Svar på frågestund – del 2.

Här kommer sista rundan svar i min frågestund! Om din fråga inte besvarats är det för att jag tänkte ta upp den i ett enskilt inlägg, så det kan dröja lite extra men det kommer.

Vad tycker du om Lady D?

Gillar hen skarpt. Tycker att hen skriver om bra saker och det är skönt med någon som är arg och visar det. Tycker även mycket om hen som privatperson.

Är ännu inte övertygad feminist, mycket för jag inte riktigt ser patriarkatet, kan vara att jag som man helt enkelt inte upplever det i min vardag.

Hursom har jag ett par frågor om patriarkatet som du kanske kan besvara.

Finns det gradskillnader av patriarkatet, kan man t.ex. säga att ett samhälle är mindre patriarkalt än ett annat?

Ja, det kan en väl göra. Det är dock ett problem att vi ofta använder väst som normativ utgångspunkt när vi gör dessa mätningar, och således kanske anser att det västerländska patriarkatet är mindre patriarkalt trots att det kanske egentligen mest bara ser annorlunda ut. Men det är klart att samhällen kan vara mer eller mindre patriarkala.

Kan man, på något sätt, mäta patriarkatet, och i så fall hur?

Patriarkatet är en teoretisk modell, precis som till exempel gravitationslagen. Du kan mäta effekterna av patriarkatet, men inte patriarkatet i sig, precis som du inte kan mäta gravitationen i sig utan bara dessa effekter. Till exempel löneskillnader mellan män och kvinnor, förekomsten av sexuellt våld, våld i hemmet och sexistisk reklam är alla saker som kan mätas i någon mån och som är effekter av patriarkatet.

Om patriarkatet är mätbart, när kan man i så fall säga att det är bekämpat?

Det går inte att svara på eftersom det alltid tar sig olika uttryckssätt. Men jag tänker att det borde vara när könsgränserna är bortsuddade och vi har infört automatiserat barnafödande.

Skäms du inför att prata om mens med andra? Och framför allt killar?

Nej, tycker det är ganska oskämmigt. Men det är en träningsfråga.

När slutade du raka dig och varför gjorde du det? Har du några tips på hur det kan kännas lättare att sluta raka sig? Jag skulle gärna vilja det, men törs verkligen inte på grund av normen och andras åsikter.

Jag slutade raka mig när jag bodde i Bryssel. Jag hade under den tiden inga sexuella kontakter vilket gjorde det lättare. Första gångerna jag gick med bara ben så var det skitjobbigt, men en vänjer sig. Idag tänker jag inte på det alls. Om du vill pröva så har jag lite tips här. Med mycket normbrytande funkar det som så att en måste pröva och vänja sig, att det är lite jobbigt i början helt enkelt.

Vilken linje gick du på gymnasiet?

Jag gick Natur-natur.

Bryr du dig mycket om ditt utseende och andras utseende?

Jag vet inte vad ”mycket” är men jag bryr mig nog mer än jag skulle vilja. Jag bryr mig dock garanterat mindre nu än jag gjorde tidigare.

Vilka intressen har du?

Dels den här bloggen, utöver det tycker jag om att rita.

Har du någon kändiscrush, vem i så fall?

Det finns många intellektuella/vänsterprofiler jag tycker är coola, som Kajsa Ekis Ekman, Gudrun Schyman och Liv Strömquist, men jag har inte direkt någon crush.

Vilken är din favoritbok?

Svårt det här. Säger nog Varat och Varan av Ekis Ekman. Den har varit extremt viktig för mig.

Finns det någon särskild tvserie eller tvprogram som du gillar?

Kollar inte på något sådant nu. Gillade Mad Men innan men har tappat intresset eftersom jag tycker Draper är så jobbigt svinig.

Favoritmat?

Sushi är fint, men kan inte äta så mycket sådan längre eftersom jag gått och blivit vegan.

Vilka är dina idoler?

De som nämndes under kändiscrushfrågan. Vill nog lägga till Sara Stridsberg och Nina Björk också.

Tycker du om djur?

Jag tycker inte så mycket om att hänga med djur men jag tycker såklart att vi ska ta bra hand om djur och inte utnyttja dem för mat, underhållning eller liknande.

Vill du ha barn snart eller när du blir äldre?

Jag tror inte att jag kommer vilja ha barn, dels för att jag vill gör annat men också för att det är en ingång till kvinnoförtryck.

Hur skulle det ses till att det fanns människor som jobbade på alla nödvändiga positioner i ditt ideala samhälle?

Jag tänker mig dels att mycket mindre arbete skulle vara nödvändigt och att människor gör mycket arbete frivilligt (se ideella organisationer idag). Men jag tänker mig att vi måste dela på det arbete som är nödvändigt. Exakt hur människor ska fås att arbeta kan jag inte svara på, men jag tänker mig att rätten att ta del av samhällets goda kan villkoras med att en arbetare (givetvis efter förmåga) och att de som inte vill kan leva på allmänningar och liknande. Jag vill ha ett samhälle som en ingår i för att en vill och tjänar på det, inte för att en måste göra det för överlevnad, så jag vill inte att den som inte är med ska tvingas till det.

Hur skulle samhället ta tillvara på uppfiningar och idéer från privatpersoner som inte arbetar som exempelvis forskare hanteras, antar att man inte skulle kunna tjäna pengar på dem själv?

Jag tror inte att folk kommer sluta vara kreativa och uppfinna saker för att de inte kan tjäna pengar på dem, snarare tror jag att patent och liknande hindrar kreativiteten.

Vad gör du för skojs skull på fritiden? Vad har du för intressen? Din blogg när nästan lite deprimerande ibland för du verkar alltid vara så bitter, vore glädjande att höra om något positivt du gör för en gångs skull.

Jag förstår inte frågan. Det är ju ganska uppenbart att den här bloggen är mitt intresse, och något jag gör för ”skojs” skull. Jag tycker inte att det är meningsfullt att ha ”kul” utan jag tycker om att göra saker som är intellektuellt stimulerande, givande och så vidare. Jag tycker inte att det är ”deprimerande” utan jag tycker att samhället är deprimerande, därför försöker jag göra vad jag kan för att ändra på det. Det får mig att må bra och uppleva att det finns någon mening med att leva.

Det diskuterades damfotboll häromdan, gillar du det? Vilket lag håller du på?

Tycker inte om någon sport och tycker ärligt talat att elitidrott är ett ganska sjukt koncept. Tycker bara att damidrottare ska slippa utsättas för sexism.

Hurudan klädstil har du eller är kläder oväsentliga för dig? 

Jag har nog ganska vanlig klädstil överlag, alltså typ jeans och randig tröja. Jag gillar också pennkjolar och gubbyxor mycket. Jag var väldigt klädintresserad tidigare och är väl det i viss mån fortfarande, men jag orkar inte hålla på med det lika mycket längre.

 Vad tycker du om det här?
http://www.criminalwisdom.com/hysterical-literature-the-orgasm-as-art/

Det är videos men kvinnor som läser ur olika böcker samtidigt som de blir smekta till orgasm. Jag vet inte riktigt vad jag tycker faktiskt. Ser det inte direkt som problematiskt men inte särskilt befriande heller.

Jag minns att du för någon månad sedan postade ett inlägg på Instagram om att du var på konsert, och att du då bröt mot dina principer typ (om nu inte jag missuppfattade det helt och hållet). Undrar hur du menar med det, vad du har för syn på konserter/musik?

Jag brukar säga att jag inte tycker om att ha roligt. Generellt så kan jag tycka att det är så jävla meningslöst med olika former av underhållning eftersom det framförallt handlar om distraktioner, och jag tycker inte om att bli distraherad. Jag tycker inte om kravet på att ha eller vara ”rolig” eftersom jag upplever att det egentligen mest handlar om att en inte ska påtala problem som finns.

Sedan undrar jag om du har några tips på argument mot folk som tycker det är okej att använda n-ordet? Varför det är fel att säga det ordet alltså. Blir ibland osäker på om mina argument är bra nog…

Det är fel för att det är sjukt rasistiskt, det är ju liksom ett nedsättande ord från kolonialismen. Sedan är det många som tycker att det är kränkande och av respekt för dem ska en inte använda ordet, även om det skulle finnas någon som tycker det är ”okej” att bli kallad för det. Jag anser inte att en ska använda sådana ord om en gör minsta lila anspråk på att inte vara rasist, vilket de flesta ju ändå gör.

Känner mig också så kluven ibland inför traditionellt kvinnliga intressen som har att göra med skönhet och så (då tjejer hetsas så enormt till att tänka på sitt utseende och att se bra ut). Vad har du för syn på intressen som kläder/mode, smink, hår osv? Ibland känns det som att jag nedvärderar de intressena så himla mycket mer än traditionellt manliga intressen och jag skäms över det…

Jag anser att det ofta ligger ett alltför stort fokus på just kvinnors och mäns intressen över huvud taget. För mig är till exempel det faktum att kvinnor sminkar sig snarare ett symptom och inte själva grunden i patriarkatet, och om en lägger för stort fokus på enskilda kvinnors val av intressen så är risken stor att feminism börjar handla om att typ välja livsstil och inte om att bekämpa mäns makt över kvinnor. Jag tror inte att det som kommer befria oss från det patriarkala förtrycket är att alla kvinnor individuellt gör dessa val, utan jag tror att det som krävs är att män slutar förtrycka.

Under inlägget ”Att följa lagen” skriver du ”Om det krävs våld för att säkra alla människors lika värde så tycker jag det ska användas.” Hur tänker du att en sådan våldsutövning skulle kunna se ut; i vilket sammanhang? Hur säkrar en alla människors lika värde genom att bruka våld? Och vilken är din inställning till våld som medel för att nå ideologiska mål?

Jag anser att våld kan vara legitimt för att nå politiska mål, däremot tycker jag att en ska undvika våld mot personer i så hög grad som möjligt. Jag tycker att våld är okej för att hindra andra våldshandlingar, till exempel mot nazister eftersom deras frammarsch leder till att våldsamt samhälle. Under demonstrationen mot Svp så var det våld som användes främst att kasta vattenballonger och göra blockader, vilket jag dels knappt ens anser är våld, men också tycker är helt rimliga metoder. Jag tycker däremot inte att det hade varit rimligt att spåra upp de som deltog i marschen och slå dem, eftersom det protesten riktas emot inte är dem som personer utan snarare det de i det sammanhanget representerar. Om vi ser på till exempel våld i en arbetsplatsstrid så tycker jag att ockupationer, blockader och liknande är rimligt men jag tror inte på att söka upp enskilda arbetsköpare och slå dem. Poängen är att våld mot enskilda varken är moraliskt korrekt eller relevant för kampen, däremot tror jag att vi måste vara beredda att bruka våld för att försvara våra ideal.

Delar din familj dina politiska åsikter? Om inte – uppstår det lätt konflikter till följd av detta?

Min familj är, precis som de flesta som äger en villa, ganska borgerliga i sitt tankesätt (ägande förstör förmågan att tänka klart). De tycker till exempel inte att vi måste störta regeringen och krossa detta kapitalistiska samhälle för att bygga upp ett nytt ur ruinerna. Ibland händer det att min pappa pratar om ”eget ansvar” när vi diskuterar strukturellt förtryck. Detta leder absolut till konflikter, men för det mesta så löses de ganska snabbt. För det mesta känner jag ändå att mina ståndpunkter respekteras och det är det viktiga för mig.

Vad menar du med att alla män är förtryckare? Jag har tänkt väldigt mycket på det och förstår inte riktigt. Blir man liksom automatiskt förtryckare för att man föds med kuk?

Jag hänvisar till inlägg om detta i min FAQ, så du kan ta en titt där. Jag tror inte att det sitter i kroppen utan i samhället. Personer som uppfattas som män (dvs cismän) föds in i en position som förtryckare. Jag tror inte att spädbarn kan utöva förtryck, men jag kan inte dra någon exakt gräns för när en börjar. En måste också se att alla barn utsätts för förtryck när de pressas in i sina könsroller, och då är det kanske svårt att prata om förtrycket de utövar eftersom det ändå kräver någon form av agentskap, vilket riktigt små barn inte har. Jag tror dock att män börjar utöva förtryck relativt självständigt ganska tidigt.

Hur gammal var du när du började kalla dig själv feminist?

Det borde ha varit i 16årsåldern. Jag började dock inte identifiera mig med det förrän jag var kanske 17-18.

Vilka bloggar är de bästa inom kategorin feminism, tycker du?

Jag tycker om Lady Dahmer, Falskheten, Pk-maffian, Onewaycommunication och Zettermark mycket.

Jag upplever att du på twitter ofta uttrycker ett ogillande mot arbete. Jag undrar hur du tänker dig att ditt kommunistiska drömsamhälle skall komma till rätta med detta. Även kommunister behöver väl mat, kläder, något att bo i, vård, utbildning och kanske lite prylar?

Jag tänker mig att i ett kommunistiskt samhälle skulle arbete kunna minimeras eftersom produktion skulle ske för att tillfredsställa folks behov och inte för att ge tillväxt. Ett exempel på hur kapitalismen tvingar fram merarbete är ju att det slängs så enorma mängder mat. Planerat åldrande är också en grej. Sedan tror jag att folk skulle tycka det var fetare att arbete om det gjorde det för sin egen skull och på egna villkor och inte för att bli utsugen av någon kapitalist.

Tänker du dig att befrielsen kommer med en betydligt lägre materiell nivå (= färre saker att producera = mindre jobb som behöver göras)?

En mindre nivå för vissa ja, men en högre nivå för många. En stor del av världen befolkning har det ju extremt fattigt medan andra lever i överflöd. Jag tror att det extrema överflödet kommer att minska, men jag tror framförallt att vi kommer att kunna fokusera mindre på konsumtion. De flesta behöver liksom inte 20 par jeans eller en ny mobil varje år, men vi lever i ett samhälle där konsumtion likställs med lycka.

Tänker du dig att det kommer att bli roligare att arbeta när man gör det ”åt sig själv” och inte åt kapitalisterna? Eller hur tror du att ekvationen ”vill ha saker och tjänster = vill inte arbeta” skall lösas?

Ja, absolut. Men främst för att en kommer att styra arbetet själv eller gemensamt. Men som sagt, jag tror att betydligt mycket mindre arbete kommer behöva utföras.

1. Jag är lite nyfiken på vilka tankar du har kring att vara kär? Anser du att det är detsamma som att älska någon riktigt mycket som vän men samtidigt vara attraherad av personen, eller är det något mer utanför det? ”Det där extra” som paren i Det kallas kärlek beskriver det som?

Jag tror att ”det där extra” i stor grad är den myt som råder i samhället om kärleken, det vill säga att den ska kunna ge oss all trygghet och så vidare som vi behöver. Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi inte alls att tala om kärlek på samma sätt som idag, utan det kommer snarare vara en gradskillnad mot andra relationer och inte en artskillnad. Jag tror att det som gör kärlek så destruktivt ofta är att vi har så mycket förväntningar på den.

2. Hur uttalas Boel och Arsinoe?

Så många gånger folk undrat hur mitt namn uttalas. Fick tummen ur och gjorde denna video

Vart i Uppsala bor du? Älskar du män?

Jag bor i Flogsta. Jag älskar varken män eller kvinnor, jag älskar bara individer.

Jag undrar hur du ser på heterorelationer där mannen vill, och ”försöker” vara feministisk i den mån att han anpassar sig när han blir ”uppfostrad” i ämnet?
Jag är så uppgiven efter flera ojämställda förhållanden att jag tänker att det kanske kan vara värt att leva med någon som i alla fall är positivt inställd till feminism. Å andra sidan känns det som att hela poängen går förlorad när en själv behöver vara den drivande kraften för att bli mer jämställda.

Jag anser att män måste ta eget ansvar för sin feministiska utveckling, annars blir det bara återigen den där grejen att det är kvinnan som sköter arbetet. Däremot måste mannen vara lyhörd inför kvinnan beskrivning av relationen och hennes önskemål och inte pressa något han uppfattar som jämställt på henne, det är bara manligt tolkningsföreträde och det suger det med. Jag tror att många kvinnor är så himla tacksamma så fort en man visar minsta intresse för feminism att de glömmer att det ändå kan förekomma förtryck eller att de känner sig tvungna att stanna eftersom de inte vet om de kommer hitta någon ny som är ”lika bra”. I mina ögon är detta en effekt av att just heteromonogama relationer ses som så oerhört viktiga i vårt samhälle.

Hur mycket ska jag orka satsa om jag känner att han inte redan är ”perfekt”?

Ingen man kommer någonsin att vara perfekt i betydelsen ickeförtryckare i patriarkatet. Hur länge du pallar avgör du såklart själv, men jag skulle säga att det i regel är ”bättre fly än illa fäkta” som gäller. Problemet som jag ser det är att vi över huvud taget håller oss med den typen av relationer, eftersom jag anser att de per automatik är förtryckande. Samtidigt så är det lite vad en har att förhålla sig till i det här samhället och många gånger är ensamhet värre än att bli förtryckt i en relation. Jag fokuserar mest på att inte hamna i onda spiraler av bekräftelsebehov och distansskapande.

Vad tror du att det är som får oss att känna oss som olika kön? Varför känner du dig som kvinna? Jag känner mig till exempel verkligen som en kvinna, men har alltid utgått ifrån att det är samhället som har gett mig den självbilden pga vad jag har mellan mina ben. Samtidigt är det ju tvärtom med transpersoner?
Jag ska självklart ta och fråga en transperson personligen om detta också, men jag är väldigt intresserad av vad just du anser får dig att känna dig som kvinna? Förutom din vagina dvs.

Jag tror att det som får mig att känna mig som en kvinna är att jag skapats som en kvinna i detta samhälle, vilket i hög grad beror på att jag fysiskt identifieras som en kvinna. I vissa situationer, typ när jag hänger med nära vänner, känner jag mig inte som en kvinna, utan det är mest i till exempel heteromonogama relationer som jag gör det eller när jag har samröre med män. Jag tror att det är skillnaden i mäns och kvinnors positioner som skapar oss som män och kvinnor, så jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle kommer vi inte att ha några kön på det sättet, eftersom vi alla istället kommer att vara människor i första hand.

Jag förstår och respekterar dock att transpersoner har en annan könsidentitet än vad de uppfattas som, men jag tror att könsidentiteten som sådan kommer att lösas upp i det postpatriarkala samhället. Nu är vi dock inte där ännu, så jag tycker inte att en ska dra mitt resonemang vidare till att säga att transpersoner känner fel eller liknande. Det de upplever är högst verkligt i ett samhälle där könsroller ens är relevanta, men min förhoppning och tro är att det postpatriarkala samhället ska göra detta irrelevant.

Hur onanerar du? Genom att bara smeka klittan eller föra in fingrar också? Har du någon sexleksak? Funderar själv på att köpa…

Smeker bara. Klitoris är ett ganska stort organ så mot slutet brukar jag smeka även runt blygdläpparna och ovanför klitorisollonet, vilket jag tycker ger skönare orgasmer som liksom känns mer i hela kroppen. Skulle kunna tänka mig sexleksaker också men har inte kommit mig för att köpa.

Jag är lite nyfiken på vad du lyssnar på för musik??

Lyssnar mycket på Pj Harvey och Diamanda Galas. Jag tycker också mycket om Nine inch nails. På sista tiden har jag också börjat lyssna på Grioa vars musik du kan lyssna på här. Jag gillar musik som är väldigt känsloladdad, och då ofta med ”negativa” känslor såsom ångest och ilska. Jag kan också tycka om att lyssna på kampsånger. Jag är inte så aktiv i min musikkonsumtion utan lyssnar för det mesta på samma gamla, så det är väldigt mycket en fråga om avkoppling för mig.

Hur var du som barn och hur var din barndom? Har din familj påverkat dina värderingar och åsikter som du har idag?

Jag var ett ganska argt barn som ifrågasatte det mesta, och det har väl fortsatt. Jag blev ganska uppmuntrad av min familj gällande detta så det har nog påverkat mig. Jag skulle säga att min barndom var ganska bra, jag var trygg och lycklig, men jag levde i en kärnfamilj och det förekom såklart barnförtryck och patriarkalt förtryck i den precis som i alla andra kärnfamiljer, jag tror bland annat att min pappas oförmåga att erkänna sina fel och hantera mina känslor har skadat mig på många sätt.

Vad för slags populärkultur konsumerar du?

Väldigt lite, dels för att jag sällan har tid/unnar mig men också för att det inte intresserar mig. Har skrivit längre om detta här.

Har du någon idol/förebild? Och vem är det?

Ekis Ekman och Strömquist. Tycker de är så jävla skarpa och coola.

17 reaktioner till “Svar på frågestund – del 2.”

  1. Jag skulle tycka det var sjukt intressant att få veta varför du anser barnafödande vara ”en ingång till kvinnoförtryck”? Kanske har du redan skrivit om det någonstans.

  2. ”Vill du ha barn snart eller när du blir äldre?

    Jag tror inte att jag kommer vilja ha barn, dels för att jag vill gör annat men också för att det är en ingång till kvinnoförtryck.”

    Respekterar självklart din åsikt/val, men snälla utveckla. Att få barn i sig är inte förtryckande för kvinnan. Det är omständigheterna omkring det, att kvinnan stannar hemma med barn, att kvinnan har svårare att få jobb då ingen vill anställa nån som vill börja med bebisverkstad, själva grejen med att kvinnan har sämre lön och förväntas dubbeljobba. Problematisera det, inte barnafödandet i sig

    1. Ja, och omständigheterna lär ju inte förändras inom den tiden som Fanny rimligtvis skulle kunna skaffa barn?

      Dessutom glömmer du att graviditeten och dess olika effekter fortfarande lägger en väldigt tydlig grund för kvinnoförtryck, även om vi skulle få ordning på allt det andra, och automatiserat barnalstrande verkar inte direkt stå runt knuten och vänta.

  3. Hej! Kanske inte helt rätt forum men skulle gärna vilja få lite input i sakfrågan och undrar om, ifall det är ett ämne som intresserar dig, du kanske vill skriva ett inlägg om din syn på saken? (tänkte på dig eftersom du skriver så mycket om maktstrukturer)

    Nämligen det här med volontärresor, alltså att folk från västvärlden åker till typ Afrika och jobbar på typ barnhem.

    Kan inte låta bli att få läbbiga typ kolonialvibbar av hela grejen; vita rika människor som åker för att rädda de stackars människorna som inte kan ta hand om sig själva. Varför skulle inte afrikanerna själva kunna ta hand om barnen på barnhemmet? Nog måste det väl finnas en massa människor inom det egna landet som också brinner för att även mindre tursamma ungar ska få det bra?? Dessutom kombineras dessa resor ofta med rätt turistiga grejer (typ sightseeing, tigersafari etc.), iaf om man kikar typ volontärresor.se o.dyl.

    Fine om det är typ ett sjukvårdsprojekt där man på den aktuella orten inte har tillräckligt utbildad vårdpersonal. Eller om det är att man hjälper till med engelskaundervisning ifall det är ett område där få kan så bra engelska att de kan lära ut. Men när det handlar om okvalificerade sysslor? Typ leka med barn, bära bambu till pandor. Då känns det bara som att det blir nån slags ”göd ditt inre ego”-resa och man ska få känna sig som en god människa som minsann inte bara åker på charter utan också gör en insats.

    Samtidigt är det väl knappast skadligt med kulturutbyten, sånt ökar alltid förståelse för andras livsvillkor, men jag vet inte om det riktigt uppväger problemen jag ser med detta fenomen.

    Sorry för en till inlägget orelaterad kommentar förresten 😛 men vore sjuuukt intressant att höra din syn på detta!

    1. Hej, nu tänker jag helt fräckt svara på din fråga fast den var riktad till Fanny eftersom jag typ har så mkt åsikter om just detta.

      Jag arbetar för ett afrikanskt utvecklingslands näringsdepartement och håller helt med dig. Vi blir ofta kontaktade av folk som har den ena idén efter den andra om hur man kan rädda Afrika och tyvärr handlar det i majoriteten av fallen om ett white saviour-komplex och mindre om Afrika och människorna de vill hjälpa i sig. En vill hjälpa för sin egen skull, profilera sig som god. En vill utveckla sig själv kunna säga att en volontärarbetat. Inställningen är ungefär att det handlar om en win-win-situation, vilket jag personligen tycker är lite äckligt. Utifrån ett större perspektiv är det vidrigt hur väst roffar åt sig med ena handen och ger med andra handens pekfinger (utarmar länder på resurser, orättvisa handelsavtal osv samtidigt som de ger lite bistånd typ).

      Mitt råd är ifall man vill åka iväg och volontärarbeta att göra research, kan du verkligen bidra med något? Har du specialkunskaper du kan dela med dig av? Finns risken att du snor ett jobb från en local? Hur beter du dig på plats? Respekterar du landets kultur? Ser du ner på de du vill hjälpa? Vem är din uppdragsgivare? Hur verkar de i landet? Osv osv.

      I allmänhet är ju välgörenhet ett komplicerat fenomen och tjänar ofta till att upprätthalla de strukturer som leder till att välgörenhet behövs.

      1. Eller hur, hela välgörenhetsgrejen är så sjukt äcklig på nåt sätt. Vilken människa vill ta emot välgörenhet liksom?? Är man den som tar emot välgörenhet hamnar man ALLTID i underläge gentemot den som ger. Känns som att det, särskilt med afrika, fortfarande finns kvar ett tänk om att typ ”åh, stackarna, så ociviliserade, bor i hyddor och fattar inte bättre, de är glada och sjunger och oooh vad coolt att leva så enkelt men nog måste de stackarna få lite hjälp att få ett så bra samhälle som vi i fina västvärlden har”.

        Och läser man marknadsföringen som t.ex volontarresor.se använder så är det typ asmycket fokus på volontären, att man minsann ska få bo hos en medelklassfamilj och få mat lagad åt sig, man utvecklas som person, man både ger och får, man erbjuds att kombinera sin resa med coola helgutflykter och kan få skjuts in till shoppingcentret några mil bort när man är ledig… liksom… wtf?!

        Hittade nåt om det här med att ta lokala personers jobb och då sa de nåt i stil med att man som inresande volontär betalar för utgifter såsom mat och logi som uppkommer i och med ens vistelse där, men det kan ofta inte lokal arbetskraft göra även om asmånga gärna skulle vilja jobba på centret i utbyte mot mat och husrum… Känns så vidrigt hela grejen 🙁

        Hur ser du på det här med att åka som engelskalärare? Det och sjukvårdspersonal känns som det enda som egentligen har nån annan nytta än att man ska ”utvecklas som människa”, men jag vet inte… om man ändå inte snackar deras språk, vad hjälper det dem ifall man kan snacka engelska? Det är väl ifall man kan typ spanska och åker till ett spansktalande land och lär ut engelska där, DÅ kanske man faktiskt gör nån nytta, men jag vet inte. Sjukt komplicerad situation. Och hela grejen med att man FLYGER tvärs över jorden för att hjälpa till med ett naturvårdsprojekt i några veckor, hallå??

        1. Jamen skit volontärarbete har blivit som upplevelsesemester fifan.

          Jag vet inte alls huruvida det är bra att volontära som engelskalärare, man kan nog lära ut även om man inte kan det lokala språket. beror nog väldigt mkt på hur det är upplagt. en kompis bodde i mexiko i två år och volontärarbetade som arbetsterapeut för en lokal NGO där både locals och expats arbetade. hon fick dock stå för kost och logi själv. hur som helst hade denna organisation ett jättevettigt upplägg. en annan vän var på madagascar, jobbade för ett barnhem och hon kontaktade barnhemmet själv direkt och gjorde upp om villkoren för hennes arbete.

  4. Hej.
    Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
    Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
    När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
    Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
    den första: vänner
    den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
    Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *