Etikett: förtryck

”Hon är inget våp”.

Ibland när en diskuterar kvinnor som blivit utsatta för fötryck av män så kan folk dryfta lite tankar om den utsatta kvinnans personlighet och därmed hennes tänkta motståndskraft och förmåga att hantera förtrycket. Till exempel kan det sägas att hon minsann inte är något våp, underförstått att hon kommer att klara situationen galant och att vi därför inte behöver bekymra oss för den.

Jag tänker att förtryck inte handlar om vem som är ett våp och inte. Förtryck kan vara jävligt onajs att bli utsatt för även om en är så kallat ”intelligent”, har ”skinn på näsan” eller liknande.

Om en person har betett sig illa mot någon och förtryckt någon är det väl inte relevant vad offret har för personlighet? Det relevanta är väl förövarens handlingar?

Problemet här är att kvinnor alltid hamnar i en fälla av dubbelbestraffning. Antingen är de ”inga våp”, och det de utsätts för är därför inte värt att bli upprörd över, eller så är de ”våp” och i så fall så får de skylla sig själva.

Våp eller inte, förtryck suger och det är inget någon ska behöva bli utsatt för.

När en fokuserar på enskilda kvinnors personligheter istället för på de strukturer som gör att de blir utsatta för förtryck så täcker en över det egentliga problemet. Problemet är inte att enskilda kvinnor är begåvade med en viss intelligens eller motståndskraft, utan att vi lever i ett patriarkat där kvinnor blir utsatta för förtryck. Detta förtryck drabbar dem oavsett vad de har för personligheter, kanske mer eller mindre hårt, men ingen kvinna går fri hur fantastisk hon än är.

Jag hyser inga tvivel om att kvinnor i allmänhet är bättre på att hantera förtryck än män, det faller sig naturligt då kvinnor utsätts för mer förtryck än män. Detta är dock en konsekvens av dessa kvinnors liv, inget som ligger i vår biologi eller någon kvinnlig urkraft. Jag vill inte vara ”stark” om anledningen till att jag är det är att jag tvingats vara det. Jag tycker inte att det är något fint i det, och jag ser också hur resurser jag hade kunnat använda till jävligt mycket bättre saker istället går till att hantera förtryck. Oavsett min motståndskraft så är det jävligt trist att inte kunna fokusera på grejer jag faktiskt vill göra istället för att hantera förtryck jag blir utsatt för.

Det är vi som måste komma fram till vad som är förtryck.

Ibland hävdar män(niskor) att om en använder vissa begrepp, såsom förtryck, sexism eller kvinnohat ”för ofta” så devalveras begreppet och blir ”mindre värt”. Resonemanget är att en ska ”spara” dessa ord till när det verkligen gäller. Förtryck ska vara sådant som anses ”allvarligt”, typ våldtäkt, misshandel och så vidare, och inte könsroller, ojämlik fördelning av arbete eller liknande. Ofta drar de nog gränsen så att de själva hamnar på den ”säkra sidan”, så att förtryckaren är någon annan och de själva inte alls upprätthåller några patriarkala strukturer (obs ren gissning från min sida).

Dessa ord är för mig inga förstärkningsord, utan ord som beskriver olika fenomen. Min defnition av förtryck, sexism och så vidare är inte att det ska vara ”grovt” på något vis, utan att det är just förtryck eller sexism. Dessa fenomen kan vara mycket mycket ”lätta” utan att det blir mindre förtryck eller sexism för det. Också minsta lilla förtryck är just förtryck.

Vad som är ”grovt” mäts alltid utifrån de normer som råder i samhället. Innan så ansågs det säkert inte vara särskilt grovt att bli våldtagen inom sitt äktenskap, med tanke på att det inte var olagligt. Det var inte mindre förtryckande för det. Det finns saker som pågår idag som kommer ses som absurda i framtiden. När en skapar en samhällskritisk begreppsapparat, som feminismen gör, så fungerar det inte att utgå från hur folk i allmänhet uppfattar olika ord och företeelser.

Jag tycker att det är en ganska oseriös begreppsdiskussion att utgå ifrån vad en personligen känner borde kallas för förtryck eller sexism, med utgångspunkt i hur ”grovt” ordet och företeelsen uppfattas. Jag anser det inte vara devalverande att kalla saker vid dess rätta namn, däremot är det devalverande att utgå från sina känslor inför olika fenomen när en definierar olika begrepp.

Förtryck är enligt min definition att ideologiskt och/eller materiellt bearbeta en person eller en grupp personer för att sätta dem i ett ihållande underläge, som det sedan troligen dras fördel av på något vis. Detta är vad kvinnor utsätts för i patriarkatet, med mer eller mindre ”grova” metoder. Det går dock inte att säga att bara det fysiska våldet eller tvånget utgör förtryck, utan det finns ett omfattande förtryckande system där en mängd olika tekniker ingår. Detta system kallas patriarkatet. Vissa metoder accepteras inte formellt i samhället, såsom till exempel våld, andra metoder accepteras eftersom de inte anses ”grova”, alla metoder är emellertid en del i samma förtryckande system. Som feminist är det viktigt att en inte bara fokuserar på det ”grövsta” förtrycket, utan allting som upprätthåller detta förtryckande system, hur marginellt det än må verka.

Vi kan inte låta män avgöra vad vi ska räkna som förtryck, utan det är något vi måste komma fram till själva. Att män inte identifierar sig med att de är ”förtryckare” eller ”sexister” är inget argument över huvud taget. Givetvis gör de flesta män inte det, men lyckligtvis så är det inte deras definitioner och uppfattningar som feministisk teori står och faller med. Det är och bör fortsätta vara teori av kvinnor och för kvinnor. Det är vi som måste komma fram till vad vi uppfattar som förtryckande, för det är vi som utsätts för förtrycket.

Kapitalismen som naturlag och politikens syfte.

Hittade den här strippen på min favorithögersida Statens ovänner (ja, det är seriös högersatir, jag lovar. Hoppas på att Timbro ger ut en bok med dem snart för det skulle gå väl i linje med deras övriga utgivning). Syftet, som jag förstår det, är att göra en parodi på hur människor menar att de är förtryckta för att de måste arbete för att överleva.

Serien utgör ett utmärkt exempel på hur högermänniskor ofta ser kapitalismen och ojämlikheten i detta samhälle som en slags naturlag, att det är så som det måste vara. Därför så ter sig all kritik mot kapitalismen som löjeväckande, eftersom det är som att kritisera att himlen har en ful färg eller whatever.

Såhär tänker jag kring politik: det handlar inte om att peka ut allt som är fel med samhället och klaga på det bara för sakens skull, utan det handlar om att peka ut diskrepansen mellan hur det är och hur det skulle kunna vara. Idag är det inte relevant politik att kräva att alla ska få gratis månresor, men om 50 år kommer det kanske att vara det. På samma sätt finns det politiska krav som är relevanta idag, givet dagens förutsättningar, men som inte var relevanta för 50 år sedan.

Idag så har vi en oerhört hög produktionstakt, vi producerar en hel del som är onödigt och slänger också en stor del av det vi producerar. Vi har också en situation där många människor inte bidrar till produktionen eftersom de inte har såpass hög förmåga som krävs för att få ett jobb till en rimlig lön, men som säkert skulle kunna bidra i en viss utsträckning. Vi har en stor mängd människor som är ofrivilligt arbetslösa som går bredvid en stor mängd människor som jobbar mer än vad de skulle vilja. Vi har också en situation där människor som svälter lever bredvid människor som lever i överflöd.

Vi skulle kunna göra produktionen bra mycket effektivare, producera saker utifrån en rimligare prioriteringsordning och producera saker som håller högre kvalitet och håller länge istället för saker som går sönder för att trissa upp konsumtionen.Vi skulle kunna fördela de resurser vi har jämnare, så att människor skulle slippa svälta. Vi skulle kunna dela på jobben som behöver utföras, så att alla som kan kan bidra utan att vissa behöver arbeta för mycket.

Men detta sker inte, eftersom vi också lever i ett samhälle där vissa människor tjänar på att systemet ser ut som det gör. Det är detta som är förtrycket. Förtrycket består inte i att vi har fötts in i en värld med ändliga resurser, utan att vissa tjänar på att hålla andra i relativ misär.

Mitt mål för samhället är att människor ska ha det så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. När jag ser mig omkring ser jag ett enormt slöseri, både på materiella resurser men också på människoliv. Jag vill att denna situation ska upphöra, och jag tror att det är möjligt att utifrån dagens förutsättningar skapa ett samhälle som löser dessa problem. Det innebär inte att alla ska få allt eller något liknande, utan bara att vi ska utnyttja de förutsättningar vi har för att göra så att det blir bäst för flest. Att prioritera samhällets produktion utifrån mänsklighetens behov och inte utifrån kapitalismens behov av ständig tillväxt är en sjukt bra början. Sedan hoppas jag att vi kommer kunna se fler och fler problem, typ åldrande, döden, ofoget med att alla barn måste bäras i en persons magen, som problem som kan övervinnas med hjälp av teknologi. Inte för att det är förtryck, utan för att det är fett att sträva efter ett samhälle med så lite lidande som möjligt.

Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

En grej som män älskar att påminna feminister om är att MÄN FAKTISKT ÄR STARKARE ÄN KVINNOR. Utifrån detta dras sedan en massa spännande slutsatser, till exempel att denna fysiska styrka skulle vara skälet till att kvinnor är förtryckta och att det kanske rentav skulle berättiga det (!).

Det finns en mängd olika problem med det här argumentet. Det första är: vad är ”styrka”? Det kan vara så oerhört många olika saker. Den styrka som brukar åsyftas i dessa sammanhang är ofta förknippad med muskelmassa (det är det som brukar användas för att ”bevisa” denna utsaga). Men för det mesta är det inte bara ren muskelstyrka som avgöra utan även till stora delar teknik, detta gäller även då det ”bara” handlar om att lyfta något, rätt upp och ner. Jag tänker mig också att egenskaper som till exempel uthållighet, smärttålighet och så vidare är något som gör att en i mycket högre grad för att utnyttja den styrka en har. Speciellt när det kommer till att slåss så är ”råstyrka” inte i närheten av så viktigt som bra reaktionsförmåga, smärttålighet, teknik och så vidare. Det finns också sammanhang där en stor muskelmassa kan vara problematisk, till exempel kräver det mycket mer energi att underhålla en sådan vilket såklart kan vara en stor nackdel, speciellt med tanke på att ciskvinnor också har mer kroppsfett. Det går alltså inte att säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel.

Vidare är det ganska ovanligt att en ställs inför situationer där en måste utnyttja hela sin styrka idag, och jag tänker mig att det inte var såpass vanligt tidigare som många vill påskina heller. Den här idén om att människor ”förr i tiden” mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer är nog ganska tveksam.

Vidare så finns det många kvinnor som är starkare än vad män i allmänhet är. Visst, anlag spelar roll, men det som främst skapar styrka är att en använder sina muskler. De flesta nu levande män har nog inte ens en bråkdel av den styrka som de skulle kunna ha, helt enkelt eftersom musklerna sällan används. Detta går ju uppenbarligen alldeles utmärkt. Det är väldigt märkligt att använda mäns större muskelstyrka som ett argument för att män är bättre i ett samhälle där vi snarare har problemet att folk använder sina muskler för lite.

Ibland tas sport upp som ett exempel. Män är mycket bättre på olika sporter, därför är de fysiskt överlägsna. För det första finns ju problemet med vilka sporter som anses viktiga här, även detta utgår ju såklart ifrån mannen som norm. Kvinnodominerade sporter lyfts dels inte fram särskilt mycket, dels så uppmuntras inte kvinnor till att utöva sport på samma sätt som män och de kvinnor som utöver sport får mycket sämre förutsättningar, blir utsatta för trakasserier och så vidare. Därför är det inte konstigt att vår tids stora idrottare är just män. Men framförallt så tänker jag att just sport är ett slags bevis på att ”manlig råstyrka” faktiskt inte är så jävla viktigt som många vill påskina, vi behöver ju liksom hitta på en massa olika tävlingar för att folk ska få tillfälle att använda den. De flesta idrottare ställs nog sällan inför en situation där de behöver använda hela sin fysiska förmåga utanför idrottssammanhang.

Det talas också ofta som om denna manliga råstyrka är något vi liksom behöver, något vi inte kan vara utan. Att lyfta tunga grejer anses ofta vara oerhört centralt i projektet mänsklighetens överlevnad. Men allt detta som kvinnor traditionellt utför då: vård, omsorg, känslomässigt arbete och, inte minst, barnafödande. Detta är oerhört centrala uppgifter för mänsklighetens överlevnad som i regel faller på kvinnor att utföra. Kvinnor arbetar också betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning. Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

Men om vi nu, för argumentets skull, utgår från att det faktiskt stämmer att män på grund av sin större muskelmassa är och har varit bättre lämpade för livet i allmänhet så kommer vi till frågan; vad innebär detta? Kanske innebär det att män har kunnat hålla kvinnor på plats eftersom de kunnat hota med våld? Nja, våld är visserligen en viktig del i upprätthållandet av patriarkatet men en majoritet av alla män använder inte våld mot kvinnor. Det är inte fysiskt våld som får kvinnor att foga sig under förtrycket, utan det är snarare ideologiskt förtryck. Det handlar om vem som anses ha rätt att slå, om vem som har närmast till våld, och här är den manliga våldskulturen en mer viktig faktor än den manliga styrkan. Även män som är fysiskt underlägsna sina kvinnliga partners utövar våld mot dem.

Men framförallt undrar jag varför mäns fysiska överlägsenhet skulle berättiga något av det som män utsätter kvinnor för i patriarkatet. Få skulle tycka att en starkare man har rätt att använda våld mot och exploatera en svagare, varför skulle mäns fysiska överläge ge dem rätt att använda våld mot och exploatera kvinnor? Detta är ett väldigt cyniskt sätt att se på världen, det handlar liksom bara om den starkes rätt.

Det är klart att det finns någon slags förklaring till kvinnoförtrycket, manlig ”råstyrka” kanske är en möjlig sådan, själv är jag mer inne på reproduktionen. Oavsett hur det är med den saken så är det kanske inte så oerhört relevant att diskutera varför välden ser ut på ett visst sätt, det viktiga är ju att förändra den till det bättre. Det finns förklaringar till alla förhållanden i samhället, men att något är möjligt att förklara gör inte att det är eftersträvansvärt. Med en sådan inställning kan en ju lägga allt det här med politik på hyllan och bara nöja sig med att saker kommer vara precis som de är nu för all framtid eftersom det finns en förklaring till det. Ett vara är inte ett böra, och det är väldigt viktigt att förstå om en ska begripa någon form av politik.

Systraskap.

Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.

Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.

Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.

Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.

Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.

De som har ett alibi.

Vi har väl alla mött dem, de som har ett alibi. Personen som tycker det är helt okej att dra sexistiska skämt eftersom en kvinna på deras jobb faktiskt sa att det var helt okej när de frågade inför typ fem andra manliga kollegor, eller den ickevita personen i det i övrigt helt vita sällskapet som tyckte att det var helt okej att bli kallad något nedsättande som anspelade på deras hudfärg.

Såhär; att göra motstånd mot förtryck är ofta en enormt obehaglig upplevelse. Det en riskerar att mötas av är nästan alltid ännu mer förtryck. Därför så är det hemskt många personer som inte säger något om det, inte ens på direkt fråga. Den där frågan tenderar dessutom ofta att ställas på ett sätt som indikerar att det liksom finns ett svar som är ”rätt”, det kanske kan låta ”men du tar väl inte illa upp när jag kallar dig [sätt in random nedsättande ord]”, åtföljt av en menande blick som liksom säger ”för inte är väl du en så tråkig person”. Sedan om personen kanske säger att hen faktiskt tar illa upp så utbyts menande blickar och så ett litet ”jamen om du tar illa upp så ska vi såååklart inte säga så”, där extremt mycket fokus läggs på att det är den här individen som tar illa upp och därför måste vi anpassa oss, för att just denna enskilda individ är så himla kääänslig. Tror någon att detta är soft eller? Tror någon att det är lätt att i en sådan situation ta mod till sig och faktiskt säga nej, bara för att mötas av de där reaktionerna som förmedlar att ”nu anstränger vi oss lite extra här för att inte kränka dig eftersom du är så hiiimla känslig”.

Sedan så används de här personerna som tydligen tycker att det är ”helt okej” som alibi för att de sedan ska kunna sitta och vräka ur sig vilken skit som helst, för de har ju faktiskt ”frågat en kompis” som tyckte si och så. Och sedan när någon faktiskt säger ifrån så har en ännu mer kött på benen för att framställa denne som lite extra känslig och konstig och så kan det bli en stor jävla diskussion av hela grejen. Kanske kan en till och med anklaga personen som säger ifrån för att försöka föra en hel grupps talan, kanske kan en till och med hävda att det är personen som säger ifrån som är den riktiga rasisten/sexisten. Behöver jag förklara varför det här beteendet är så sjukt vidrigt?

Jag tänker såhär: om jag vet med mig att vissa beteenden är känsliga så skiter jag helt enkelt i att utöva dem. Jag frågar inte om det är okej att jag kallar en person för något nedsättande som anspelar på dennes hudfärg, utan jag struntar helt enkelt i att göra det. Detta för att jag absolut inte vill sätta någon i en position där de kan känna sig tvingade till att acceptera ett beteende de faktiskt uppfattar som kränkande. Att göra detta hade varit att utnyttja min makt som vit för att förtrycka någon annan, och detta vill jag helt enkelt inte göra.

Sedan kan det absolut vara så att det finns ickevita som är helt okej med dessa ord, och det är väl bra för dem. Jag tror emellertid knappast att det är viktigt för dem att bli kallade för dessa ord, och därför skiter jag i det helt, för jag behöver inte göra det. Jag klarar alldeles utmärkt att kommunicera utan att använda mig av potentiellt kränkande ord, och därför så skippar jag det helt och hållet. Inte ens om en person kom fram till mig och på eget initiativ sa ”jag är okej med att kallas detta” om ett ord jag vet att andra tycker är rasistiskt så skulle jag göra det.

Det är viktigt att en kan skaffa sig en egen analys av vad som är förtryckande så att en inte alltid behöver gå omkring och fråga och/eller pröva om potentiellt förtryckande beteenden är okej. Om du gör detta så är risken mycket stor att du kommer att fortsätta förtrycka och det kan vi väl enas om är en tråkig grej? Eller? Jag tror nog att det är det som är kärnan här; vissa vill helt enkelt inte anstränga sig för att sluta förtrycka, men vill kanske ändå framstå som att de ~*bryr sig*~ om vad andra tycker.

Gör såhär istället; om du funderar på om ett ord kan uppfattas som kränkande eller rentav vet att det av många uppfattas som kränkande, fråga inte om du får säga det utan bara SÄG DET INTE!!! Jag lovar, det är inte svårt, det finns tusentals andra saker du kan prata om istället. Jag kan nästan lova att ingen kommer bli arg på dig för att du inte kallar dem rasistiska eller sexistiska saker, jag kan lova att ingen kvinna kommer att ta illa upp över att inte bli kallad hora eller fitta. Det är en fråga om respekt, om att inte göra en annan människa obekväm på grund av sin hudfärg eller sitt kön, och jag tycker faktiskt att det är det minsta en kan kräva i ett socialt sammanhang. Tyvärr är det många som sätter sitt behov av att få använda precis vilka ord de vill över detta, och det är fan i mig inget annat än förtryck.

Att be män att sluta förtrycka är inte att vädja till män.

När en uppmanar män till att sluta förtrycka en får en ibland höra att en inte ska ”förlita sig på män” och att en måste ”driva kampen själv”. Jag är helt med på att feminismen inte kan drivas framåt av män, men jag anser att det är skillnad på att be män driva kampen åt en och på att be män sluta förtrycka en. Patriarkatet upprätthålls främst av män, det är mäns förtryck av kvinnor som utgöra själva patriarkatet. Detta innebär att män måste sluta förtrycka för att patriarkatet ska kunna upphöra. På det här sättet måste en som feminist försöka få män att sluta förtrycka, vilket kan göras på en mängd olika sätt, bland annat med direkta förfrågningar. Det innebär inte att en ”vädjar” till män eller något i den stilen, utan det är att skydda sig själv.

Det är skillnad på att försöka få bekräftelse av män och på att försöka få män att sluta förtrycka en. Jag är ganska ointresserad av att män ska bekräfta mitt feministiska arbete, däremot vill jag hemskt gärna att de ska lägga av med sitt förtryck. För mig är den ultimata bekräftelsen en kan få från en man att han slutar vara man, att han slutar förtrycka och istället framträder som en jämlike, och då är det ju inte manlig bekräftelse längre.

Feminismen är på många sätt en kamp emot män, alltså inte emot män som människor men emot män som män, som de förtryckare detta patriarkala samhälle har gjort dem till. Att en kräver att män ska behandla en väl, att de ska sluta förtrycka en, är inte detsamma som att söka deras bekräftelse. Det är ungefär som att säga att en vill ha en misshandlares bekräftelse när en ber hen sluta slå. För det är vad som sker här; män skadar kvinnor dagligen i patriarkatet, och det vill vi hemskt gärna att de ska lägga av med. Om de sedan tycker jag är bra eller vill knulla med mig eller vad fan som helst är jävligt oväsentligt. Jag vill helst bara att de ska lämna mig ifred med sitt förtryck som klibbar sig fast över hela mig.

I det här samhället så är kvinnor offer för mäns förtryck. Män har makt över kvinnor, och det är denna makt som de måste sluta utöva. Att be män som detta är inte att göra sig till ett offer, för det är en i vilket fall som helst, utan det är att erkänna att en är förtryckt i ett patriarkalt samhälle. All meningsfull feministisk kamp måste ha sitt ursprung ur denna insikt, insikten om att en är utsatt för något, ett offer för patriarkalt förtryck. Utan denna insikt blir det mycket svårt att bedriva feministisk kamp.

Det stämmer att vi bara kan lita på oss själva, men slutmålet i den feministiska kampen inkluderar även att män ändrar sig. Kvinnoseparatism, systraskap och liknande är bara metoder, det är inga lösningar på det patriarkala samhällets problem. Att påpeka för män att de förtrycker och be dem sluta med det är en utmärkt feministisk kampmetod för den som orkar, och jag tycker att de kvinnor som gör det ska hyllas istället för att skämmas för att de ”förlitar sig på män”. Det är inte det som händer här, utan det är feministisk kamp, kamp emot mäns förtryck.

Du måste erkänna att du förtrycker.

Män måste erkänna att de förtrycker kvinnor, de måste tänka på att de förtrycker kvinnor och de måste kämpa emot sitt förtryck av kvinnor. Män som gör detta anser jag är goda feminister.

På samma sätt tycker jag att jag som vit ska erkänna att jag förtrycker icke-vita, tänka på att jag förtrycker icke-vita och kämpa emot mitt förtryck av icke-vita. Detta är också något jag utövar aktivt. Jag säger inte att jag gör allt perfekt. Jag tror över huvud taget inte att en kan bli ”färdig” med att sluta förtrycka innan allt förtyck har upphört. För mig handlar det om en kamp som en ständigt utför, inte om ett visst antal handlingar jag ska utföra för att bli en ”bra” antirasist. Lika lite som en icke-vit person kan sluta bli förtryckt för att hen agerar på ett visst sätt i sitt privatliv så upphör förtrycket för att jag gör ett visst antal saker. Jag kan inte tro att jag kan blir ”färdig” med att sluta förtrycka innan icke-vita slutar bli förtryckta, lika lite som män kan tänka så om kvinnoförtrycket.

Jag reflekterar ofta över hur jag förtrycker icke-vita och jag försöker få andra vita personer att reflektera över hur de förtrycker icke-vita. Jag har lagt av med ett antal beteenden som jag förstått är förtryckande. När någon säger till mig att jag agerar förtryckande så försöker jag ta det till mig istället för att instinktivt trycka det ifrån mig som jag i regel gjorde innan. Jag tycker att det fungerar bra.

Ibland klagas det på att människor skuldbelägger alldeles för mycket bara en gör minsta lilla fel. Jag håller inte med om detta. Min erfarenhet är att det brukar vara mycket uppskattat om en förändrar till beteende när en blir tillsagd, och då brukar saken vara ur världen ganska snabbt. Det är även så jag själv agerar gentemot män. Däremot brukar folk bli arga om en urskuldar sig eller inte vill erkänna att ens handlingar är förtryckande. Detta är såklart helt naturligt, eftersom en då faktiskt fortsätter att förtrycka genom att inte vara villig att erkänna förtrycket.

Att en är i en förtryckande position är inte något en väljer, det är något en föds in i. Men när en väl sitter i den positionen så har en ett val, och det är att ta ansvar för sitt förtryck eller att jamsa med i det. De som väljer att ta ansvar kan inte bara sluta förtrycka för att de vill, för de är låste i sin position, men de kan jobba för ett samhälle där den struktur som gör dem till förtryckare är upphävd. Detta, anser jag, är så en bör betrakta sin roll i ett förtryckande system och sin kamp emot det; genom att erkänna förtrycket, genom att acceptera att det finns överallt, dikterar ens liv och ens person, och genom att ständigt kämpa emot det.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

Vad som gör mig lycklig.

197Ibland undrar folk vad som gör mig glad. Här är en bild på mig när jag pratar om kvinnokampen och det automatiserade barnafödandet, det postpatriarkala samhället och så vidare. Det gör mig glad. Det gör mig glad att tänka på att jag för samma kamp som hundratusentals kvinnor innan mig, att jag är med i detta led av fantastiska feminister som kämpat för frigörelse. Det gör mig glad att tänka att en bättre värld är möjlig. Det gör mig glad att drömma om ett samhälle fritt från förtryck.