Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Svar på kommentarer.

Jag tänkte att det kunde vara kul att lyfta fram/svara på några kommentarer jag tyckte var intressanta i ett inlägg. Skriv gärna vad ni tycker om detta. Kanske kan bli ett stående inslag? Är så kass på att svara när kommentarerna kommer och tänker att det kanske vore sköj om det blev lite mer av den varan.

Tar tillfället i akt och postar en selfie.

IMG_20141024_132601

Jag har levt i stort sett mansfritt hela mitt liv. Det fick mig länge att känna mig inadekvat och i princip ”livsoerfaren”; som om jag inte EGENTLIGEN levt ordentligt förrän jag levt genom män. Jag hade inga av de synliga och osynliga krigsärr som mina med- ickemän kunde visa upp efter att ha ”levt ordentligt”, dvs med män. När jag väl började umgås med snubbar vill jag dock tro att jag såg de relationerna lite ”klarare” än mina kompisar gjorde, och mycket riktigt tog det inte särskilt lång tid att inse att män _aldrig_ tillförde mitt liv någonting som inte ickemän kunde göra bättre. Förutom en sak: den våldsamma känslomässiga berg-och-dalbanan i att spela med någon som både spelar och bestämmer reglerna. Jag blev hög på spänningen och riskerna- oddsen var ju alltid emot mig- men psykiskt och emotionellt utmattad av det. Lyckligtvis är ju spel bara ett tidsfördriv, inte en heltidssysselsättning, och jag hade tur som befann mig i en situation där jag kunde kliva av. Alla har inte möjlighet att göra det :(((((((

Just detta att en betraktas som ”oerfaren” om en inte haft relationer med män är ju intressant. Jag har tänkt en del på det i förhållande till denna blogg. Jag är väl kanske inte jätteerfaren, men jag har ändå haft flera sexuella relationer med män och två långa förhållanden, vilket ger mig en viss legitimitet att skriva om dessa frågor. Jag funderar på hur människor hade reagerat på en kvinna som skrivit liknande men som själv inte hade haft någon längre parrelation med en man. Jag funderar också på hur jag lyfter fram min egen erfarenhet, jag kommer ofta på mig själv med att vilja trycka på det för att framstå som mer trovärdig.

Rörande den känslomässiga berg-och-dalbanan: jag har många gånger längtat efter just denna eftersom det tar mig ur vardagens tristess. För att frigöra mig har det varit fundamentalt att fylla ut detta med något nytt. Jag har sökt mycket lindring i kreativitet och i vänskapsrelationer. Det är väldigt lätt att slukas upp i det där om en väl råkar hamna i det tyvärr.

Kände igen mig väldigt mycket i s kommentar så blev glad över att du tog upp detta. Att av olika skäl alltid ha saknat ett stabilt ”kontaktnät” har påverkat mig enormt då jag ofta blivit väldigt beroende av en person i taget för att över huvud taget komma ut, vilket är en väldigt utsatt position och lätt leder till ett sorts ömsesidigt utnyttjande. Svårt att förklara varför men ibland har parrelationer känts enklare, typ som att det är enda sättet att känna sig som ett ”vi”. Men vet inte hur bra det är egentligen..

Jag tror att just det här ”vi” är grundläggande för parrelationens lockelse. Eftersom existensen är meningslös så vill en gärna fly detta genom att leva för och genom någon annan. Tänker mig att detta drabbar kvinnor hårdare eftersom vi i lägre grad får lära oss att leva för t.ex. intressen.

Men du har ju det senaste skrivit att du blivit kär, och visst var du hetero? Hur gör du då för att inte göra känslorna till den mannen så viktiga? Om du förstår vad jag menar, eller ser du på det som att även om du är kär i någon är det inte värt att lägga energin?

Jag definierar mig inte som ”hetero” längre, däremot har jag levt heterosexuellt, det vill säga haft relationer med män, haft sex med män, enbart erkänt mitt begär till män och så vidare, tidigare. Skrev lite om just detta med att patriarkatet gärna får oss att tro att vi är heterosexuella här:

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare.

Men för att svara på frågan; en kan ju organisera även en heterosexuell relation så att den blir mindre signifikant. Jag tänker att det handlar om att inte planera sitt liv runt den personen så mycket. Alltså inte lägga upp en gemensam framtidsplan, vara noggrann med att upprätthålla såväl sitt sociala som sitt ekonomiska oberoende och så vidare. Detta tänker jag gäller oavsett könet på den en har en relation med.

Mina regler för relationer:

  1. Flytta inte ihop med din partner. Fullständigt grundläggande för att lätt kunna lämna relationen.
  2. Upprätthåll separata umgängeskretsar. Givetvis kan det vara okej att träffa varandra vänner och så vidare, men försök att undvika att integrera varandra i varandras sociala liv i alltför hög grad.
  3. Hantera inte eventuella psykiska problem inom relationen. Att få stöd någon gång ibland är en sak, att förlita sig på sin partner en annan. Det blir väldigt lätt passiviserande.

Detta är nog olika för folk, men det ovan är vad som funkar bra för mig.

Har dina killar varit s.k. good guys som ändå på grund av patriarkala strukturer betett sig som rötägg eller är dina ex riktiga svin? Jag undrar därför att jag tycker att det är intressant om dessa killar är medvetna om sitt beteende, vet de själva om att de utnyttjat dig och behandlat dig illa? (Inte för at det på något sätt berättigar sånt beteende, det är nästan värre att bli utsatt av människor som utger sig för att vara ”goda män” och älska en).

Det är ju olika, men den som skadat mig mest ville mig absolut inte illa och var även feministiskt medveten på en ganska hög nivå för att vara man. I mina ögon handlar det inte bara om deras agerande utan också saker jag själv har internaliserat, något jag ofta återkommer till i mina texter. Jag tror liksom inte att det går att undkomma inom ramarna för patriarkatet.

Har själv varit i relationer med män där det tydligt funnits en skillnad i hur en ser på att jobba på problem när de uppstår. Ofta blir det jag som får ställa frågor om hur det känns och hur vi ska kunna komma fram till en lösning, speciellt om det är ett problem som pågår under en längre tid.
Ofta frågar jag mycket hur det känns för den andra parten, hur tankarna går, har nästan aldrig fått den frågan tillbaka och då blir det ändå jag som sitter och ”självlöser” problemet då det från andra parten kanske inte kommuniceras så mycket. Detta blir problematiskt på många sätt, beroende på problem och om jag varit den enda som kommunicerat/ställer frågor, kan stunderna då en tar upp det liknas vid ”korsförhör”, för att det endast blir en röst som hörs och den andra rösten kanske mest säger ”jag vet inte” eller ”men det är jobbigt att prata om, jag vill bara glömma det”.

Just den här ”korsförhörssituationen” är så oerhört jobbig! Har själv varit i sådana situationer där en helt enkelt måste fråga ut dem för att kunna få något slags svar. Det är ju en sjukt jobbig grej att göra, eftersom det inte är särskilt respektfullt att förhöra någon, men vad fan ska en ta sig till när en inte får några som helst svar annars?

Jag har nog många gånger pressat män väldigt mycket att svara på saker som är obekväma för dem helt enkelt eftersom jag inte sett någon annan lösning. Det hade varit lättare om en faktiskt kunde lita på att de själva gav en den information som är relevant, istället för att behöva gissa sig till saker och ting. Gissande blir nämligen nästan alltid inkorrekt, vilket kan leda till att den andra parten blir sårad.

Så som jag ser på kommunikation nu efter dåliga erfarenheter av detta är att jag skiljer på information om ens ”inre” och det som är relevant för relationen. Innan så har jag blandat ihop dessa och sökt efter lösningar i det ”inre” när själva problemet egentligen varit att personen ifråga hanterat det på ett dåligt sätt. Jag har tänkt att det är min uppgift att hjälpa mannen att nå ”kärnan” i problemen. Numera tänker jag att det viktiga är att han hanterar dessa problem på ett sätt som fungerar, typ att kommunicera ”nu mår jag kasst, jag behöver vara ifred”, så att jag slipper gå omkring och undra.

4 kommentarer till Svar på kommentarer.

  • ln skriver:

    Tycker absolut att du borde ha detta som stående inslag, mycket intressant att få läsa dina tankar i mer utav ett dialogformat! (Bara du inte slutar leverera dina vanliga texter för det, de otroligt läsvärda för mig!)

    Ps. Menar inte att lägga press på dig att skriva!!

    • Hyperexium skriver:

      Jag kan bara hålla med här! IRL är jag smått obekväm med att hålla monologer och vill gärna få över det till dialogform istället. Sen har jag en nära vän som är exakt tvärtom och under årens gång så har vi lärt oss att forma en bra diskussions-grund ändå.. jag blir inte upprörd när han helt plötsligt ”stormar ut” i ganska långa monologer men har inga problem att för tillfället stoppa honom och säga, ”just den här frågan/biten måste docka diskuteras vidare pga..’x å z”, och han blir inte upprörd pga det. Så det finns stora fördelar både med att ha en aktiv dialog och en aktiv monolog vid sidan om varandra (ska också lägga till att det är definitivt lättare sagt än gjort MEN stora fördelar finns med det)!

      För tillfället så ligger jag lågt med att skriva offentligt överhuvudtaget pga hälsan men här i dessa dialoger finns mycket vettigt att kommentera för mig så fort jag bara har energi igen. Frågor och ämnen som jag ser förtjänar att lyftas upp till ytan pga det berör ALLA i hela samhället och trots detta hör vi nästan aldrig frågorna ställas och således finns det nästan aldrig heller någon större diskussion om dom. Hur galet är inte det.. att ha ett samhälle som en struktur folk ska leva i och sedan då en verklighet där samhällsstrukturen antingen faktiskt missar eller av någon anledning exkluderar väsentliga bitar utav själva verkligheten. Kommer inte att funka i längden så som jag ser det.

      Återkommer som sagt!

  • Hyperexium skriver:

    Sa att jag skulle återkomma och gör det nu! Här följer den biten som definitivt är värd att lyfta upp till ytan som jag såg allra först och som viktigast från min vinkel.

    Citat Fanny:

    ”Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare.”

    För det första så ska jag bara inflika min personliga vinkel här på maktstrukturer generellt – det blir alltså inte en, ”nej, du har fel-kommentar”, utan endast Min vinkel på det hela! Som Jag ser det är patriarkatet inte direkt skyldig till detta i mina ögon (att tro att vi är hetero hela bunten) utan snarare en större kulturell maktstruktur (där det idag, så vitt Jag vet, tyvärr saknas adekvata namn för en sådan typ utav struktur eller ”struktur-träd”). Dock är det absolut inte omöjligt utan snarare sannolikt att denna delvis förstärks stundtals i sin tur UTAV patriarkatet men från mitt perspektiv så har den sitt ursprung i en stark kulturell norm/maktstruktur som står något steg över patriarkatet.

    Ja… följande har alltså varit en gåta för mig. Hur sjutton kom det sig att ”romantik” till slut fick ett så snävt perspektiv generellt? Jag har ”något” kassa historiekunskaper men jag vet att i Sverige och Europa för bara några fåtal hundra år sedan fanns en mycket bred definition på romantik som spände sig ända från partnerskap till nära vänskap. Min undran är liksom… vad satte stopp för det? Var det något som försvann i och med t ex industrialismens intåg med generellt starkt ökad konkurrens bland vanligt folk och avancerade jobb-hierarkier som separerade människor? Slutsatsen är i alla fall som följer… det är väldigt synd att det blev på detta sättet för när jag applicerat begreppet romantik på div olika förhållanden så har en helt ny ”känsla” eller snarare ”känslo-dimension” infunnit sig.. relationen jag applicerade det på såg jag i ett nyss ljus s a s.. den blev på sätt och vis förstärkt (ibland på sätt som jag fann ytterst oväntad även ifall jag inte ska gå in på djupgående detaljer här och nu om det). Jag är definitivt STARKT FÖR att i en förhoppningsvis bättre framtid att ”romantik-konceptet” åter igen blir vidgat då jag tror att människor i gemen trvis bättre i en sådan värld!

Lämna ett svar till Hyperexium Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv