Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

IMG_20141029_115748Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa.  Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

16 reaktioner till “Tacksamhet mot män.”

  1. ..& ett liv utan man inklusive romantik är givetvis inte ett liv i ensamhet, nödvändigtvis. Du vet det, ville bara förtydliga min tanke ang. texten.

    Jag har upplevt mkt. verbaliserad tacksamhet från män, främst för min person dvs. hjärnan, själen – deras upplevelse av att jag är ett sällskap att utvecklas med. Både från kamrater & flammor. Men, jag tycker att män sällan har varit bra på att realisera tacksamheten i faktiska förändringar & förbättringar; att agera & inte bara babbla. Då kan det te sig som tomma ord.

    Finns ett undantag dock som ville att jag skulle vara tacksam över att han inte slog mig & som menade att han var det bästa jag kunde få vilket var den värsta förolämpningen jag mottagit någonsin, tror jag.

    Vet att min upplevelse av sk. tacksamma män inte slår hål på ev. generella drag men det är ofta intressant, i mitt tycke, att föra fram olika upplevelser för att tyda vad undantag kan bero på. Ex. är det mkt möjligt att jag till stor del inte delar din upplevelse eftersom jag själv är så jävla tacksam – inte över att inte bli slagen el. att nån dude diskar utan över att känna mig attraherad, gud den tacksamheten gentemot en man som fixar det – & då kan det vara ett sätt för männen att svara på det, kanske. Ungf. som att många automatiskt komplimerar om dom tilldelas en komplimang, & om jag vore mindre tacksam skulle männen kanske inte ens unna mig tomma ord. Vem vet.

    1. ”Jag har upplevt mkt. verbaliserad tacksamhet från män, främst för min person dvs. hjärnan, själen – deras upplevelse av att jag är ett sällskap att utvecklas med.”

      Ja, det gjorde jag också från flera av mina ex, under uppvaktningsperioden då de fortfarande inte vunnit över mig totalt. Till exempel ”Kära Ksenia, jag älskar dig så mycket just för att du är så intelligent och kan ifrågasätta mig så att jag har möjlighet att tänka efter.” Ja, det låter ju bra, men till saken hör ju att i slutet på VARJE relation hade det här gradvis förändrats till ”Fan, du ifrågasätter jämt mig. Allt jag gör är ju fel. Jag är så jävla trött på att känna att jag inte gör någonting rätt. Håll käften eller dra åt helvete” Känns inte direkt som tacksamhet längre, eller?

      ”jag själv är så jävla tacksam …-… över att känna mig attraherad (till en man, min anm)…”

      Obehaget jag känner över att läsa detta är överväldigande. Du är alltså tacksam att känna attraktion till en man, underförstått: så att du ska VILJA ställa upp på sex frivilligt? Och det är de tacksamma mot dig för i gengäld? Hör du inte hur skevt detta är? Undertonerna av förväntningarna du har på dig själv inom gränsen för en hetero-relation är alltså att du måste ställa upp på sex, annars har snubbarna ingenting att vara tacksamma för? Det mynnar ju ut i att ditt största värde ändå är som knullbart objekt, någonting som är helt stick i stäv med att de skulle vara tacksamma för din person, din hjärna och din själ. Som om killarna du varit med har övertygat dig om att du har mer person, mer hjärna och mer själ än någon annan, för det låter bättre än att säga ”du gör din fitta tillgänglig för mig, det gillar jag, men vill inte du hittar jag en annan, uppriktigt villig eller inte.”.

      Hela din kommentar osar av ”det här gäller faktiskt inte mig för jag passar bättre in i hetero-normen än vad du gör och upplever inte alls samma problem”. Är det någonting att vara stolt över eller? Jag tycker mest grymt synd om dig. Önskar att ingen behövde leva såhär.

      1. Du må känna obehag, men jag känner behag. Det underförstådda bör inte vara tolkningen att jag ska vilja ställa upp på sex frivilligt utan att jag älskar sex, sexuell dynamik, att jag är kåt & att det krävs ganska mkt för en man att ’tända elden’ så ja, jag är tacksam om någon är så pass sexig att han kan hjälpa mig att njuta fullt ut. Tolkningarna rör samma kärna men olika formuleringar målar upp olika scenarion där ditt perspektiv tycks handla om förväntningar men mitt perspektiv handlar om njutning.

        Utöver det.. det får räcka så.

        Din kommentar osar att jag inte har lust att diskutera detta med dig, du bemöter mig inte för att diskutera utan för att döma, är min upplevelse. Det är inte inbjudande för samtal att mala på så som du gör med dina frågetecken & ytliga analyser, utan att ens vänta på ett knyst från mig, för att förtydliga mina funderingar.

        1. Nej, jag skrivet inte för att döma. Du är kåt. Bra för dig. Grattis.

          Vad jag fortfarande tycks se är att du har sexualiserat patriarkala strukturer, och det är inget konstigt eller ovanligt. Been there, done that. Vad jag menar är att det är farligt. Jag menar att en kan fortsätta göra om en vill; om det är det enda sexuella utloppet som är tillgängligt så fine.

          Men jag rekommenderar dig till att vara medveten om vad du pysslar med. Om du vill spela patriarkala spel i sängkammaren, gör det då, men låtsas inte att du gör någonting annat.

          Låtsas inte att dina cis-män väljer dig för att du har mer person, hjärna och själ än någon annan. Dina cis-män kommer inte behandla dig bättre än någon annan fittfödd de ligger med. Om du tror det lurar du dig själv och den som kommer få betala största priset för det är du. Inte för att det är nåt jag säger, utan för att det fungerar så i patriarkatet.

          Om du intalar dig själv att det heteronorma sexet du bedriver står utanför patriarkala strukturer för att du är en kvinna i en annan klass jämfört med andra kvinnor, har du gått rakt in i fällan. Det saboterar din möjlighet att behålla perspektiv och att göra realistiska val till din egen fördel.

          Det är det som får mig att tycka synd om dig och göra uttalandet ”önskar ingen behövde leva såhär”.

          1. Inte MER hjärna & själ utan KOMPATIBEL hjärna & själ, & inte bara män som jag har sex med utan män i mitt liv.

            Om du hade velat tala med mig hade du öppnat för att förstå vad jag är medveten om el. ej samt vilket mitt perspektiv är (lust & lekar i sängkammaren är inte ’spel’ bara för att det influeras av sociologi), men ist. har du utgått från en förutbestämd (falsk) bild av vem jag är & jag som känner mig & mitt liv, vad män har gjort mot mig & all tid jag har ägnat åt att undvika denna harm samt förstå deras & min sexualitet & dess rötter, tolkar din kommentar som rena skämtet för du var inte nyfiken på vad jag menade utan mer intresserad av att raljera med påståenden & sedan tycka synd om mig.

            1. ”Kompatibel med män” == internaliserat kvinnoförtryck.

              Men alltså ja. Jag kan bara hoppas att du har rätt om huruvida du har koll på ditt läge eller inte. Men jag kan inte räkna med det.

              Ömkar av hela mitt hjärta att någon hade givit mig bättre analysverktyg när jag var yngre. Även om de hade gjort det kanske jag inte hade varit redo för dem, så jag klandrar inte dig om du inte är det heller.

              Lycka till. Tror att du kommer behöva det.

      2. Precis så kännde jag också..obehag! men mäst för att jag själv har sagt nästan exakt samma mening för x antal år sen och nu ser den i helt annat ljus..! Men alla har vel sin syn på det.

  2. Asgrym text!
    Jag tänker att det också har att göra med det ojämna rollövertagandet. När kvinnor, i parrelation med män, i större utsträckning tar hänsyn till och internaliserar männens syn och upplevelser bäddar det för tacksamhet. ”Han tycker om mig trots att jag är tjatig/ kan vara så jobbig etc.”
    Eftersom männen inte tar över kvinnornas syn på dem i samma utsträckning skapas inte den sortens tacksamheten åt andra hållet.

  3. Citat Fanny:

    ”Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.”

    Jag måste säga att det här var en aning konstigt (och mycket intressant) för det slog mig ganska hårt inatt (det var mao innan jag läste detta blogg-inlägg) en mycket liknande sak (väljer att hålla den privat – exakt vad den handlade om) men jag kan erkänna det att det var på gränsen till att jag blev djupt deprimerad pga den. Nu är jag så jäkla van vid motgångar och svårigheter i mitt liv att det ska mycket till innan jag tar en depression ”på allvar” s a s (dock kan jag knappast förneka en depression (eller ångest) när den verkligen är påtaglig och håller mig i sitt grepp s a s). Funderingen eller rättare sagt känslan gick väl generellt så här,”om jag hade valt att aktivt spela någon annan så hade jag potentiellt vunnit stort på det.. jag kan se många exempel på det när jag minns tillbaka.. så varför i sjutton gjorde jag inte det!” varpå tanken/känslan direkt efteråt blev, ”jag skulle dock inte varit mig själv vilket är det ytterst sveket mot mig själv och någon/några som jag ska bry mig om på riktigt”… dock kvarstod ”moment 22″… det faktum att världen är som den är i Mina ögon… kall, ogästvänlig och med en stor brist på vad Jag skulle vilja kalla för kärlek OCH även empati i allmänhet. Pga några få starka egenskaper i min personlighet så kan jag dock ta mig fram i den ganska lätt men det tar på krafterna och många gånger känner jag mig som typ en ”främling” i denna värld innerst inne (vilket jag så klart döljer extremt väl… IRL). Det var det konstaterandet plus den första tanken/känslan som höll på att dra ner mig rejält.. för att nu befinna mig i någon slags neutralläge åtminstone.

    Ska lägga till följande 2 generella saker här (emfas) känner jag. En del utav dina kritiker, Fanny, förefaller inte ha antingen tid eller kanske snarare förmåga att analysera dina texter något djupare. Många gånger får jag läsa dina inlägg flera gånger OCH det är faktiskt inget hinder eller något som jag ser typ som, ”nä, fy fan va jobbigt.. skriv LITE enklare nu va!”… det blir istället att jag får använda vissa utav mina personliga egenskaper som jag ofta använder mig utav IRL MEN dom blir faktiskt lite svårare att använda på nätet (=tar längre tid och blir inte så ”träffsäkra” som dom skulle blivit IRL) och här kommer jag in på ”punkt 2”. Många saker kom som jättestora fördelar med nätet.. helt plötsligt kunde folk få tillgång till information som det skulle krävts x-antal besök på biblioteket för att få reda på (lol… jag var själv där tidigare.. ”grott-åldern”.. och ibland krävs det ju även i dagens läge då allt inte finns på nätet!). Folk kunde också få ut sina åsikter dels anonymt men även öppet och publikt till en gigantisk skara människor. Här kommer då nackdelen med detta (jag exkluderar rent näthat/mobbning pga det är såpass påtagligt att det inte behövs nämnas förutom i förbifarten här). I en konversation på nätet (låt säga mellan två meningsmotståndare eller bara två personer som har olika uppfattningar i EN fråga) så OM den konversationen pågår nästan enbart i textform så finns det ytterst få möjligheter för någon att ta reda på den andra personens tonläge, humör, ansiktsuttryck (förutom en smilie där och där kanske 🙂 ).. med mera. Det leder till många konflikter och missförstånd som sannolikt inte skulle uppstått IRL. Jag som är extremt van vid att prata i både textform OCH ”vanligt prat” (öh.. fumlade efter korrekt antonym där) märker av detta väldigt tydligt.

    Fanns två skäl till varför jag skrev ovanstående. Det första är att jag faktiskt föredrar komplexa texter som kräver både mitt intellekt och även min känslomässiga sida (plus ibland lite ovanliga personlighetsegenskaper precis som IRL) för att försöka föreställa mig hur någon annan ser på vissa saker och rejält ”vrida och vända” på olika perspektiv i verkligheten så väl känslomässiga som logiska. Det andra skälet är att jag ser en viss tendens (och jag personligen är INTE exkluderad från detta) till de missuppfattningar som jag beskrev i ovanstående stycke vilket för Mig är lite… tragiskt.. faktiskt. Ibland undrar jag för mig själv om detta är enkel spegling som härstammar från IRL ang hur Jag ser på världen… jag vet faktiskt inte svaret idag trots att jag funderat på det länge!

  4. Ska lägga till följande som jag givetvis kom på 5 sekunder efter jag hade postat ovanstående. En hel del gånger dröjer min ”slutgiltiga åsikt” väldigt länge och jag har faktiskt fått kritik för detta många gånger i mitt liv (folk börjar undra ”var jag står” och liknande)… varpå jag alltid kontrar med den enda sanningen för Min del som är ungefär – ”OM det krävs tid och även energi för att komma till en rejäl/korrekt slutsats/åsikt så blir det så för min del… jag struntar i hur många som än blir frustrerade pga det eller hur mycket tid och energi det tar från mig… det är värt det och det är dessutom alltför viktigt för att jag ska ta några bekväma genvägar till ett potentiellt felaktigt svar”. (och här får jag då tacka en nära släkting som har Aspergers syndrom för jag är starkt influerad utav den personen ang detta synsätt – har dock inte Aspergers själv ska jag inflika).

    1. Hej! Jag uppskattar att du kommenterar och resonerar kring texterna, men tänk på att inte ta för mycket plats i kommentarsfältet. Det kan lätt skrämma bort andra från att kommentera.

      1. Hej Fanny! Jag har det i bakhuvudet till och från men det är bra att du påtalar det direkt till mig! MVH

  5. Kan känna så ibland, ”han är ju ändå snäll”, ”han gör ju ändå blabla” etc etc. Har en bra kille, men han har brister precis som jag. Det jag funderat på den senaste tiden är dock att han inte visar minsta intresse för den enda sak jag verkligen brinner för. Han finner det inte intressant och ”orkar inte ens låtsas lyssna”, för ”det är inte intressant att diskutera saker man inte är intresserad av”. Känns så sjukt jobbigt att han, enligt honom själv, inte har något intresse han ”brinner” för, och därför inte kan förstå varför jag vill diskutera mitt intresse med honom. Det går förhoppningsvis att lösa, men om inte så är jag ”fast” iom att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Hatar fan heteronormrelationer, flyttar man som tjej in hos killen när man studerar/söker jobb/etc så är det skitsvårt att lämna, speciellt om man inte känner många i stan och inte kan bo hos en kompis.

Lämna ett svar till e Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *