Etikett: ansvar

Jag är inte för tvång, jag är bara inte emot det.

När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.

Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.

Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?

Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.

Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.

Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.

Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.

Företagsansvar.

Sofia skrev såhär angående mitt inlägg om Solo G.

De har således kanske inget intresse att stärka unga kvinnor eller göra dem lyckliga, de vill bara tjäna pengar, vilket egentligen är fair enough, för det är deras jobb. Man väljer själv om man vill sälja sin själ.

Jag tycker inte att det är upp till individen att avgöra om man ska stå till svars för sina handlingar eller ej. Visserligen kan man aldrig tvinga någon att försvara sitt agerande men jag tycker verkligen att det är moraliskt förkastligt att inte stå till svars för vad man ägnar 40 timmar i veckan åt och jag har väldigt svårt att se hur någon kan anses komma undan med det.

Det är ju en sak om man måste ta just det jobbet för att klara livhanken och om man inte har någon inverkan på vad man producerar, men så är nog inte fallet när det gäller redaktören för Solo G. Jag misstänker att de som arbetar med tidningen har makt att utforma i alla fall sitt eget material så att det inte är fullt så sexistiskt.

En av marknadsekonomins mer vidriga bieffekter är att många tycker sig kunna försvara sitt beteende med att de ger ”folk vad de vill ha”, följer marknadens regler, att företag bara vill tjäna pengar och så vidare. Framförallt denna bild som sprids av företag som pengatjänarmaskiner som varken kan handla rätt eller fel tycker jag fruktansvärt illa om. Företag består av människor som tar beslut och alla människor som har någon slags makt att utforma företagets agenda bör anses ansvariga för att göra det.

Jag vägrar acceptera en syn på såväl människor som företag som bygger på denna nihilistiska syn att de ”bara vill tjäna pengar”. Att beskriva företag som organismer som styrs av naturlagen marknaden är i min mening att försöka hugga i sten det som människan faktiskt kan förändra och ansvara för.

Jag tycker att det är viktigt att vi erkänner ansvaret människor har och slutar täcka över det med några slags pseudovetenskapliga förklaringar om hur företag och arbetarna i dem fungerar och inte. Jag tycker inte att det ska få duga som argument att någon har gjort ett val att handla omoraliskt för att hen prioriterar pengar. Jag tycker att ansvar ska utkrävas av de personer som har makt.

Med detta inte sagt att Solo G är så fruktansvärt förkastligt, jag tycker mest att det är intressant detta med företagsansvar och hur det väldigt ofta viftas bort.

Om skuld och ansvar.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.

Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!

Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.

Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:

Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.

Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.

Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.

Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.

Ansvarsvägran.

När jag försökte gå in på en länk som någon postat på Facebook möttes jag av följande:

Jag har aldrig varit med om detta tidigare så jag antar att det är en relativt ny grej. Facebook har ju innan hållit på att censurera material på själva sajten, men jag har aldrig hört om att man inte skulle få använda en länk som faktiskt ligger uppe. Jag kunde inte använda länken men lyckades komma in på annat vis. I alla fall så ledde länken till denna sida, en uppräkning av hur mycket Irak- och Afghanistankrigen kostat för Usa sammanlagt. Det kan säkert upplevas som kränkande av vissa men jag tror inte att Facebook har några regler emot grafiska uppräkningar av kostnader för amerikanska krig.

Det som stör mig med det här är inte det faktum att Facebook ägnar sig åt censur, det visste jag redan om och det berör mig inte sådär jättemycket. Att en sajt har vissa censurregler är inte konstigt, sedan kan man såklart ifrågasätta omfattningen av dem och hur de ser ut men så länge reglerna är kända för användarna så är det enligt mig inget större problem.

Det som stör mig är den anledning som anges: att många användare har anmält innehållet som stötande. Jag har även hört om personer som blivit avstängda från Facebook helt enkelt för att deras ”vänner” har beslutat att anmäla deras profiler. Det räcker med andra ord att tillräckligt många bryr sig om att meddela att de upplever något som kränkande för att det ska tas bort, det handlar inte om att Facebook har en regel som detta material har brutit mot. Man slår ifrån sig ansvaret över bedömningen på användarna.

Jag undrar bara: hur många ska anmäla något som kränkande för att Facebook ska tycka att det är det? Går Facebook igenom anmälningarna efteråt och kollar om det stämmer överens med deras regler? Väger en anmälan från någon som är väldigt anmälningsbenägen lättare? Kan man missbruka möjligheten att göra anmälningar och bli avstängd på grund av det?

Jag tycker illa om när företag gömmer sig bakom något slags ”allmänintresse” istället för att faktiskt ta ställning för vilket material man tycker att det är okej att sidan sprider och inte.

Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar.

Detta var en bra debattartikel om att Filippa Reinfeldt systematiskt väljer att inte uppträda i sammanhang där hon kan få frågor som kan bli knepiga att svara på. Hon ställer gärna upp i livsstilsreportage och liknande, men inte i politiska intervjuer. Även hanteringen av utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för 700 000, där Torbjörn Roslund fick svara på frågor fast han inte ens hade något politiska ansvar för det inträffade. Även i frågan om Carema, som ju verkligen blev en snackis, har hon konsekvent undvikit att svara på frågor på ett djupgående sätt även om hon har haft ett stort ansvar i det hela.

Att Filippa Reinfeldt agerar såhär är såklart extremt problematiskt. Som politiker så ska du kunna svara på frågor om varför du gör som du gör och att man systematiskt undviker situationer där man behöver stå till svars för sitt agerande är extremt illa. Men att den som har makt och möjlighet försöker sko sig från ansvar är egentligen inget konstigt, något annat kan man väl strängt taget inte förvänta sig. Därför är det så otroligt viktigt att medier berättar om sånt här, förklarar att anledningen till att man inte fått några förklaringar inte är att det inte frågats utan att de ansvariga helt enkelt har vägrat svara.

Det är fan pinsamt att vi har ett hälso- och sjukvårdslandstingsråd som inte är villig att svara på frågor om sin politik. Än mer pinsamt är att ingen av våra ledande dagstidningar har tagit upp denna fråga utan att vänstertidningarna ETC och arena, facktidningen Kommunalarbetaren och nättabloiden Nyheter24 som sällan anses särskilt seriös är dem som först tar upp det här problemet. Det är ett sant tecken på att de stora tidningarna helt har slutat göra sitt jobb, granska makten, på ett seriöst sätt.

Jag menar inte att nedvärdera personerna som skrivit debattartikeln, men jag tycker fan i mig att det är tragiskt att ingen av de stora dagstidningarna tagit upp problemet innan, så lång tid som det har gått. Det faller sig mer och mer uppenbart att den som vill ha seriös bevakning av makten bör röra sig bort från rövslickartidningar som Dn och SvD och vända sig till de få aktörer som fortfarande sysslar med granskning av regeringen och inte bara Håkan Juholts sambo. Sveriges medier borde fan börja ta sitt ansvar, ty det är inte för inte de kallas för ”den tredje statsmakten”.

Fri abort är en kvinnofråga.

En del här verkar ifrågasätta fri abort.

Jag kan förstå att man tycker att abort ska kosta som annan sjukvård, för mig veterligen är det den enda sjukvården idag som man får gratis (rätta mig om jag har fel). Men där går gränsen.

Varför? Jo, för att det är en så otroligt viktig jämställdhetsfråga.

Genom alla tider så har kvinnor blivit begränsade på grund av sina förmåga att skaffa barn. De har blivit hållna i hemmet, och om någon har blivit gravid utanför äktenskap så är det såklart alltid kvinnan som fått stå med hela skulden, eftersom det är på henne det syns. Mannen har alltid kunnat dra iväg och göra vad fan han vill.

Abort är ju såklart ingen perfekt lösning på det här. Abort är skitjobbigt att gå igenom, men om den dessutom skulle kosta flera tusenlappar för den enskilda så skulle det få fatala konsekvenser. Dels för att vissa kanske inte skulle kunna finansiera en abort, och oönskade barn skulle alltså blir mer av en klassfråga än vad det är idag. Men framförallt för att ungdomar från konservativa hem direkt skulle bli påkomna om de var tvungna att ha pengar till en abort.

Det ultimata vore ju såklart om folk skyddade sig på andra sätt, och därför tycker jag att man ska dela ut ultratunna kondomer på ungdomsmottagningar (det är väl inte bara jag som tycker att kondom suger?), subventionera fler olika typer av p-piller (olika p-piller funkar för olika tjejer) och dessutom ta upp i sexualkunskapen hur otroligt emotionellt plågsam en abort kan vara, så att folk förstår nackdelarna.

Men att sluta skattesubventionera aborter vore att kasta oss tillbaka flera årtionden när det kommer till jämställdhet. Vi skulle få står där med hela skulden och kostnaden, och även innan det med ansvaret för att skydda oss.

Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as.

Natashja skrev om ett elakt barn vilket ledde till en del upprörda reaktioner bland hennes läsare. Inte ska man hacka på ungen, utan på föräldrarna som har uppfostran hen så illa. Det första problemet med det här resonemanget är ju att det är omöjligt att dra gränsen för när ansvar kan utmätas. När är man en egen individ som kan ta ansvar över sina egna handlingar? Man formas ju alltid av samhället och det är klart att man är mindre självständig som individ som barn, men det är fortfarande inte en helt enkel fråga.

Nu kan jag ju hålla med om att det är föräldrarna som bär ansvaret när barnen är så små men jag har svårt att se någon mer destruktiv princip att lära ut till en unge än att det hen gör är okej eftersom det ändå inte är henoms fel, utan omgivningens. Det är ju faktiskt en otroligt rutten grej att lära barn att de står fria från ansvar, det om något är ju en värdering som lär växa fast och skapa en vidrig människa.

Därför tycker jag faktiskt att det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as. Givetvis till rimliga gränser (som alltid när man blir arg på någon) och så att barnet får en chans att förstå grunderna, men det är helt och hållet rätt att tillrättavisa och skälla på barn som inte är ens egna, istället för att bara tala med föräldrarna.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Om att aldrig någonsin kunna prata om något annat än regnbågar, blommor och hundvalpar.

Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?

Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.

När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.

Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).

Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.