framtid kommer att se ut.

Samma gäller ekonomi. På grund av att jag är relativt privilegierad så har jag sparpengar, vilket gör att jag inte behöver leva ur hand i mun. Det är såklart bra och sänker stressnivån i mitt liv en del. Men jag känner ändå en del ekonomisk stress på grund av det faktum att jag lever i ett samhälle där en sådan sak som sjukdom eller arbetslöshet kan vara ingång till ett liv i fattigdom.

Att inte känna att en kan kontrollera sitt liv eller vet vad som ska ske i framtiden är en typ av stress som väldigt många människor lider av, om som är viktig att ta på allvar. Människor behöver konstiunitet, trygghet och möjlighet att utvecklas. Att leva i en ständig känsla av att allt kan gå åt helvete vilken sekund som helst är jävligt osoft, och leder till stress, även om en inte är helt pank eller har skitmycket att göra precis hela tiden.

10 reaktioner till “Stress och otrygghet.”

  1. Jag undrar hur du tänker kring dina rättigheter i samhället, vilka du säger dig ha och hur du kan säga att du har anspråk på dessa. Jag har funderat kring detta väldigt länge hur vi människor ofta utgår ifrån att samhället är skyldiga oss något och det är ofta dina inlägg som triggar igång dessa funderingar. Nu tycker jag det känns lite jobbigt att formulera dessa tankar eftersom de känns så sjukt amatörfilosofiska, något jag har noll koll på, men eh ska försöka.

    Ta tex CSN, jag kan tycka att studenter i Sverige har det så sjukt fett som får bidrag och lån av staten. Tänk att kunna förkovra sig i sex år och bli finansierad för detta! Det är en sådan extrem lyx imho och jag har svårt att förstå hur en inte kan klara sig på studiemedel. Jag har så himla svårt att se hur du kan motivera att studenter ska få det ännu bättre än de har det just nu.

    Likadant gällande ovan inlägg, alltså har du sparpengar så har du det så fett förspänt. Du är priviligerad, akademikertraditioner plugg är inget främmande för dig utan verkar vara en självklarhet. Jag kan känna att ja asså allt kan hända du kan få cancer, bli handikappad osv osv livet kan inte garantera välfärd och lycka det får du själv fixa mentalt liksom.

    Innan du blir arg nu, bear with me.

    Jag bodde i Tyskland i flera år utan sjukförsäkring, botade halsfluss och liknande själv och har äntligen kommit in i något slags trygghetsystem så först nu kan jag känna att jag har anspråk på ngt slags stöd ifall jag skulle bli arbetslös i och med att jag betalat skatt i x antal år som berättigar mig detta. Visst kan jag säga att mina päron har jobbat och betalat skatt i Sverige och som EU-medborgare har de bidragit så jag har vissa rättigheter att kräva, men jag kan inte säga att jag känner detta på det viset.

    Jag vet inte om jag är helt skadad av denna nyliberalism eller ej men jag känner det individuella ansvaret så starkt, eller bördan kanske rättare sagt. Ingenting är garanterat i detta samhälle vi får försöka fixa det ändå. För mig är det helt omöjligt att argumentera för att en stat skulle vara skyldig att hjälpa mig att ge mig trygghet. Jag känner inte dessa rättigheter jag räknar inte med dem. Utan Sverige har gett mig utbildning och visst stöd i form av studiebdrag, det är jag tacksam för nu är det upp till mig liksom. Och min sjukkassa jag betalar in x antal hundra euro till varje månad får jag hoppas inte gått i konkurs den dagen jag behöver den. Hoppas jag var smart där som valde rätt sjukkassa typ.

    Så jag undrar bara hur tänker nu när du argumenterar för att samhället är skyldig dig något (om det nu är det du gör, kanske har jag missuppfattat den biten)? För jag upplever inte att det är så längre. Jag upplever att vi hamnar i olika system vi får försöka fungera i enligt detta systemets regler. Och jag kan typ inte låta bli att tänka att just därför har vi en sån zombie apocalypse revival på sistone för det är så vi lever every wo/man for him/herself.

    1. Att jag ’får’ studielån/bidrag från staten och en universitetsutbildning, ja, det ser jag som självklart. Jag vet att det inte är så överallt, bara under tiden jag bodde i London och umgicks mycket med andra européer så insåg jag hur bra det är i Sverige jämförelsevis.
      Jag tänker att det handlar om hur en ser på sig själv och samhället/staten, Burgschki. Det är åtminstone mitt resonemang. I Sverige så upplever jag att samhället och staten är samma sak, samhället utgörs (har utgjorts) av statligt/kommunala verksamheter. Sjukvård, skola, idrottsföreningar med kommunalt bidrag, etc. Jag är en del av samhället. Jag går i skolan, åker kollektivt, jobbar, pratar med människor i affären när jag handlar, etc.
      Det samhället vi har är till stor del uppbyggt av arbetarrörelsen och människor före mig har drivit en politisk kamp för vad de tycker är viktigt. Som att alla ska kunna utbilda sig. Därför förväntar jag mig att jag ska kunna utbilda mig och att staten ser till att universitetet jag går på håller bra kvalitet på undervisningen, att det ska finnas någonstans för mig att bo, etc. När det inte funkar (som att det inte finns bostäder) så är det någon som gör mig arg och jag bråkar om och engagerar mig politiskt i. Jag har rätt till att ha en bostad (ja, faktiskt, finns med som en punkt i FNs deklaration om mänskliga rättigheter)

      Jag vill inte ha ett samhälle som bygger på att jag måste ’välja’ rätt, jag vill bara att saker och ting ska funka så jag slipper bry mig.

    2. Alltså vårt samhälle bygger ju på exploatering av arbetare, och då tycker jag att arbetarklassen (som jag ingår i) ska få något tillbaka och helst såklart äga hela skiten. Men överlag är jag ganska ointresserad av rättigheter utan mer om hur vi skapar ett bra samhälle utifrån våra förutsättningar. Jag hade t.ex. accepterat otryggheten mer om det var så att det faktiskt inte fanns resurser, men nu är det ju så att någon skor sig på att andra har det illa ställt, och det tycker jag är fel. Vilka krav en har varierar ju beroende på vilka som ens är relevanta att ställa. Typ månresor till alla vore ju såklart fett, men är inte realistiskt. I framtiden kanske det blir? I så fall kommer jag att kräva det också.

      1. Jag undrar lite hur du ser på medelklass och arbetsklass, för jag tänker spontant och kanske fördomsfullt (?) att du tillhör den sk medelklassen då du är akademiker och pluggar vidare och inte jobbar med ett typiskt ”arbetarklassyrke” såsom snickare, rörmokare, målare etc… Men du definierar nog detta annorlunda?! Man brukar ju dessutom prata om att en innehar ett socialt och kulturellt kapital som ju kan tillhöra medelklassen även om en har en låg inkomst eller ett ”arbetsklassyrke” (som ju dessutom i många fall numera tjänar mer än många med ”medelklassyrken”) och därmed ändå tillhör medelklassen då den sociala och kulturella identiteten ofta är mer definierande än yrkesval..

        Utgår din definition av klasserna från kommunistisk teori?? Jag vill gärna veta mer om hur du ser på detta.

        och förresten…. Tusen tack för en alltid lika bra och innehållsrik blogg och gott nytt 2014!!

          1. Tack för snabb återkoppling! Så du ser det som att det enbart finns arbetarklass och överklass i klassbegreppet då om jag förstod dig rätt?

            1. Ja. Sedan är det såklart svårt att dra en skarp linje, och olika delar av arbetarklassen har såklart väldigt olika villkor.

  2. Det fanns en forskare vid KI, Marianne Frankenhaeuser, som skiljde mellan olika typer av stress baserat på komponenterna ”olust” och ”anspänning” (SvD). All stress innehåller minst en komponent, men det finns (1) positiv stress med anspänning utan olust, (2) stress med både anspänning och olust (som kommer av att ha mycket att göra) och (3) stress med olust utan anspänning (en ”tung, svår” stress som kan vara relaterad till oförmågan att påverka situationen). Folk som säger att stress handlar om att ha fullt upp kanske syftar på stress i bemärkelsen (2), fast du använder begreppet på ett sätt som innefattar även (3).

  3. Jag har ett väldigt ostressigt liv om man ser till vad jag faktiskt gör men min osäkra livssituation skapar en gnagande oro som ligger där i bakhuvudet. Just nu är jag väldigt stressad över mitt boende eftersom jag bor i ett hus som förmodligen kommer rotrenoveras inom de kommande åren och min hyresvärd är en av de där som i samband med rotrenoveringar passar på att lyxrenovera och höja hyran med upp till 70%. Att sitta här utan möjlighet att flytta pga min ekonomiska situation (ingen vill hyra ut till någon som går på bidrag) och veta att jag om några år förmodligen kommer vara tvungen att flytta ändå. VART?! Det är en extrem jävla stress. För att inte tala om stressen över huruvida jag öht har pengar till hyran varje månad eller måste låna av någon, igen, utan att kunna betala tillbaka, igen.

Lämna ett svar till burgschki Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *