Jag är feminist. Jag vänder mig emot en mängd patriarkala påfund och effekter såsom sexistisk reklam, utseendehets, obligatorisk heterosexualitet och så vidare.
Men trots detta så känner jag ibland ångest över min kropp och mitt utseende, trots detta så söker jag bekräftelse från män, trots detta så har jag levt i heteromonogama relationer. Trots stor medvetenhet om de val jag gör som har influerats av patriarkatet så fortsätter jag att upprepa samma mönster, för det är svårt som fan att bryta sig fri.
Vissa tycker att detta är hyckleri, att en ska leva som en lär. Men jag tänker att bland det modigaste en person kan göra är att se och ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Att förstå att det inte är effekten av en fria, individuella val utan att en påverkats av det. Att erkänna sin ofrihet i patriarkatet är modigt i ett samhälle där allting handlar om att vara en fri och stark individ. Att se att de val en gör inte nödvändigtvis är de som är bäst för en eller det en skulle ha valt om en inte levt i ett patriarkat är modigt.
Något jag tycker är oerhört problematiskt är motsatsen, när feminister undviker att kritisera saker som ligger för nära dem själva för att de ska slippa ändra sitt sätt att leva. Feminister där en tydligt kan se hur deras analys av samhället förändras utifrån hur deras liv ser ut just då. Och visst, det är klart att en når nya insikter utifrån hur en lever och så vidare, men till och från kan det kännas som att de bara inte vill läsa kritik av just deras livsstil. Typ ”jag rakar benen/sminkar mig/bantar för min egen skull/jag är faktiskt inte alls förtryckt av min partner/jag tycker helt enkelt att kuk-i-fittan-sex är det skönaste”.
Jag tänker också att en kan se att något är en effekt av patriarkatet och ändå praktisera det. En kan bedöma att fördelarna överväger nackdelarna. Jag kan välja att klä mig på ett visst sätt eller ha en viss typ av relationer med män för att jag får ut något av det samtidigt som jag kan ha insikt om att om jag hade skapats annorlunda så hade det inte sett ut så. Jag kan erkänna mig själv som en produkt av patriarkatet, erkänna min ofrihet. Detta är en smärtsam upplevelse, men jag tror den är nödvändig för att vi ska kunna formulera en politisk vision och för att släppa skulden, släppa iden om att det är vi som misslyckats om vi inte lyckas bryta oss fria från det vi skapats ur och det vi lever i.
För mig är det här nyckeln ligger. Inte i att söka en ickepatriarkal existens inom patriarkatet, utan i att erkänna patriarkatet som grunden för mitt jag, mina erfarenheter, upplevelser och val, och sedan kämpa för frihet inom dessa ramar. Det handlar om politisk kamp för ett bättre samhälle, inte om individuella val som ska skona specifikt mig från patriarkatets grepp.
För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet. Om vi inte gör detta kommer feminismen obönhörligen att förvandlas till ett individuellt livsstilsprojekt, inte politisk kamp. Att kräva att människor ska leva någon slags feministiskt korrekt livsstil är att förneka det politiska, det samhälleliga, i det förtryck vi utsätts för, och därmed också undanröja förutsättningarna för politisk kamp. när vi slutar beskriva våra problem som kollektiva så upphör också möjligheten till kollektiva lösningar.