Etikett: barn

”Jag skulle aldrig servera vegetariskt till barnen”.

När jag och några vänner till mig här diskuterade vegetarianism så var det en som sa att trots att hen är vegetarian så skulle hen ”aldrig laga vegetariskt till barnen” som liksom för att lugna ner oss andra. Alla närvarande nickade instämmande och tyckte liksom att det utan tvekan var det enda rimliga sättet att göra på. Sedan sades det att man kan vara vuxen vegetarian i all ära men att barn faktiskt behöver kött. Jag undrar verkligen vad denna ide baserar sig på. Det är klart att man som barn ska ha en allsidig kost men det gäller även vuxna. Dessutom tror jag att de flesta barn skulle må mycket bättre av en vettig vegetarisk kost än en standardbarnkost som ju typ består av pasta, fiskpinnar och kanske en gurkbit. Barn behöver väl inte kött i högre grad än vad vuxna människor gör?

Men låt oss nu för argumentets skull anta att barn faktiskt behöver kött. Många barn äter helt förskräcklig kost på grund av föräldrarnas lathet eller okunskap. Många barn äter snacks som mer liknar godis varje mellanmål, frukostflingor som i princip består av rent socker och så vidare. Detta anses inte alls lika omoraliskt även om det kan skada barnens hälsa betydligt mycket mer. Är det mindre okej för att man ”offrar” barnens hälsa för en övertygelse? Varför anses det så fel att ge sitt barn en ickeoptimal kost på grund av övertygelse?

Sedan finns det ju det där med att man inte ska trycka på barnen sina värderingar. För det första är mat inte en värdering utan något man äter. Barnet kommer inte bli mer medvetet om den ideologi som ligger bekom beslutet att bli vegetarian bara för att hen får mat utan kött i. Det kommer troligen att göra ett större intryck på barnet om man alltid äter specialmat och berättar att det är på grund av att man är vegetarian än om man bara serverar samma mat till sig själv som till barnet. För guds skull, det är ingen big deal. Det är bara en jävla måltid utan kött.

Barn.

När ens jämngamla bekanta börjar skaffa barn så stinger det till lite i mig. Jag tänker på det där med att man måste ta ett beslut, att man måste välja förr eller senare om man ska skaffa barn eller ej. På ett sätt hade det varit skönt om det fanns faktiskt hinder i vägen så att man ens slapp fundera på saken.

Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn. Jag uppskattar till exempel den relation jag har till barnen jag tar han dom här mycket. Däremot är jag inte säker på att jag vill ha mina egna barn. Jag önskar ibland att det fanns ett enkelt och organiserat sätt att skapa relationer till andra barn än ens egna, det enda sådana jag kan komma på i vår kultur är gudmoder- och -faderskap, och jag är inte direkt kristen.

Jag hoppas att även om jag själv inte skaffar barn så kommer mina syskon att göra det, de känns lite mer familjeinriktade. Om de skaffar barn kan jag umgås med dem när jag känner för det istället för att skaffa mina egna. Verkar så jobbigt att ah egna kids som måste tas om hand dygnet runt och försörjas och skit, mycket roligare då att vara en spexig moster eller faster som kan ta med barnen på äventyr när det passar.

Men detta med att tycka om barn och erkänna värdet av att ha nära relationer med barn utan att vilja ha egna barn kan kanske tyckas konstigt av många. Jag skulle önska att det fanns lite mer diskussion kring detta, hur relationer till barn kan vara betydelsefulla utan att det är ens egna.

Moderater svarar.

Så otroligt märklig kommentar till barnfattigdomen detta. För det första hennes egna åsikter om vad barnen ”behöver”. Enligt Marianne Orlander behöver barn alltså vuxenkontakt och lugn och ro, inte mer pengar. Att det publicerats en rapport som säger att just bristen på pengar är ett problem spelar ingen roll för hon tycker inte att det är så. Gode gud, när ska dessa pajaskonster någonsin upphöra?

Det är klart att om man skaffar en väldigt stor mängd barn, typ 5-6 stycken, på en vanlig knegarlön så kan man väl inte förvänta sig att det ska funka. Däremot att göra barnskaffande som sådant till en klassfråga, det är fruktansvärt. Det är fan i mig ovärdigt att vi har ett samhälle där man måste vara privilegierad för att kunna skaffa barn, det tycker jag verkligen. Det är en sak att tycka det är dumt att skaffa barn när man inte gått klart gymnasiet, en annan sak när människor aldrig kommer upp i så god standard att de anses dugliga för barnaskaffande enligt Orlander.

Dessutom så är det som så att oavsett vad man har för åsikter kring föräldrarnas val och om dessa är legitima eller ej så är ju barnen oskyldiga. Inte ens den mest hårdnackade moderat kan ju tycka att det är barnets eget ansvar att hen blev till i en tid då föräldrarna inte hade optimala förutsättningar. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var, det rör sig fortfarande om oskyldiga barn som kommer i kläm.  Att man skyfflar undan detta enorma samhällsproblem med att hänvisa till ”ansvar för hur man lever” är skamligt.

Läs även Blixas inlägg om det hela tycker jag.

Insemination av singlar.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om detta med insemination så här kommer det. Låt mig först och främst påpeka att det finns två olika scenarion som kan diskuteras här, dels att man gör det lagligt att inseminera singelkvinnor och sedan låter marknaden sköta resten. Det andra alternativet, som jag också förstått är det aktuella, är att ge singelkvinnor samma rättigheter som par. Vad detta innebär vet jag inte, men jag tolkar det som att inseminationen är statligt bekostad eller subventionerad. Och det, det tycker jag faktiskt är fel.

Inseminering är sjukvård. För att få statligt bekostad hjälp med insemination så måste du vara sjuk. Du kan inte gå till sjukhuset ens som par och ba: ”hej, vi vill ha barn men pallar inte knulla, kan vi bli inseminerade?”. Det finns absolut inget rimligt skäl till att singelkvinnor som är fullt kapabla att skaffa barn på annat sätt, kanske genom att skaffa sig en partner eller knulla tills man får träff, ska få bli befruktade på statens bekostnad.

Om man däremot lider av någon slags åkomma, till exempel är asexuell eller har något slags problem med att ingå i förhållanden eller knyta sexuella kontakter så skulle man väl kunna få inseminering bekostad av sjukvården även som singel. Det ser jag inga konstigheter med. Däremot har jag lite svårt att tänka mig vilka tillstånd det skulle kunna röra sig om och jag tror inte det förekommer i särskilt stor utsträckning.

Jag vill påpeka att det finns en stor skillnad på att vara sjuk och få hjälp att leva ett ”normalt” liv trots det och på att få ekonomisk uppbackning för att göra vissa livsval. Om du vill vara singelmamma, absolut, men förvänta dig inte att det ska ge dig samma rättigheter som personer som faktiskt har medicinska hinder i vägen för att skaffa barn.

Vad jag även ser som problematiskt med att ge singelkvinnor offentligt finansierad insemination är att iden om att människor har rätt till barn skulle förstärkas. Jag tycker inte att människor har rätt till barn, däremot tycker jag att de har rätt till sjukvård. Jag tycker även att människor ska ha rätt till frihet att skaffa barn, vilket jag alltså definierar som att ingen ska kunna hindra dig från det, det betyder inte att någon har skyldighet att hjälpa dig med det. Om singelkvinnor skulle ges rätten till barn på det viset att de kan kräva att deras inseminationer ska bli offentligt finansierade så skulle nog även diskussionen om singelmäns rätt till barn blossa upp, och den vet vi var den landar: i surrogatmödraskap.

Frågan om insemination av singlar är ett problem som uppstår i länder där sjukvården är så reglerad som i Sverige. Även om man som läkare skulle vilja inseminera singelkvinnor mot betalning så skulle man inte få. I det här fallet tror jag att det beror på hanteringen av sperman som väl ses som något slags organ, för jag har svårt att tänka mig att en insemination är en särskilt riskfylld operation. Det enda rimliga är att öppna upp marknaden på det här området.

Nu kanske jag har förstått förslaget helt fel och det kanske aldrig har varit på fråga att dessa inseminationer ska vara offentligt finansierade. Oavsett så är detta min hållning i frågan. Vad tänker ni?

Det handlar inte om barnets rätt utan om min.

Ofta i abortdebatten så drar folk upp argumentet att man gör abort för barnets egen skull för att man för tillfället inte har förutsättningarna till att ta hand om ett barn. Visst kan det vara så att man verkligen saknar förutsättningar, typ att man har missbruksproblem och så vidare, och gör abort fast man egentligen hade velat ha barnet. Oftast handlar det dock om att man inte har optimala ekonomiska förutsättningar, att pappan är okänd och liknande. Som bekant finns det en massa barn som växer upp under liknande förhållanden och ändå får ett utmärkt liv.

Att argumentera för eller emot abort ur det ofödda barnets perspektiv tycker jag är ett misstag. Aborträtten handlar inte om barnets rätt att inte födas, det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Detta gäller såväl om man vill göra abort som om man vill behålla barnet. Det får inte gå så långt att folk anses ha en moralisk skyldighet att göra abort, för barnets skull. Tyvärr är det lite den utvecklingen jag ser idag och det tycker jag är mycket beklagligt.

Såhär tänker jag: ja, abort är att förhindra ett liv. Ja, för de allra flesta barn är det bättre att födas än att inte födas, de flesta är tacksamma över livet. Nej, man behöver varken ha optimala sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta ett barn till världen. Men aborträtten måste ändå vara absolut för det handlar om min rätt att avgöra vad som får gro i min egen kropp, att avgöra vilket liv jag vill sätta till världen och inte. Det är inget jag ska behöva försvara med något annat argument än att jag helt enkelt inte vill.

För det första ska man inte behöva rättfärdiga att man gör vad man vill med sig själv. För det andra så kan ett sådant rättfärdigande, om allt för många ägnar sig åt det, leda till att det uppfattas som omoraliskt att faktiskt föda i sådana situationer. Och det hade ju varit olyckligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Respektera patienternas privatliv.

Detta med rätt till insemination för singelkvinnor tycker jag är en intressant fråga. Jag ställer mig som sagt emot idén att människor har någon slags rätt till barn men det gäller ju alla, singlar som par. Kvinnor som har en partner får ju som bekant insemineras och man kan ju undra varför kvinnor som saknar partner skulle diskrimineras. Jag antar att insemination av kvinnor med partner ses mer som att hjälpa naturen på traven än vad det gör att inseminera en kvinna utan partner.

Ofta när insemination diskuteras så hör man män klaga över att de används som någon slags avelsdjur, att deras sperma frikopplas från sexakten och deras roll i barnaskapandet förringas. För den som tycker detta är ett problem vill jag påpeka att spermadonation är helt frivillig. Det finns inte heller någon forskning som visar på att det skulle vara psykiskt skadligt för en man att donera sin sperma. Om man är rädd för att män ska anses mindre viktiga för kvinnor i allmänhet så kan jag dels lugna ner er med att heteronormen ser ut att leva vidare ganska starkt, dels tipsa om att den som är rädd att inte lyckas skaffa en partner om ens roll i barnaskapande förringas helt enkelt får försöka skaffa sig kvaliteter som sträcker sig bortom att ejakulera i kvinnors kön.

Kanske finns det män som inte har något emot att deras sperma används som ett ”komplement” till en man i ett förhållande som av olika anledningar inte kan göra kvinnan gravid eller i ett förhållande mellan två kvinnor men som däremot skulle opponera sig om en singelkvinna skulle insemineras med den. I så fall tycker jag att man som donator ska kunna specificera vilka ändamål man vill donera till, precis som man kan göra när man skriver på donationspapper.

Den enda lösningen jag ser på detta problem är att man helt enkelt struntar i civilstatusen på den som ska genomgå insemination och låter det vara kvinnans ensak. Det är ju trots allt hon som båda ska bära och föda barnet. Om hon sedan vill inkludera någon annan i föräldraskapet så kan hon väl göra det på eget bevåg. Jag tycker inte det ska vara en fråga om att ge singlar rätten till insemination utan om att respektera privatlivet hos patienterna.

Att passa in.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och jag tycker att ho har så jävla rätt. Ofta när föräldrar uppfostrar eller klär eller uppfostrar sina barn annorlunda så får man höra att ”men tänk om de blir retade”. Ja, tänk! Tänk om homosexuellas barn blir retade? Tänk om invandrarbarn blir retade? Tänk om barn med tandställning eller glasögon blir retade? Sådant kan ju hända tyvärr, men det vore tråkigt om vi anpassade världen efter mobbares bild av hur den bör se ut.

Det är ju så i denna värld att man aldrig kan tillfredsställa alla. Du kommer aldrig att smälta in i alla kontexter och det kommer alltid att finnas någon som hittar något fel på dig. Bättre då att inte från början försöka anpassa sitt sätt att vara för att bli accepterad. Men få personer är så ängsliga kring hur folk uppfattas som föräldrar till barn i lågstadieåldern. Man ska absolut till varje pris undvika att barnen blir retade, att de sticker ut.

Man träffar ju sådana personer ibland, eller ganska ofta till och med. Sådana som aldrig har lärt sig att stå upp för sig själva eftersom de liksom alltid har varit ”rätt”. För det mesta är det osäkra och ganska dömande personer. Personer som har svårt att acceptera eller förstå andras olikheter men som också själva kan uttrycka en önskan av att våga vara annorlunda. Personer som klamrar sig fast vi människor som beter sig som svin av rädsla för att stöta sig med folk och bli ensamma. Jag tycker jag träffar sådana hela tiden. Många av dem gillar jag men jag tycker att det verkar fruktansvärt jobbigt att ha ett så ängsligt förhållande till sin omgivning.

Förr eller senare kommer det en dag när man inte funkar, när vänner vänder en ryggen eller när kollegor skvallrar. Då föredrar jag alla gånger att ha med mig erfarenheten att man inte behöver vara älskad av alla, att man inte behöver passa in överallt än iden att man ska bita ihop och försöka passa in ännu mer.

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.