En grej jag har noterat när människor talar om sina politiska engagemang är hur en talar om att kvinnor ska ”ta mer plats” i till exempel organisationer. Den begränsade erfarenhet jag har av sådana sammanhang (ingår främst i kvinnoseparatistiska organisationer) är att det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att ”ta plats” som kvinna i en organisation som domineras av män.
Som kvinna är ditt utgångsläge alltid att du har mycket mindre makt än männen. Detta är ett utgångsläge du ständigt måste förhålla dig till och som inte kommer att försvinna bara för att du typ beter dig mer som en man. Det sitter inte i dig, det sitter i en samhällsstruktur där kvinnor ständigt missgynnas. Det handlar inte om att du personligen ska bete dig annorlunda utan om att vi måste lägga ner det här systemet som bygger på systematiskt förtryck av kvinnor.
Det finns också något förrädiskt med det här att ”ta plats” som kvinna som feministisk strategi, att enskilda kvinnor tar plats behöver nämligen inte alls vara et hot mot patriarkatet. Det kan rentav vara tvärtom. Det är inte helt ovanligt att enskilda kvinnor får makt eller i alla fall illusionen av makt på bekostnad av andra kvinnor. Det sås split mellan kvinnor genom att en kvinna höjs upp på en annans bekostnad. Alltså: ”du är inte som [namn på annan kvinna], du är mycket smartare/bättre/förstår mer”. Kanske släpps en för en stund in i den manliga gemenskapen och får illusionen av att en också sitter där med makten. Det är lätt att offra andra då. En enskild kvinna ”väljs ut” och får en upphöjd plats en plats där hon får privilegier gentemot andra kvinnor men där hon fortfarande inte har någon reell makt. Makten hon har är kringskuren av patriarkala normer, hon måste spela på männens villkor för att få behålla platsen.
Det ger ofta fördelar att spela med på männens villkor. Det är ingenting konstigt med det, splittring är ett sätt att upprätthålla patriarkatet och splittring görs genom att vissa kvinnor gynnas på bekostnad av andra. Att en faller för det är ingenting konstigt, då det ofta är den enda synliga vägen till att förbättra sin livssituation. Detta gynnar dock såklart i slutänden framförallt männen, eftersom det omöjliggöra för kvinnor att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt.
Det enda sättet kvinnor kan ta mer plats är att utgå från gruppen av kvinnor, att förena sig och kräva att en ska få en lika stor del av platsen som de män som ingår. Så länge det hela bygger på att individuella kvinnor ska ta plats på olika sätt så kommer det att vara männen som sitter på den generella makten och då och då släpper in kvinnor i den gemenskapen. Det är inte ett feministiskt projekt utan ett individualistiskt.
Det finns inget mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra för att personligen få en större bit av kakan. Därför gynnas de kvinnor som bryter den kvinnliga gemenskapen, det handlar om att splittra. Kvinnor som ingår i den kvinnliga gemenskapen riskerar att motarbetas och ignoreras och på kort sikt få mindre att säga till om än de kvinnor som väljer att bryta den för att få fördelar. Att stå enade är dock till sist den enda vägen att nå någon slags framsteg.
För mig är detta vad systraskap är; en strategi. Inte en fråga om någon slags universell ”godhet” kvinnor emellan, utan en strategi för långsiktig kap för bättre villkor, en insikt om att det inte fungerar att ständigt offra varandra på patriarkatets altare om en vill nå jämställdhet. Systraskap är att avsäga sig de personliga kortsiktiga fördelar en kan vinna på att ställa sig på männens sida i olika konflikter och istället arbeta för en långsiktig och kollektiv förändring.
Det här inlägget förklarar så himla bra varför liberalfeminism som fokuserar på enskilda kvinnors framgång är så problematiskt.
Jag hajar inte riktigt det här, menar du att kvinnor i t.ex. mansdominerade brancher ska skita i att organisera sig fackligt eftersom att de med stor sannolikhet blir den enda kvinnan på mötet och därmed med sin indivuduella maktposition tar plats och agerar någon slags svartfot gemetemot kvinnokollektivet eller vaddå?
Oj vilken oerhört märklig tolkning av det jag skrev.
Ja det är ju bara att se vad som händer i mördarfilmer när sällskapet bestämmer sig för att ”split up”. De lämlästas och dör.
Systerskapet är det mest spännande som sker i samhället just nu anser jag.
Bra skrivet!
Ville bara meddela att jag just följde dig på bloglovin. Trots att jag oftast undviker bloggar med långa inlägg så är du så jävla läsvärd att jag inte kunde låta bli.
Kul att höra!
Jag håller med om din analys till stor del och tycker att separatistiska grupper kan vara väldigt positiva och stärkande. Men, som en queer person of colour (använder begrepp på engelska då inte känner mig bekväm med de som finns att tillgå på svenska) med erfarenheter från kvinnoseparatistiska sammanhang så känner jag mig skeptisk till användandet av just ordet systerskap. Ett ord och sammanhang som historiskt inneburit ett uteslutande och ignorerade av andra röster och behov än de just vita västerländska (oftast medelklass) heterosexuella kvinnor. Hur ställer du dig till det och den uteslutande historia som ordet och sammanhanget har? Jag personligen (och andra med mig) har känt att jag (bla min identitet som queer) och mina erfarenheter av rasism inom och utanför kvinnosep sammanhang har antingen ignorerats eller exotifierats på ett sätt som inte utvecklat de grupper jag tagit del av eller erkänt det jag varit med om, utan hela tiden förlagt problemet utanför gruppen. Det skulle vara intressant att få höra dig utveckla mer kring det.
Det du beskriver är absolut en realitet, och därför försöker jag att inte använda ordet systraskap så mycket som jag kunde göra innan. Jag tycker att det är problematiskt när systraskap används som om det var någon slags klubb en blir medlem i, vilket jag absolut tror uppfattas som exkluderande. Däremot talar jag om systraskap som en praktik en kan utföra. Denna praktik är: visa solidaritet med andra kvinnor i en gemensam kamp emot patriarkatet.
Något som kan vara problematiskt i termen systraskap är att det för tankarna till en gemensam kvinnlig erfarenhet, alltså att alla kvinnor skulle ha gemensamma erfarenheter för att de är förtryckta i patriarkatet. Jag menar att alla kvinnor är förtryckta i patriarkatet, men detta kan se ut på väldigt olika sätt beroende på vem en är. En vit cisheterokvinna har en upphöjd plats, en rasifierad kvinna blir utsatt för förtryck av såväl män som vita och så vidare. Jag tror att vi måste slopa idén om en given kvinnlig erfarenhet, eftersom den kommer att utgår från den vita cisheterokvinnans upplevelser.
Jag tycker dock att det är viktigt att tala om vad systraskap skulle kunna vara och betyda, för jag tror att systraskap betyder väldigt mycket. Systraskap för mig handlar om solidaritet i kampen, och en förutsättning för det är att en bygger sin analys kring erfarenheter som ligger utanför den vita cisheterokvinnans. När jag tänker på att praktisera systraskap är det till exempel jätteviktigt att inte upphöja min egen normativa kvinnlighet på andra kvinnors bekostnad, typ rasifierade, att förstå att det jag upplever inte är det enda som upplevs och så vidare.
Systraskapet är inte en realitet, utan en utopi mot vilken jag strävar. För att mitt systraskap ska bli ”komplett” så måste alla kvinnors erfarenheter finnas med i analysen. Så är det inte nu, utan det är ett mål jag ständigt strävar mot. Att skapa mer förståelse för situationen hos kvinnor som inte har det som jag för att lättare kunna visa solidaritet gentemot dem är en viktig del i detta.
Jag tror att vi måste börja tala om systraskapet som ett projekt, inte något som bara ”är” och som en kan välja att ta del av och ingå i. Det är en praktik som vi måste bli bättre på att utöva. Inte bara för att vara ”snälla” mot kvinnor som ligger utanför ”normen”, utan för att en stark kvinnosolidaritet i en nödvändighet för att kunna krossa patriarkatet.